Tualma
Trådstartare
Jaha, hörrni. Tack för fina svar, sedan sist, som alltid 
.
Jag har givit det lite tid och vi försöker hitta en vardag tillsammans, jag och barnen. Med fin och ovärderlig hjälp av mamma och min syster som härbärgerar lilla v när jag jobbar natt. Vilken tur att jag har dem!
Nästa vecka är det tänkt att jag ska ta klivet från 75% tjänstgöring upp till 100 %. Och vet ni, jag tror att det kommer att gå bra. DET kunde jag inte föreställa mig, där i slutet av juli, när jag blev helt hjärntrött och snurrig av att öppna datorn och logga in i systemen... Jag har börjat göra bedömningar igen och det rullar på helt okej.
Jag mår nog ganska bra. Känner mig stark. Och glad i kärnan, liksom.
Sorgen är mer stillsam nu, allestädes närvarande, men inte så mycket tornado längre, utan mer som en vibrerande, dov och smärtsam ton i hjärtat. Jag antar att det kommer vara så för resten av livet. Och jag tänker att vi får införliva sorgen, leva med den, men inte låta oss definieras av den. Jag vägrar bära min sorg som en krona! Men den kommer alltid att vara en del av mig... när jag nattar mina barn, mockar åt mina hästar, promenerar med hunden, rycker upp ogräs, åker till jobbet... J kommer alltid att fattas mig -oss... Men livsglädje, hopp och nyfikenhet kan vi ha ändå. Vi har ju haft honom i vårt liv. Han har älskat oss och vi har älskat honom. Vilken oerhörd skatt att bära inom oss!
Jag har skaffat en daghund och ska få hjälp att starta ett litet företag, där jag kan ha häst- och hundtjänster som en liten sidoinkomst.
Fortfarande inte klart med det ekonomiska och huruvida jag får ta över huslånen, men det ska bara gå! Framåt är enda vägen! Betar av listorna lite i taget. Syster hjälpte mig med blanketter till några av försäkringarna i helgen och mamma kommer på fredag förmiddag och är lite boendestöd så vi får iväg lite fler papper. Idag ska jag nog bara ringa om ägarbyte på bilarna...
Vår äldste son ryckte in för snart tre veckor sedan. Det känns så märkligt att vi plötsligt är fyra stycken vid middagsbordet istället för sex stycken. Jag saknar honom enormt, men det är bra. Han följer sin väg, lever sitt liv. Min fina pojke. Han, som när han kom, gav mig den sista pusselbiten till mig själv, den som jag inte visste att jag saknade... den som gjorde mig komplett. Gud, vad jag älskar att vara mamma!
Nu ska jag njuta av min lediga dag med att mocka ur bäddarna i boxarna. Har hämtat bilen från verkstaden och haft hovslagaren här redan.
Kram/Tualma
.Jag har givit det lite tid och vi försöker hitta en vardag tillsammans, jag och barnen. Med fin och ovärderlig hjälp av mamma och min syster som härbärgerar lilla v när jag jobbar natt. Vilken tur att jag har dem!
Nästa vecka är det tänkt att jag ska ta klivet från 75% tjänstgöring upp till 100 %. Och vet ni, jag tror att det kommer att gå bra. DET kunde jag inte föreställa mig, där i slutet av juli, när jag blev helt hjärntrött och snurrig av att öppna datorn och logga in i systemen... Jag har börjat göra bedömningar igen och det rullar på helt okej.
Jag mår nog ganska bra. Känner mig stark. Och glad i kärnan, liksom.
Sorgen är mer stillsam nu, allestädes närvarande, men inte så mycket tornado längre, utan mer som en vibrerande, dov och smärtsam ton i hjärtat. Jag antar att det kommer vara så för resten av livet. Och jag tänker att vi får införliva sorgen, leva med den, men inte låta oss definieras av den. Jag vägrar bära min sorg som en krona! Men den kommer alltid att vara en del av mig... när jag nattar mina barn, mockar åt mina hästar, promenerar med hunden, rycker upp ogräs, åker till jobbet... J kommer alltid att fattas mig -oss... Men livsglädje, hopp och nyfikenhet kan vi ha ändå. Vi har ju haft honom i vårt liv. Han har älskat oss och vi har älskat honom. Vilken oerhörd skatt att bära inom oss!
Jag har skaffat en daghund och ska få hjälp att starta ett litet företag, där jag kan ha häst- och hundtjänster som en liten sidoinkomst.
Fortfarande inte klart med det ekonomiska och huruvida jag får ta över huslånen, men det ska bara gå! Framåt är enda vägen! Betar av listorna lite i taget. Syster hjälpte mig med blanketter till några av försäkringarna i helgen och mamma kommer på fredag förmiddag och är lite boendestöd så vi får iväg lite fler papper. Idag ska jag nog bara ringa om ägarbyte på bilarna...
Vår äldste son ryckte in för snart tre veckor sedan. Det känns så märkligt att vi plötsligt är fyra stycken vid middagsbordet istället för sex stycken. Jag saknar honom enormt, men det är bra. Han följer sin väg, lever sitt liv. Min fina pojke. Han, som när han kom, gav mig den sista pusselbiten till mig själv, den som jag inte visste att jag saknade... den som gjorde mig komplett. Gud, vad jag älskar att vara mamma!
Nu ska jag njuta av min lediga dag med att mocka ur bäddarna i boxarna. Har hämtat bilen från verkstaden och haft hovslagaren här redan.
Kram/Tualma
.
