När började ni dejta/swipea igen?

[durachiny]

Åh, precis vad jag behövde höra.

Jag är så orolig att jag alltid ska vara så här för så lär jag nog ge upp tanken på att dejta

Så då var det tips till dig du ville ha ändå? Color me confused.

 

[machafuko]

Så då var det tips till dig du ville ha ändå? Color me confused.

Nej, tråden är för allmän fundering. Sen skrev jag ett personlig inlägg i tråden och på DET inlägget svarade @athena_arabians och det var det som jag svarade på.

 

[durachiny]

Nej, tråden är för allmän fundering. Sen skrev jag ett personlig inlägg i tråden och på DET inlägget svarade @athena_arabians och det var det som jag svarade på.

Ok jag förstår inte riktigt varför mitt var mer "tips" då det inte var ett citat eller riktat mot någon specifik men whatever blir bara onödigt OT.

 

[strawberrysylt]

Jag och mitt ex gjorde först slut i mitten av april och den sommaren träffade jag flera olika killar. Sen till hösten blev vi tillsammans igen, var tillsammans ett par år, men så i slutet av augusti gjorde jag slut igen. Det är strax över tre år sen. Jag skaffade tinder när det varit slut i 2 år och fyra månader, då hade jag bara haft ett ons (eller ja,ett.. 3-nights stand^^) med en kompis däremellan.

 

[pepp]

Sådant blir oftast lättare med åren Jag var likadan tidigare men det blir som sagt lättare att hantera sina känslor och jobbiga situationer. Det finns fördelar med åldrande också

Men! Hur gammal ska jag behöva bli!
Jag suktar fortfarande efter exet trots att det nästan är 2 år sen

 

[BernT]

Samma dag? Min sambo har jag varit tillsammans med i fyra år nu och vi har ju barn och helt liv ihop så skulle det ta slut skulle det nog ta längre tid innan jag vill träffa någon ny. Men som yngre så kunde det nog mycket väl va samma dag/dagen efter

 

[athena_arabians]

Men! Hur gammal ska jag behöva bli!
Jag suktar fortfarande efter exet trots att det nästan är 2 år sen

I mitt fall har jag insett att, jo nog kan jag till viss del styra mina känslor. Det har också mycket att göra med att jag kommit underfund med mig själv bättre och vet att jag förtjänar någon som vill ha mig och som behandlar mig väl.

Jag hade ju ett vansinnigt av-på förhållande i U-a som var enormt slitsamt. Jag tom dumpade en helt ok kille pga det strulet. Det tog slut när jag flyttade därifrån och jag bestämde mig för att inte hamna i något sådant igen. Något år senare träffade jag honom här, på hemmaplan. Inte en ryckning, han var helt enkelt inte intressant längre.

 

[Viva]

Nu har det bara varit slut med exet ett halvår (och jag har börjat kolla runt lite men inte träffat någon) men tidigare har det tagit runt 1-2 år. Varför vet jag inte, kanske är jag inte en förhållande-människa? När det väl tagit slut (oftast jag som avslutat) har jag redan kommit över personen. Det har inte funnits några känslor som spökat men trots det har jag aldrig känt för att detta igen direkt efter utan det tar lång tid.

 

[Milosari]

Alltifrån samma dag till över ett år. Jag har i motsats till flera inga som helst problem med att släppa taget om folk utan är kanske istället FÖR dålig på att engagera mig känslomässigt. Att det tog så lång tid nu sist berodde på att jag hade ett litet barn att lägga fokus på.

Fast jag har aldrig dejtat för att jag letar förhållande egentligen. Inte nu heller, det bara råkar bli så.

 

[Singoalla]

Men! Hur gammal ska jag behöva bli!
Jag suktar fortfarande efter exet trots att det nästan är 2 år sen

Min erfarenhet är att man suktar efter exet, eller åtminstone kanske idealiserar eller saknar, fram till den dagen att någon annan tar hens plats i hjärtat. Ja, rent krasst så faktiskt. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att man vill ha tillbaka sitt ex eller ens tyckte att man fungerade ihop. Men man har minnen tillsammans, man minns hur det var att vara riktigt kär, man minns hur det kändes att någon var riktigt kär i en själv osv. Så när man känner sig ensam på kammaren så är det lätt att tankarna trevar tillbaka till den personen, fast att det egentligen bara handlar om att tankarna trevar tillbaka till den känslan.

Jag blev ju sådär dökär i den första jag träffade efter mitt ex, men brutaldumpad. När dejtinglivet har känts motigt och jag inte blir kär i någon så har tankarna haft en tendens att vandra tillbaka till honom. Sanningen är att jag inte ens vet om jag var så kär i just honom, eller om omständigheten att han kom in som en frisk fläkt mitt i min depression och åtrådde mig som ingen annan efter 4 års stendött sexliv och känsla av att vara oåtrådd spelar in Egentligen var han lite av en pajas, när jag tänker efter. Men fram tills att jag blev kär i någon annan så idealiserade jag alltid honom. För jag minns hur förbaskat kär jag var.

 

[machafuko]

Min erfarenhet är att man suktar efter exet, eller åtminstone kanske idealiserar eller saknar, fram till den dagen att någon annan tar hens plats i hjärtat. Ja, rent krasst så faktiskt. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att man vill ha tillbaka sitt ex eller ens tyckte att man fungerade ihop. Men man har minnen tillsammans, man minns hur det var att vara riktigt kär, man minns hur det kändes att någon var riktigt kär i en själv osv. Så när man känner sig ensam på kammaren så är det lätt att tankarna trevar tillbaka till den personen, fast att det egentligen bara handlar om att tankarna trevar tillbaka till den känslan.

Jag blev ju sådär dökär i den första jag träffade efter mitt ex, men brutaldumpad. När dejtinglivet har känts motigt och jag inte blir kär i någon så har tankarna haft en tendens att vandra tillbaka till honom. Sanningen är att jag inte ens vet om jag var så kär i just honom, eller om omständigheten att han kom in som en frisk fläkt mitt i min depression och åtrådde mig som ingen annan efter 4 års stendött sexliv och känsla av att vara oåtrådd spelar in Egentligen var han lite av en pajas, när jag tänker efter. Men fram tills att jag blev kär i någon annan så idealiserade jag alltid honom. För jag minns hur förbaskat kär jag var.

Visst känns det som en dryg typ "försvarsmekanism" av kroppen och knoppen att bara minnas alla fina saker med exet? Varför kan man inte få minnas all skit och varför det ens tog slut?

Då hade jag kanske kunnat vara den som faktiskt gick vidare sådär snabbt.

 

[Red_Chili]

Min erfarenhet är att man suktar efter exet, eller åtminstone kanske idealiserar eller saknar, fram till den dagen att någon annan tar hens plats i hjärtat. Ja, rent krasst så faktiskt. Det behöver nödvändigtvis inte betyda att man vill ha tillbaka sitt ex eller ens tyckte att man fungerade ihop. Men man har minnen tillsammans, man minns hur det var att vara riktigt kär, man minns hur det kändes att någon var riktigt kär i en själv osv. Så när man känner sig ensam på kammaren så är det lätt att tankarna trevar tillbaka till den personen, fast att det egentligen bara handlar om att tankarna trevar tillbaka till den känslan.

Jag blev ju sådär dökär i den första jag träffade efter mitt ex, men brutaldumpad. När dejtinglivet har känts motigt och jag inte blir kär i någon så har tankarna haft en tendens att vandra tillbaka till honom. Sanningen är att jag inte ens vet om jag var så kär i just honom, eller om omständigheten att han kom in som en frisk fläkt mitt i min depression och åtrådde mig som ingen annan efter 4 års stendött sexliv och känsla av att vara oåtrådd spelar in Egentligen var han lite av en pajas, när jag tänker efter. Men fram tills att jag blev kär i någon annan så idealiserade jag alltid honom. För jag minns hur förbaskat kär jag var.

Och jag blir lite avundsjuk, för jag blir aldrig kär