Nannyakuten - hur f*n står de ut?

[Enya]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Så ska jag ocks å göra!! Det gör ju dem definitivt tysta!!

Min man har samma regler som jag men en tid tyckte han att det var jobbigt att säga till barnen när vi inte var hemma och sa då bara typ att man gör inte så och så var det lite dalt och ungen gjorde precis som han vill ändå och det blev bara värre. Då blev jag rejält arg och så talade min man och jag om detta. Nu säger han ifrån på skarpen om det behövs oavsett vbem som är i närheten. Och vildingen är mindre stökig borta. Jag tycker inte att det är fel med rejäla regler. Vissa regler kan man vara lite lat att följa ibland, medan andra ruckar man aldrig på. Mina barn lägger sig vid 6- 7 tiden på kvällen för att jag vill ha in rutiner i deras liv och anser att de måste lära sig att man sover på natten och är vaken på dagen. Min brors son har inga tider och inte heller vår andra bekantas barn, de är alla uppe tills de stupar i soffan, vilket ger griniga barn på morgonen.... Jag upplever att mina barn mår bra. Men det känns svårt när man försöker göra rätt med barnen, vilket faktsikt kan vara svårt och så får man höra kommentarer som de på kalaset.
Fast jag upplever att det är lättare att uppfostra barn framför djur som hundar och hästar. Det är så viktigt att det blir rätt med barnen. Min hund lever knappt i 10 år till och blir hon inte värre än hon är nu så är det inga problem. Fast barnen ska fungera som människor.

 

[Enya]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Usch, ja, ibland blir jag rädd. ser vissa föräldrar barn som en form av leksaker ellr något?

Något som jag tycker är intressant är några släktingars inställning till djur. Lyder inte djur så får de en känga och så ska de hålla sig stilla osv, men barnen får göra som de vill och behandla djuren som de vill.

 

[acke]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Jag hade aldrig stått ut!

Men. Låter hemskt, men de har ju själva åstadkommit det. Inte bara genom att få barn :smirk: , men genom att behandla dem som de har gjort. Jag ser inga små monster, bara olyckliga och frustrerade barn. Självklart klandrar jag inte föräldrarna, det är inte lätt att uppfostra barn när man aldrig har gjort det tidigare... och jag är säker på att de varkligen älskar sina barn (det är väl därför de står ut). Men samtidigt är jag inte alls förvånad över deras beteende när jag hör föräldrarnas prat.

 

[Mirre]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

fattar inte heller det.
mina kusiner är/var typiska "nannyakuten barn"
gjorde som dom ville och bestämde över familjen typ.
S kunde itne ens prata rent när hon fyllde 7 och skulle börja skolan mamman hade bara pratat bebisspråk med henne hela tiden så hon pratade så.

 

[Mirre]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Vi var och handlade och jag var några år och tjatade mig blå om godis när vi stod i kön till kassan. Mamma sa nej. Jag tjatade. Mamma sa nej. Jag la mig ner på golvet och vrålade och skrek som barn gör att jag ville haaaaa godis. Varvid MAMMA la sig ner på golvet bredvid och låtsasskrek 'jag vill ooooockså ha godis'. Jag blev pintyst, reste mig och muttrade besvärat att 'mma, res dig, mamma!'.

Mamma fick en applåd av de andra småbarnsföräldrarna i kön och jag la mig aldrig mer ner i affären och skrek när jag inte fick vad jag ville

haha precis så gjorde min styvfar med min styvbror också när han var liten. A slängde sig på golvet och skrek, och då gjorde Ar likadant och skrek typ "mn du får inget" och då reste sig bara A upp och sa typ " Pappa, nu går vi" sen gjorde han aldrig så mer

Såg en skrämmande sak i en affär förut, var en mamma som var och handlade med sin dotter och hade köpt en liten påse med godis. Ungen ville ha en stor och gick hela tiden och hämtade den, och mamman la tillbaka. Hon sa till flera gånger att det räckte med en liten. varpå ungen kläcker ur sig typ " Men det duger inte, jag vill ha en stor" Det slutade med att min mamma fick riva i åt ungen och då gav hon sig, och såg smått chockad ut. Vid det laget var den stackars mamman i halvt upplösningstillstånd

 

[Mysaan]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Min 1½ åring är lite som barnen i Nannyakuten. *suck* Utbrott 15-20 ggr per dag och de håller i sig 15-30 minuter per gång. Fast det är när han har helt hopplösa dagar. :smirk: Vissa dagar är han gudomligt rar och snäll. Men det är skitjobbigt att fostra trotssiga ungar. Fråga mig jag vet. Har ju faktiskt 2 stycken trotsiga och en frustrerad just nu. Men visst så långt som barnen i nannyakuten gått har inte mina gått. Men skulle man filma min 1½ åring ur en tråkig vinkel när han har en dålig dag då är han garanterat lika illa som de barnen.

 

[Asa_S]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Precis så är min dagmamma! Först säger hon nej flera gånger och sedan när de gråter (stinker teater lång väg) eller får vredesutbrott, då ger hon vika. Själv är jag som Enya, vilket dagmamman tycker är fruktansvärt och hon kan tom fälla kommentarer om det framför barnen, så att de också tycker att jag är hemsk. Lätt att vara förälder då, va'? Vi har försökt prata med henne, men då tycker hon att vi är ännu hemskare, som ska göra henne hemsk också, och så tycker hon ännu mer synd om barnen.

 

[Daydream]

Sv: Nannyakuten - hur f*n står de ut?

Men snälla...
Tror du verkligen på att det ÄR så i verkligheten?!
5ans programm är verkligen inget jag bildar min verklighetsuppfattning efter.