När barnet inte kan bo hemma?

[Lingon]

Så är det ju, men det har tagit så lång tid att inse och acceptera. Man känner sig misslyckad och dålig som inte reder i det. Skillnaden blir dessutom så markant när småsyskonen som är såpass mycket mindre är så himöa enkla och man känner att kring dem bara allt flyter. Även om de såklart kan vara både trotsiga och besvärliga ibland är det ingenting.

Jag känner också att orken är slut, det är inte kul när han kommer hem- för man vet hur det blir. Ibland bemöter man honom med taggarna utåt känns det som, bara för att man på förhand vet hur dagen blir. Jag tror inte det är bra för någon att han bor här just nu. Inte minst för honom själv...

Jag tycker absolut inte att du ska känna så. En del problem tror jag att det är lättare för någon utomstående att ta tag i än för en förälder. Jag tror att det per automatik blir mer trots mot en förälder än mot en utomstående (om den utomstående kan hantera det på rätt sätt).

 

[Emine]

Så är det ju, men det har tagit så lång tid att inse och acceptera. Man känner sig misslyckad och dålig som inte reder i det. Skillnaden blir dessutom så markant när småsyskonen som är såpass mycket mindre är så himöa enkla och man känner att kring dem bara allt flyter. Även om de såklart kan vara både trotsiga och besvärliga ibland är det ingenting.

Jag känner också att orken är slut, det är inte kul när han kommer hem- för man vet hur det blir. Ibland bemöter man honom med taggarna utåt känns det som, bara för att man på förhand vet hur dagen blir. Jag tror inte det är bra för någon att han bor här just nu. Inte minst för honom själv...

En tanke till att allt eskalerat tror jag är pga hans pappa som han träffar sporadiskt.
Hans pappa har det varit mycket strul med genom åren, ända sedan jag var gravid.

Allt handlade egentligen om att jag inte ville ha ett förhållande med mig. Han lovade där och då att han skulle göra mitt liv till ett helvete men kom aldrig åt mig. Då tar han ut det över sonen.

Har varit allt från att han stulit sonen när han var liten, inte gav honom mat/fel mat under umgängena. Vägrat ge honom medicin, misshandlat de andra barnen han har med sin nya.

Han har kallat mig det värsta han kunnat hittat på, och även hela min familj. Hotat att döda både mig och sambon (vi har varit tillsammans sedan sonen var 1,5 år). Han har bankat på dörren, tagit med sig folk och hotat att döda mig. Han fick även med sin nya på detta. Hon skulle vara med redan från starten i deras förhållande, direkt efter jag hämtat sonen som hon skulle lämna till mig började smsen hagla om vilken ful och äcklig hora jag var.

2009 fick han en som för olaga hot och trakasserier. Och däremellan avstannande umgängena då sonen berättade om misshandel hos pappa.

Sista åren har han träffat pappan tillsammans med sin farmor, det är alltså inte pappan som har umgängen.

Men jag hör ju när de pratar i telefon vad som sägs om mig ”ja, jag skulle ju vilja ge dig min stora TV, men då säljer ju din mamma den”...(varför skulle jag det?), eller (tänk att din mamma tvingade mig att skriva på enskild vårdnad (han ville varken ha barn eller vårdnad där och då).
Numera är det mest pappans nya som skriker saker till sonen på Messenger, frågar helt sjuka saker om mig, min familj osv. Hennes konversationer med honom handlar nästan enbart om mig och vad jag gör, säger eller om mina föräldrar bor ihop...vilket hon väl inte har med att göra.

De köper på honom massor med elektronik och har även skrivit att sonen skall säga till om han inte får ha datorn fritt, då skall de polisanmäla oss osv.

Jag skulle tro att för någon med sånt svartvitt tänk som honom så blir jag den onda. Som är okej att håna och slå, stjäla saker från osv.

Jag tror mycket bottnar i det, förr var han mest besvärlig men aldrig denna medvetna elakhet.

Jag har aldrig talat illa om hans pappa, däremot märker jag ju tydligt på det jag ser och hör att de kör någon form av hjärntvätt på honom. Jag har inte sett eller kontaktat hans pappa på många många år... men uppenbart är att det finns ett starkt hat därifrån.

Jag vet att jag skrev mycket om det här förr, känner någon igen storyn så håll gärna mitt nick för er själva.

Skrev egentligen detta inlägg nu för att ventilera och kunna ge en helhetsbild.

Sonen är erbjuden samtal, men vill inte.
Familjebehandlaren tror jag kommer att ta upp det längre fram.

 

[Havsryttaren]

Tack

Ja så är det ju.
Och just nu funkar ingenting, inga överenskommelser, ingen struktur, inga scheman, inget alls.

Som idag kom han inte upp förän 11:30, efter timmars tjat. Sätter sig vid TVn, blir påmind om frukost och medicin. Han börjar tjafsa om att ”vad är det för faaaarligt för dig att jag kollar TV” och håller fast fjärrkontrollerna.

Reser sig sedan så lååångsamt han kan med ögonkontakt och gör en macka som han äter.
Ställer sig sedan hos katten, med en blick som att ”jag gör vad jag vill, när jag vill”.

Påminner om medicin, tandborstning och att kaninen måste ut. Han fortsätter att hånle.
Frågar om det inte vore enklare att göra de sakerna och sedan ha avslappnad tid med katten.... bara få gjort ”det tråkiga”.

Han börjar gasta att han gör som han vill, gör ett verbalt utfall mot småsyskonet på 5 år som säger åt honom att ”han är dum”.

Går sedan upp på rummet, sambon kommer hem, går upp på hans rum rum och säger till honom. Han blir tvärarg och skriker och råkar att jag är jobbig och att han ”bara skall ditt och datt”. Sambon står på mig som förklarar igen vikten av att ta medicinen. Sonen låser in sig på toa så fort han hör att jag måste in och hämta städgrejer (de står på toa). Gastar lite till att vi är tjatiga och ”vad är så farligt att han gör som han vill”. Får i sig medicinen (tror jag).

Är sedan ute och går, hörs ett illvrål uppifrån, då har mellansystern upptäckt att han stulit och ätit upp hennes bakggejer hon fått i födelsedagspresent, hittar också en snackspåse han stulit och en tom Nutellaburk på hans rum. Sådär har han alltid hållt på sedan han varit liten. Kan vara 2 kg socker också han bara trycker i sig...mellansyster är en ordningsam liten människa som är rädd om sina saker. Så detta var ytterligare sista droppen för henne. I nuläget försöker han heller inte dölja sina stölder utan allt hittar man helt öppet. Han vet ju att han har övertaget...
Och än har det bara gått 2,5 timmes vakentid (för honom).
Och såhär är det dygnet runt i princip med honom, han behöver passas som en 1 åring ungefär. Bara att han är 15 och konsekvenserna blir större än med en 1 åring som möjligtvis lägger sig på golvet och skriker.
Men som du skriver, just nu är det såpass jobbigt att han behöver komma härifrån. Bara det att sambon måste gå senare till jobbet för att jag inte kan få iväg honom till skolan tex.

Jag önskar så att jag kunnat ge dig hopp och goda råd.... Jag känner igen allt du skriver. Jakten på socker,våra gjorde precis som din son.Tog allt dom ville ha ,in och åt på sina rum. Vi kunde aldrig ha något”gott” hemma,det var borta innan något av dom andra hunnit smaka.Vid ett tillfälle hittade jag ägg,kakao och strösocker gömt i ena sonens garderob.Vi hade allt som innehöll socker (samt knivar,verktyg,tändare och lite annat) i vår garderob med lås på dörren.Det dåliga samvetet för att dom andra barnen inte kunde få ha sina rum i fred,eller äta något gott när dom kom hem. Det här hjälper ju inte dig,jag vill bara att du ska veta att det finns andra barn än din son som har samma beteende.Jag förstår dig precis när du säger att det inte går att prata med honom,eller det går men blir inte som man kommit överens om.Jag upplevde ofta att våra sa vad vi ville höra för att samtalet skulle ta slut(samma upplevde jag när vi var BUP osv). Försök hitta kraft och stå på dig om att han inte kan bo hemma. Det finns alternativ! Och du är inte en dålig eller sämre mamma för att du inte orkar ha honom hemma,om du känner så-tänk på dom andra barnen.Jag hoppas så att ni kan hitta en lösning

 

[Sofie.S]

Har ni någon avlastning i dagsläget? Far eller morföräldrar?
Har barnet samma beteende när han inte är hemma?

 

[Emine]

Jag önskar så att jag kunnat ge dig hopp och goda råd.... Jag känner igen allt du skriver. Jakten på socker,våra gjorde precis som din son.Tog allt dom ville ha ,in och åt på sina rum. Vi kunde aldrig ha något”gott” hemma,det var borta innan något av dom andra hunnit smaka.Vid ett tillfälle hittade jag ägg,kakao och strösocker gömt i ena sonens garderob.Vi hade allt som innehöll socker (samt knivar,verktyg,tändare och lite annat) i vår garderob med lås på dörren.Det dåliga samvetet för att dom andra barnen inte kunde få ha sina rum i fred,eller äta något gott när dom kom hem. Det här hjälper ju inte dig,jag vill bara att du ska veta att det finns andra barn än din son som har samma beteende.Jag förstår dig precis när du säger att det inte går att prata med honom,eller det går men blir inte som man kommit överens om.Jag upplevde ofta att våra sa vad vi ville höra för att samtalet skulle ta slut(samma upplevde jag när vi var BUP osv). Försök hitta kraft och stå på dig om att han inte kan bo hemma. Det finns alternativ! Och du är inte en dålig eller sämre mamma för att du inte orkar ha honom hemma,om du känner så-tänk på dom andra barnen.Jag hoppas så att ni kan hitta en lösning

Det känns, hur illa det än låter skönt att veta att man inte är ensam.

Känner igen det där med att hitta div ”hopkok”gömda i hemnet, allt från chokladbollsmet till socker och sirap blandat. Förr gömde han det, i dags läge bryr han sig ens om det. Han vet att vi inte kan ha koll 24/7 och även om vi skulle bryr han sig inte.
Känner också igen att han säger det folk vill höra på möten. ”Ja, jag vill ha lugn och ro, mindre konflikter”. Men han vill inte göra något alls för att komma dit. Borta uppför han sig som ett riktigt mönsterbarn, erbjuder sig att hjälpa till, disk osv

Tack, och denna tråden gör att jag vågar stå på mig i att han måste flytta ut. Så kan vi förhoppningsvis mötas och ha en normal förälder/barn relation.

 

[YorkWann]

En tanke till att allt eskalerat tror jag är pga hans pappa som han träffar sporadiskt.
Hans pappa har det varit mycket strul med genom åren, ända sedan jag var gravid.

Allt handlade egentligen om att jag inte ville ha ett förhållande med mig. Han lovade där och då att han skulle göra mitt liv till ett helvete men kom aldrig åt mig. Då tar han ut det över sonen.

Har varit allt från att han stulit sonen när han var liten, inte gav honom mat/fel mat under umgängena. Vägrat ge honom medicin, misshandlat de andra barnen han har med sin nya.

Han har kallat mig det värsta han kunnat hittat på, och även hela min familj. Hotat att döda både mig och sambon (vi har varit tillsammans sedan sonen var 1,5 år). Han har bankat på dörren, tagit med sig folk och hotat att döda mig. Han fick även med sin nya på detta. Hon skulle vara med redan från starten i deras förhållande, direkt efter jag hämtat sonen som hon skulle lämna till mig började smsen hagla om vilken ful och äcklig hora jag var.

2009 fick han en som för olaga hot och trakasserier. Och däremellan avstannande umgängena då sonen berättade om misshandel hos pappa.

Sista åren har han träffat pappan tillsammans med sin farmor, det är alltså inte pappan som har umgängen.

Men jag hör ju när de pratar i telefon vad som sägs om mig ”ja, jag skulle ju vilja ge dig min stora TV, men då säljer ju din mamma den”...(varför skulle jag det?), eller (tänk att din mamma tvingade mig att skriva på enskild vårdnad (han ville varken ha barn eller vårdnad där och då).
Numera är det mest pappans nya som skriker saker till sonen på Messenger, frågar helt sjuka saker om mig, min familj osv. Hennes konversationer med honom handlar nästan enbart om mig och vad jag gör, säger eller om mina föräldrar bor ihop...vilket hon väl inte har med att göra.

De köper på honom massor med elektronik och har även skrivit att sonen skall säga till om han inte får ha datorn fritt, då skall de polisanmäla oss osv.

Jag skulle tro att för någon med sånt svartvitt tänk som honom så blir jag den onda. Som är okej att håna och slå, stjäla saker från osv.

Jag tror mycket bottnar i det, förr var han mest besvärlig men aldrig denna medvetna elakhet.

Jag har aldrig talat illa om hans pappa, däremot märker jag ju tydligt på det jag ser och hör att de kör någon form av hjärntvätt på honom. Jag har inte sett eller kontaktat hans pappa på många många år... men uppenbart är att det finns ett starkt hat därifrån.

Jag vet att jag skrev mycket om det här förr, känner någon igen storyn så håll gärna mitt nick för er själva.

Skrev egentligen detta inlägg nu för att ventilera och kunna ge en helhetsbild.

Sonen är erbjuden samtal, men vill inte.
Familjebehandlaren tror jag kommer att ta upp det längre fram.

Har du funderat på att polisanmäla honom för misshandel? Och kanske få hjälp den vägen?

 

[Emine]

Har ni någon avlastning i dagsläget? Far eller morföräldrar?
Har barnet samma beteende när han inte är hemma?

Han träffar morföräldrarna någon helg om året, farmor varje lov där han även träffar pappa.
Vad jag förstår så har han ett helt annorlunda beteende borta.
Alla tycker han är så himla trevlig, social och empatisk. Och dessutom en stor djurvän som gärna engagerar sig i tex farmors katter hela tiden.

Riktigt så är det ju inte alls hemma, jag tror dock han håller ihop sig till det yttersta, för det är alltid otroligt jobbig när han kommer hem.

 

[Emine]

Har du funderat på att polisanmäla honom för misshandel? Och kanske få hjälp den vägen?

Händer det så mycket i den åldern? Mer än att socialtjänsten kopplas in? Dessa är ju redan inkopplade.

 

[Rosett]

Händer det så mycket i den åldern? Mer än att socialtjänsten kopplas in? Dessa är ju redan inkopplade.

Han är ju 15 = straffmyndig.

 

[monster1]

En tanke till att allt eskalerat tror jag är pga hans pappa som han träffar sporadiskt.
Hans pappa har det varit mycket strul med genom åren, ända sedan jag var gravid.

Allt handlade egentligen om att jag inte ville ha ett förhållande med mig. Han lovade där och då att han skulle göra mitt liv till ett helvete men kom aldrig åt mig. Då tar han ut det över sonen.

Har varit allt från att han stulit sonen när han var liten, inte gav honom mat/fel mat under umgängena. Vägrat ge honom medicin, misshandlat de andra barnen han har med sin nya.

Han har kallat mig det värsta han kunnat hittat på, och även hela min familj. Hotat att döda både mig och sambon (vi har varit tillsammans sedan sonen var 1,5 år). Han har bankat på dörren, tagit med sig folk och hotat att döda mig. Han fick även med sin nya på detta. Hon skulle vara med redan från starten i deras förhållande, direkt efter jag hämtat sonen som hon skulle lämna till mig började smsen hagla om vilken ful och äcklig hora jag var.

2009 fick han en som för olaga hot och trakasserier. Och däremellan avstannande umgängena då sonen berättade om misshandel hos pappa.

Sista åren har han träffat pappan tillsammans med sin farmor, det är alltså inte pappan som har umgängen.

Men jag hör ju när de pratar i telefon vad som sägs om mig ”ja, jag skulle ju vilja ge dig min stora TV, men då säljer ju din mamma den”...(varför skulle jag det?), eller (tänk att din mamma tvingade mig att skriva på enskild vårdnad (han ville varken ha barn eller vårdnad där och då).
Numera är det mest pappans nya som skriker saker till sonen på Messenger, frågar helt sjuka saker om mig, min familj osv. Hennes konversationer med honom handlar nästan enbart om mig och vad jag gör, säger eller om mina föräldrar bor ihop...vilket hon väl inte har med att göra.

De köper på honom massor med elektronik och har även skrivit att sonen skall säga till om han inte får ha datorn fritt, då skall de polisanmäla oss osv.

Jag skulle tro att för någon med sånt svartvitt tänk som honom så blir jag den onda. Som är okej att håna och slå, stjäla saker från osv.

Jag tror mycket bottnar i det, förr var han mest besvärlig men aldrig denna medvetna elakhet.

Jag har aldrig talat illa om hans pappa, däremot märker jag ju tydligt på det jag ser och hör att de kör någon form av hjärntvätt på honom. Jag har inte sett eller kontaktat hans pappa på många många år... men uppenbart är att det finns ett starkt hat därifrån.

Jag vet att jag skrev mycket om det här förr, känner någon igen storyn så håll gärna mitt nick för er själva.

Skrev egentligen detta inlägg nu för att ventilera och kunna ge en helhetsbild.

Sonen är erbjuden samtal, men vill inte.
Familjebehandlaren tror jag kommer att ta upp det längre fram.

Det låter oerhört tungt för sonen att hantera allt det där när han bara är 15 och dessutom har sina diagnoser som kan göra att det är svårt nog att hantera livet ändå.

 

[Is]

Nja, hade han gått att resonera med hade det nog funkat. Visst OM man lyckas ha ett samtal med honom där man kommer överens om saker fallerar det ändå direkt efteråt. Han kan resonera klokt och sansat men i slutänden är det enda han hört det om datatid. Resten liksom försvinner... och det han själv lovat är som bortblåst.

Förstår precis hur du menar, antar att han egentligen är en ganska smart kille. Upplever han sig själv för stor för att ha visuella bilder i ett sådant läge? Tänkte om man kunde göra ett typ bildschema fast med vad som blivit sagt precis som vi gör med de yngre barnen - men kan ju misstänka att det kanske bara är något som skulle bli något att förstöra under ett utbrott.
Jag hoppas verkligen att ni kan få tag på ett fungerande boende åt honom.

 

[Is]

Förstår precis hur du menar, antar att han egentligen är en ganska smart kille. Upplever han sig själv för stor för att ha visuella bilder i ett sådant läge? Tänkte om man kunde göra ett typ bildschema fast med vad som blivit sagt precis som vi gör med de yngre barnen - men kan ju misstänka att det kanske bara är något som skulle bli något att förstöra under ett utbrott.
Jag hoppas verkligen att ni kan få tag på ett fungerande boende åt honom.

Förlåt Hade missat att du skrivit efter svaret till mig att inga scheman fungerar just nu.

 

[Vira]

Om ni inte får hjälp, vad händer om ni helt enkelt slutar att sätta er själva i farliga situationer typ som att tvinga honom att gå till skolan? Tänker att det borde kunna snabba på processen med nytt boende om ni slutar slå knut på er själva för att få det att fungera? Annars "syns" det ju inte riktigt att ni har det som ni har det. För som det är nu låter det ju bättre att han under några veckor inte går till skolan, spelar så mycket dataspel han vill och lever på kanelbullar, än att ni och småsyskonen ska fortsätta att ha det så här?

Tycker också att det låter som att polisanmälningar är något att fundera över, särskilt om han ger sig på även småsyskonen fysiskt(?). Mest för att få mer på fötterna för att det faktiskt inte fungerar.

 

[em-pirre]

Förlåt Hade missat att du skrivit efter svaret till mig att inga scheman fungerar just nu.

Har du erfarenhet av äldre barn med trotssyndrom? Man kan nog glömma allt vad bildstöd heter.

 

[Emine]

Om ni inte får hjälp, vad händer om ni helt enkelt slutar att sätta er själva i farliga situationer typ som att tvinga honom att gå till skolan? Tänker att det borde kunna snabba på processen med nytt boende om ni slutar slå knut på er själva för att få det att fungera? Annars "syns" det ju inte riktigt att ni har det som ni har det. För som det är nu låter det ju bättre att han under några veckor inte går till skolan, spelar så mycket dataspel han vill och lever på kanelbullar, än att ni och småsyskonen ska fortsätta att ha det så här?

Tycker också att det låter som att polisanmälningar är något att fundera över, särskilt om han ger sig på även småsyskonen fysiskt(?). Mest för att få mer på fötterna för att det faktiskt inte fungerar.

Så skulle man kunna göra, samtidigt går det inte att undvika farliga situationer. Det kan räcka att jag skall gå någonstans så kan han ställa sig ivägen och bara psyka med blicken... och försöker jag gå förbi när han är argare får jag en smäll/knuff. Småsystrarna kan få en smäll när de säger ifrån eller skriker vilket de ofta gör när han ställer sig och psykar/hånflinar åt honom.

Socialtjänsten har ju pratat med skolan vid senaste utredningen vilket jag bad dem göra. Så de vet läget där och hur betygen rasar. Att han väljer datorn framför skolarbetet osv och att han egentligen är grymt smart och skulle kunnat ha högsta betyg i det mesta bara han hängde med. Förr var han super duktig innan datorerna kom in i bilden.

Samtal till LSS handläggaren sker imorgon. Han skall vara berättigad LSS iaf.

 

[Emine]

Förstår precis hur du menar, antar att han egentligen är en ganska smart kille. Upplever han sig själv för stor för att ha visuella bilder i ett sådant läge? Tänkte om man kunde göra ett typ bildschema fast med vad som blivit sagt precis som vi gör med de yngre barnen - men kan ju misstänka att det kanske bara är något som skulle bli något att förstöra under ett utbrott.
Jag hoppas verkligen att ni kan få tag på ett fungerande boende åt honom.

Bildsheman har aldrig funkat på honom, inte när han var mindre och definitivt inte nu.
Så har han gjort med alla hjälpmedel, allt från elektroniska timstockar, planeringstavlor och larm, han skiter helt enkelt i dem.

Han har även gjort egna planeringar och strukturer men likväl skiter han i dem.

 

[Emine]

Det låter oerhört tungt för sonen att hantera allt det där när han bara är 15 och dessutom har sina diagnoser som kan göra att det är svårt nog att hantera livet ändå.

Absolut, dels är han otroligt svartvit i sitt tänk. Och dels har han ju en dröm om den fantastiske pappan. Och vill vara honom till lags. När de dessutom öser skit över honom ang mig både pappa, farmor och pappans nya är det självklart att han köper det och går hem och är fly förbannad...i det närmaste hatisk. Det finns en enorm frustration hos sonen gällande hans pappa, men han vågar inte ens fråga om han får träffa honom. Han är livrädd att få ett nej. Och rädd för något har nog sonen aldrig varit förr.
Hans pappa har eldat på allt bra, och gjort sig själv till martyr och jag den elaka. Men det är först sista året när de träffats mer som sonen varit såhär hatisk mot mig. Det är helt fruktansvärda saker han säger, i ordalag han inte ens begriper. Och elak på det sättet har sonen aldrig varit innan dess, jobbig visst. Men inte verbalt hatisk och elak.

 

[Vira]

Så skulle man kunna göra, samtidigt går det inte att undvika farliga situationer. Det kan räcka att jag skall gå någonstans så kan han ställa sig ivägen och bara psyka med blicken... och försöker jag gå förbi när han är argare får jag en smäll/knuff. Småsystrarna kan få en smäll när de säger ifrån eller skriker vilket de ofta gör när han ställer sig och psykar/hånflinar åt honom.

Socialtjänsten har ju pratat med skolan vid senaste utredningen vilket jag bad dem göra. Så de vet läget där och hur betygen rasar. Att han väljer datorn framför skolarbetet osv och att han egentligen är grymt smart och skulle kunnat ha högsta betyg i det mesta bara han hängde med. Förr var han super duktig innan datorerna kom in i bilden.

Samtal till LSS handläggaren sker imorgon. Han skall vara berättigad LSS iaf.

Hm, ja då är det kanske redan på gång lösningar ändå. Hoppas det och håller tummarna för er, för det låter ju ohållbart för alla parter som det är nu!

 

[Rosett]

Det finns ju ungdomar/vuxna som pga utåtagerande beteende eller av andra orsaker fått LSS-boende med egen personal.
Så funkar det inte med vanligt LSS-stödboende/gruppboende borde han ju kunna få något sånt.
Det kanske skulle vara bra(?)
Jag bara spånar nu.

 

[Emine]

Det finns ju ungdomar/vuxna som pga utåtagerande beteende eller av andra orsaker fått LSS-boende med egen personal.
Så funkar det inte med vanligt LSS-stödboende/gruppboende borde han ju kunna få något sånt.
Det kanske skulle vara bra(?)
Jag bara spånar nu.

Ja det gör det ju, finns även ett antal psykiatriboenden i kommunen där man i vissa fall bor inne på boendet, sedan lägenhet utanför där man lite mer sköter sig själv och sedan kan flytta till vanlig lägenhet med boendestöd. Har själv jobbat så och tror den strukturen skulle passa honom även om han är lite för ung för det ännu. Tror det skulle passa betydligt bättre än LSS boende då dessa boenden är extremt blandade, många som kräver mycket somatisk vård, gravt utvecklingsstörda osv och det är ju inte riktigt vad man önskar kanske. Men vi får se...