Min man är död

[Blyger]

I sovrumsfönstret.
En av kepsarna låg här också. Men den lade lilla v på kistan.
Ska jag låta det ligga kvar såhär? Känns dubbelt. Både fint och att vi kan bli ledsna när vi ser det. Det är lättare med kläder och föremål vi kan använda , upplever jag. Böra en tröja, använda en kökskniv, skruvdragare, vad som. Skyddsglasögon ligger det utspritt lite överallt. Det känns liksom mysigt.
Men att ha hans kläder och allt framme i sovrummet känns fel. Men kanske ska låta solglasögonen ligga kvar... Vi tände ljuset där varje gång vi var här uppe i början.

Det finns såklart inget rätt eller fel, men om känslan tvekar kanske du ska plocka bort solglasögonen och lämna ljuset?
Men vet inte om det finns råd att ge, egentligen

 

[Nahar]

Jag tycker inte det är fel att lämna något kvar. Hemma hos min gudfar ligger gudmors favoritskjorta vikt på byrån i vardagsrummet. Den kommer ligga där.

 

[Islandshästryttare]

I sovrumsfönstret.
En av kepsarna låg här också. Men den lade lilla v på kistan.
Ska jag låta det ligga kvar såhär? Känns dubbelt. Både fint och att vi kan bli ledsna när vi ser det. Det är lättare med kläder och föremål vi kan använda , upplever jag. Böra en tröja, använda en kökskniv, skruvdragare, vad som. Skyddsglasögon ligger det utspritt lite överallt. Det känns liksom mysigt.
Men att ha hans kläder och allt framme i sovrummet känns fel. Men kanske ska låta solglasögonen ligga kvar... Vi tände ljuset där varje gång vi var här uppe i början.

Fint att läsa dina inlägg mina tankar går till er med jämna mellanrum. Om du tvekar att ta bort solglasögon eller keps kan du inte låta det ligga så länge? Även om ni ska återta rummet så kanske det inte gör något att några mindre saker finns kvar? Du måste inte ta precis alla beslut ikväll känn efter och känn dig fram vad som känns mest rätt med tiden?

 

[Exit]

@Tualma Så svår fråga det här med sakerna. Kanske du behöver ge dig själv tillåtelse att tänka att ingen tvingar dig, om någon grej känns allt för jobbigt så kan du kanske backa lite och låta den vara kvar? Det kan hända att någon dags/veckas eftertanke gör att det sen känns helt ok att stuva undan bara du slipper pressen. Men det här är ju bara mina funderingar, du ska naturligtvis följa din egen magkänsla och ta stöd av de dina❤. Förstår absolut att ni behöver få ta tillbaka husets rum, förstår också att processen kan kännas som ett svek men jag tänker att J på alla sätt mest av allt vill att hans familj ska må bra i ert gemensamma hem❤

 

[Tualma]

Sitter hjälplöst i en läckande roddbåt mitt i pappershavet. Har just betalat en faktura till kyrkogårdsförvaltningen. För en gravplats. Jag går sönder.

 

[Kilauea]

Finns det nån annan som kan hjälpa till att ösa och sakta ro mot land?
Livet är så fruktansvärt orättvist ibland

 

[Cattis_E]

Sitter hjälplöst i en läckande roddbåt mitt i pappershavet. Har just betalat en faktura till kyrkogårdsförvaltningen. För en gravplats. Jag går sönder.

Kram
Om det finns någon som du kan fråga om de kan tänka sig att sitta med vore det nog bra.
Om den ena av er tappar riktningen kanske den andra kan hitta den igen?

 

[Tualma]

Finns det nån annan som kan hjälpa till att ösa och sakta ro mot land?
Livet är så fruktansvärt orättvist ibland

Tack för omtanken ❤❤❤. Nu är även den dagen förbi och över. Jag betalade räkningar, sorterade papper och grät konstant mellan 06 och 09...
Här börjar det skifta sinnesstämning från det där öppna sinnet, det stormiga som tar in allt fult OCH fint, till något annat, mer dovt och dämpat, mer konstant nedstämt... Men drivet finns där.. någonstans.

Har landat i att jag måste klara av mer saker på egen hand. Jag kan inte vänta på att någon ska ha tid att hjälpa mig. Nära, kära och vänner finns och vill hjälpa till. Det gör de genom att jag får prata av mig en stund. Får hjälp att få lite distans och perspektiv. Men det är tungrott.
Mamma ska i alla fall följa med till begravningsbyrån idag, är inte helt nöjd och vill ha lite stöd i att få en grej ändrad. Vi ska även till jurist och bank... igen...

Det värsta är att allt
liksom bara tuggar om. Det känns så krångligt. Jag har t ex. försökt betala av ett litet lån som vi har kvar i vår tidigare bank, då jag vill få bort avbetalningar och få till så goda ekonomiska förutsättningar som möjligt, men det har varit flera turer fram och tillbaka mellan bankerna nu. Hallå, liksom, nu har jag lite pengar, kan jag inte bara få pröjsa in dem? Gaaaah! Som ett exempel på att inget går smidigt... När det bökar till sig tar det kanske en vecka innan jag orkar ta nya tag, så jag kommer liksom inte vidare och kan stryka något från
listorna..

Har jobbat två timmar per dag i en vecka nu. Det känns väl okej att vara där. Men jag kan inte göra så mycket mer än öppna datorn, läsa lite mail. Ringa något samtal. Har varit ute på något litet patientbesök. Enkla saker, sådär...

Sovrummet blev fint. Vi sover gott där nu. Solglasögonen la jag på skänken. Allt annat som fanns där och som är hans, har jag lagt i skänken och i garderoben. Men vi har inget framme, där inne, jo, gitarren hänger kvar.
I resten av huset är det mer naturligt och känns fint och bra, att jackor och skor hänger/står där de ska osv. Men sovrummet behövde vi återta och göra till vårt...

 

[Tualma]

@Blyger, @Nahar, @Islandshästryttare och @Exit. Tack för era svar ang. sakerna ned symbolvärde. Jag läser, tar tacksamt till mig av era klokheter och det hjälper absolut i processen. Även om jag i vanlig ordning dröjer med svaren...
Ljuset står bredvid solglasögon på skänken. Lite casual, sådär. Han finns med därinne, men lite mer nedtonat. Annars hade vi nog inte fått riktig ro där... Men nu blev det bra.
Vi ska bara enas om vilken nyans det ska vara på väggarna, måla och sätta upp tavlor och lampor. Sedan kan vi gå vidare till nästa rum. I stället för J:s och mina beslut -hela familjens, blir det mina och barnens...
Vi hade inte hunnit göra om huset till vårt riktigt ännu. Även om vi älskar det väldigt mycket, precis som det är och var när vi köpte det, så är det mycket kvar...
Det är så vemodigt och sorgligt att vi inte får chansen att göra det tillsammans...
Och alla minnen av barnen som små, som man delade. Han kom ihåg en grej och jag en annan. Mina minnen har liksom splittats itu. Och barnens framtid... Att dela den, med den andra föräldern... Det är så outsägligt sorgligt.
Jag antar att den sorgen, som jag är i nu, det här låga, nedstämda som är mitt nya känsloläge, är liknande vad en kan uppleva vid en skilsmässa också. Inte bara vid ett dödsfall...
Men jag kämpar. Barnen kämpar. Vi fixade ute i helgen. Började ett litet ogräs och gräskrig. Lillebror J är en jäkel med lien! Storebror A kör gräsklipparen och jag hackar ogräs... Skönt att jobba lite fysiskt. Stora V har varit i torpet igen.
Jag och lilla v har städat hennes rum och varit till badhuset.
Jag fnular på ekonomiska lösningar.... Bara jag nu blir beviljad att ta över lånen... är i limbo just nu, innan jag vet...
Kanske kan bli dagmatte, ha en inneboende när A åker bort ett år... skaffa en inackordering... Vi får se... fnular på.

 

[Islandshästryttare]

Finns med dig i tanken @Tualma . Låter som att du kommit in i en annan fas av sorgepeocessen nu. Vardagen pockar på och att du då upplever en slags ensamhet är nog inte ovanligt. Skönt att ni känner att sovrummet blev bra. Inte konstigt att du då och då sitter i en läckande roddbåt.

Glöm inte att fortsätta ta hjälp av dina vänner och släkt när du behöver. Det kommer att ta tid att läka för dig och familjen. Att läka är inte att glömma eller gömma undan den personen man mist utan att kunna hantera vardagen i den nya livssituationen. För egen del kunde det komma ledsna stunder flera år efter min pappa gick bort. Men de blev färre med tiden och nu minns jag honom med glädje och tacksamhet . Det är säkerligen inte jämförbart med att mista sin livspartner det kan jag inte ens föreställa hur det skulle vara. Men ville dela med mig av hur det var för mig .

Din och familjens sorgepeocess är er egen och kom ihåg det finns inga rätt eller fel.
Ta hand om dig och familjen. Kram

 

[Roheryn]

Och alla minnen av barnen som små, som man delade. Han kom ihåg en grej och jag en annan. Mina minnen har liksom splittats itu. Och barnens framtid... Att dela den, med den andra föräldern... Det är så outsägligt sorgligt.
Jag antar att den sorgen, som jag är i nu, det här låga, nedstämda som är mitt nya känsloläge, är liknande vad en kan uppleva vid en skilsmässa också. Inte bara vid ett dödsfall...

Jag har upplevt både skilsmässa och min mors alltför tidiga död, och jag känner delvis igen mig i din lite lugnare, nedstämda sorg. Det som är mest likt är sorgen efter mamma - allt hon och vi inte hann med att göra. Hon fick aldrig se sina barnbarn, inte vara nära och närvarande i min dotters uppväxt på det sätt min mormor var i min uppväxt och det är för alltid ett hål i våra liv där mammas plats var. På något sätt är det också en annan sorts sorg när någon dör "för tidigt" (mamma var 60, jag var 28 då) och den tror jag att du också känner efter din man. Den där känslan av att personen som saknas skulle ha hunnit med så mycket mer, varit del av våra liv så mycket längre. Så kände jag inte alls på samma vis efter pappa (som dog när han var 76) även om jag kan sakna honom precis lika mycket som mamma. Han hade mer levt ett helt liv och min dotter och jag har gemensamma minnen av honom som gör att han "finns kvar" på ett annat sätt.

Det jag kan känna tröst i efter mamma är att hon ändå finns kvar - i mig och min bror och i våra respektive barn, hennes barnbarn. Framförallt min ena brorsdotter är så ruskigt lik henne i vissa miner och gester och det tycker jag är fint på något vis. Jag gissar att det blir samma för dig med dina barn - att de kommer att påminna dig om din älskade J i resten av ditt liv?

Efter skilsmässan var det i mångt och mycket andra känslor - jag hade stannat kvar där jag inte ville vara alltför länge, och därmed var min känsla av lättnad kanske allt överskuggande när jag äntligen fick ett "eget liv". Men det jag fann positivt och som du kanske kan ta med dig till lite längre fram när sorgen lättat något är att jag upplevde att min dotter och jag fick en bättre, annorlunda och djupare relation. Givetvis var det också relaterat till hennes ålder (13 när vi separerade), hon mognade mycket och vi kom att få en lite vuxnare relation än den vi hade när hennes far var ständigt närvarande.

 

[Lilla]

Jag har upplevt både skilsmässa och min mors alltför tidiga död, och jag känner delvis igen mig i din lite lugnare, nedstämda sorg. Det som är mest likt är sorgen efter mamma - allt hon och vi inte hann med att göra. Hon fick aldrig se sina barnbarn, inte vara nära och närvarande i min dotters uppväxt på det sätt min mormor var i min uppväxt och det är för alltid ett hål i våra liv där mammas plats var. På något sätt är det också en annan sorts sorg när någon dör "för tidigt" (mamma var 60, jag var 28 då) och den tror jag att du också känner efter din man. Den där känslan av att personen som saknas skulle ha hunnit med så mycket mer, varit del av våra liv så mycket längre. Så kände jag inte alls på samma vis efter pappa (som dog när han var 76) även om jag kan sakna honom precis lika mycket som mamma. Han hade mer levt ett helt liv och min dotter och jag har gemensamma minnen av honom som gör att han "finns kvar" på ett annat sätt.

Det jag kan känna tröst i efter mamma är att hon ändå finns kvar - i mig och min bror och i våra respektive barn, hennes barnbarn. Framförallt min ena brorsdotter är så ruskigt lik henne i vissa miner och gester och det tycker jag är fint på något vis. Jag gissar att det blir samma för dig med dina barn - att de kommer att påminna dig om din älskade J i resten av ditt liv?

Efter skilsmässan var det i mångt och mycket andra känslor - jag hade stannat kvar där jag inte ville vara alltför länge, och därmed var min känsla av lättnad kanske allt överskuggande när jag äntligen fick ett "eget liv". Men det jag fann positivt och som du kanske kan ta med dig till lite längre fram när sorgen lättat något är att jag upplevde att min dotter och jag fick en bättre, annorlunda och djupare relation. Givetvis var det också relaterat till hennes ålder (13 när vi separerade), hon mognade mycket och vi kom att få en lite vuxnare relation än den vi hade när hennes far var ständigt närvarande.

Tårarna rinner när jag läser din text. Mest för hur vackert du skriver. Men också för för hur klok du är trots allt det tunga.

 

[Exit]

@Blyger, @Nahar, @Islandshästryttare och @Exit. Tack för era svar ang. sakerna ned symbolvärde. Jag läser, tar tacksamt till mig av era klokheter och det hjälper absolut i processen. Även om jag i vanlig ordning dröjer med svaren...
Ljuset står bredvid solglasögon på skänken. Lite casual, sådär. Han finns med därinne, men lite mer nedtonat. Annars hade vi nog inte fått riktig ro där... Men nu blev det bra.
Vi ska bara enas om vilken nyans det ska vara på väggarna, måla och sätta upp tavlor och lampor. Sedan kan vi gå vidare till nästa rum. I stället för J:s och mina beslut -hela familjens, blir det mina och barnens...
Vi hade inte hunnit göra om huset till vårt riktigt ännu. Även om vi älskar det väldigt mycket, precis som det är och var när vi köpte det, så är det mycket kvar...
Det är så vemodigt och sorgligt att vi inte får chansen att göra det tillsammans...
Och alla minnen av barnen som små, som man delade. Han kom ihåg en grej och jag en annan. Mina minnen har liksom splittats itu. Och barnens framtid... Att dela den, med den andra föräldern... Det är så outsägligt sorgligt.
Jag antar att den sorgen, som jag är i nu, det här låga, nedstämda som är mitt nya känsloläge, är liknande vad en kan uppleva vid en skilsmässa också. Inte bara vid ett dödsfall...
Men jag kämpar. Barnen kämpar. Vi fixade ute i helgen. Började ett litet ogräs och gräskrig. Lillebror J är en jäkel med lien! Storebror A kör gräsklipparen och jag hackar ogräs... Skönt att jobba lite fysiskt. Stora V har varit i torpet igen.
Jag och lilla v har städat hennes rum och varit till badhuset.
Jag fnular på ekonomiska lösningar.... Bara jag nu blir beviljad att ta över lånen... är i limbo just nu, innan jag vet...
Kanske kan bli dagmatte, ha en inneboende när A åker bort ett år... skaffa en inackordering... Vi får se... fnular på.

@Tualma Ingen fara fast svaren dröjer. Skönt att höra från er iaf, har tänkt mycket på er.

Låter så otroligt sorgligt det som ni går igenom nu. Måste ta på krafterna deluxe! Min erfarenhet är att alla de här små "miniförlusterna", alltså att översköljas av vetskapen i stunden att personen inte finns med för att dela olika stunder/händelser kräver sin tid. Alla olika högtider och årstider som familjen ska igenom och utarbeta "nya" egna traditioner kring. Inte lätt att hela tiden ställas inför en form av nya förluster samtidigt som världen fortsätter. Men jag tycker det låter klokt att ta lite i taget som ni gör. Ta er försiktigt en bit framåt i taget, plötsligt faller det sig naturligt att spara just den stolen, förstora just ett visst foto eller välja just den färgen som gör att både ni som finns kvar i huset och J känns närvarande❤. Ni pratar ju om J tillsammans och väver in honom med er.

Jag tänkte där när du skrev så beskrivande om gummibåten i pappershavet och funderade på om du har nån hjälp? Låter helt övermäktigt, förstår absolut att du kroknar! Kan du få hjälp av nån kompis att t.ex. sortera varenda papper/räkning/dokument i nån form av kö enligt vad som behöver fin uppmärksamhet mest akut? Kämpa!❤

 

[Tualma]

Det svåra är inte att hålla kvar. Det svåra är att släppa. Vi kommer alltid att ha vår J hos oss. Han kommer alltid att vara levande för oss. Men att acceptera att han glider längre och längre bort. Det är svårt. Hans doft försvinner sakta ur hans kläder. Minnen som sakta bleknar... outhärdligt...

Men han finns ju här. Lilla v berättar ofta när hon vaknat att hon drömt om pappa och att det är bra drömmar. Och det är så rätt. Det är där han ska vara. Hos sin yngsta dotter, som har fått ha honom kortast tid...

Även till mig kommer han nu i drömmarna, som nu har ändrat karaktär.
I de första drömmarna var han ganska kall och otillgänglig, och jag blev så ledsen, för jag ville ju bara få ha honom hos mig en stund, där i drömmen... Men nu är han varm och som sig själv. Jag drömmer att jag gör saker efter hans bortgång, något telefonsamtal, någon blankett, och så står han bara bakom mig och kikar över min axel och så är han hos mig ett tag. Det är fint.
Även drömmar där vi gör något vardagligt, han, jag och barnen, men jag vet att han ska dö/är död egentligen och ska berätta det för honom, det är såklart jobbigt och sorgligt, men ändå fint att få vara tillsammans korta stunder i det vardagliga...

Hade en febertopp i natt. I eftermiddag är urnsättningen planerad. Det kan ha ett samband, för jag känner mig inte sjuk nu. Har min endagarsfeber på studentdagen i färskt minne.

Jag är så tacksam för våra kloka, fina barn. Jag älskar dem till universums slut och tillbaka.
Och att få ha en sjuåring i detta. Hon skänker så mycket tröst och balsam för själen med sin syn på världen på sitt sjuåringsvis. Det går verkligen åt båda hållen-jag finns där för henne och hon finns där för mig lika mycket
På begravningsdagen (det är ju en månad sedan nu), fredagen 1/7, skulle hon och jag åka in till samhället och köpa fredagsmys framåt kvällen, efter begravningen. Då sa hon "jag vill att vi ska ta vägen förbi kyrkan. För då tror jag att pappa känner sig trygg." Och en annan dag hade hon ritat en fin teckning till mig (på vår inköpsliste-whiteboard. Jag har köpt en ny, så teckningen får vara kvar), med 47 hjärtan ("för du fyller ju snart 47 år") och med hennes namn och mamma skrivet på. "När du gråter efter pappa, som du ju gör nu för tiden, och jag inte är hemma och kan trösta dig, för jag är i skolan och har börjat ettan, då kan du titta på den här och tänka på pappa och mig." ALLTSÅ! VILKEN UNGE!

 

[Exit]

Det svåra är inte att hålla kvar. Det svåra är att släppa. Vi kommer alltid att ha vår J hos oss. Han kommer alltid att vara levande för oss. Men att acceptera att han glider längre och längre bort. Det är svårt. Hans doft försvinner sakta ur hans kläder. Minnen som sakta bleknar... outhärdligt...

Men han finns ju här. Lilla v berättar ofta när hon vaknat att hon drömt om pappa och att det är bra drömmar. Och det är så rätt. Det är där han ska vara. Hos sin yngsta dotter, som har fått ha honom kortast tid...

Även till mig kommer han nu i drömmarna, som nu har ändrat karaktär.
I de första drömmarna var han ganska kall och otillgänglig, och jag blev så ledsen, för jag ville ju bara få ha honom hos mig en stund, där i drömmen... Men nu är han varm och som sig själv. Jag drömmer att jag gör saker efter hans bortgång, något telefonsamtal, någon blankett, och så står han bara bakom mig och kikar över min axel och så är han hos mig ett tag. Det är fint.
Även drömmar där vi gör något vardagligt, han, jag och barnen, men jag vet att han ska dö/är död egentligen och ska berätta det för honom, det är såklart jobbigt och sorgligt, men ändå fint att få vara tillsammans korta stunder i det vardagliga...

Hade en febertopp i natt. I eftermiddag är urnsättningen planerad. Det kan ha ett samband, för jag känner mig inte sjuk nu. Har min endagarsfeber på studentdagen i färskt minne.

Jag är så tacksam för våra kloka, fina barn. Jag älskar dem till universums slut och tillbaka.
Och att få ha en sjuåring i detta. Hon skänker så mycket tröst och balsam för själen med sin syn på världen på sitt sjuåringsvis. Det går verkligen åt båda hållen-jag finns där för henne och hon finns där för mig lika mycket
På begravningsdagen (det är ju en månad sedan nu), fredagen 1/7, skulle hon och jag åka in till samhället och köpa fredagsmys framåt kvällen, efter begravningen. Då sa hon "jag vill att vi ska ta vägen förbi kyrkan. För då tror jag att pappa känner sig trygg." Och en annan dag hade hon ritat en fin teckning till mig (på vår inköpsliste-whiteboard. Jag har köpt en ny, så teckningen får vara kvar), med 47 hjärtan ("för du fyller ju snart 47 år") och med hennes namn och mamma skrivet på. "När du gråter efter pappa, som du ju gör nu för tiden, och jag inte är hemma och kan trösta dig, för jag är i skolan och har börjat ettan, då kan du titta på den här och tänka på pappa och mig." ALLTSÅ! VILKEN UNGE!

Jamen jaa! Dofter, oj så mycket känslor som väcks genom dofter. Har inget att komma med annat än att jag helt förstår vad du menar med släppa, så svårt!

Fantastiskt fin liten 7-åring du verkar ha!❤

 

[Kilauea]

Det svåra är inte att hålla kvar. Det svåra är att släppa. Vi kommer alltid att ha vår J hos oss. Han kommer alltid att vara levande för oss. Men att acceptera att han glider längre och längre bort. Det är svårt. Hans doft försvinner sakta ur hans kläder. Minnen som sakta bleknar... outhärdligt...

Men han finns ju här. Lilla v berättar ofta när hon vaknat att hon drömt om pappa och att det är bra drömmar. Och det är så rätt. Det är där han ska vara. Hos sin yngsta dotter, som har fått ha honom kortast tid...

Även till mig kommer han nu i drömmarna, som nu har ändrat karaktär.
I de första drömmarna var han ganska kall och otillgänglig, och jag blev så ledsen, för jag ville ju bara få ha honom hos mig en stund, där i drömmen... Men nu är han varm och som sig själv. Jag drömmer att jag gör saker efter hans bortgång, något telefonsamtal, någon blankett, och så står han bara bakom mig och kikar över min axel och så är han hos mig ett tag. Det är fint.
Även drömmar där vi gör något vardagligt, han, jag och barnen, men jag vet att han ska dö/är död egentligen och ska berätta det för honom, det är såklart jobbigt och sorgligt, men ändå fint att få vara tillsammans korta stunder i det vardagliga...

Hade en febertopp i natt. I eftermiddag är urnsättningen planerad. Det kan ha ett samband, för jag känner mig inte sjuk nu. Har min endagarsfeber på studentdagen i färskt minne.

Jag är så tacksam för våra kloka, fina barn. Jag älskar dem till universums slut och tillbaka.
Och att få ha en sjuåring i detta. Hon skänker så mycket tröst och balsam för själen med sin syn på världen på sitt sjuåringsvis. Det går verkligen åt båda hållen-jag finns där för henne och hon finns där för mig lika mycket
På begravningsdagen (det är ju en månad sedan nu), fredagen 1/7, skulle hon och jag åka in till samhället och köpa fredagsmys framåt kvällen, efter begravningen. Då sa hon "jag vill att vi ska ta vägen förbi kyrkan. För då tror jag att pappa känner sig trygg." Och en annan dag hade hon ritat en fin teckning till mig (på vår inköpsliste-whiteboard. Jag har köpt en ny, så teckningen får vara kvar), med 47 hjärtan ("för du fyller ju snart 47 år") och med hennes namn och mamma skrivet på. "När du gråter efter pappa, som du ju gör nu för tiden, och jag inte är hemma och kan trösta dig, för jag är i skolan och har börjat ettan, då kan du titta på den här och tänka på pappa och mig." ALLTSÅ! VILKEN UNGE!

Minns att jag också hade drömmar om pappa efter hans bortgång. Drömmar där jag visste att han var död, men njöt av att ha honom på besök igen.

Hoppas urnsättningen blir fin .
Och vilka underbara barn ni tycks ha!

 

[Tualma]

Vi gör oss redo. En enda ros fanns kvar på busken i trädgården. Den ska han få. Och såklart lite av sin basilika från köksfönstret.

 

[Roheryn]

Minns att jag också hade drömmar om pappa efter hans bortgång. Drömmar där jag visste att han var död, men njöt av att ha honom på besök igen.

Så var det för mig också, efter att mamma gått bort. Flera år med drömmar där hon var riktigt nära! Kan nästan sakna de drömmarna, de har inte funnits på länge (22 år sedan mamma dog).

 

[Tualma]

Fest ikväll. Gamla vänner. Mycket kärlek. Bra musik. White russian. Tack, Min älskling. För allt.

 

[Cattis_E]

Så fint av sjuåringen .
Låter både vackert och hjärtslitande med drömmarna tycker jag. Hoppas du förstår vad jag menar, för kan inte riktigt utveckla det för närvarande känner jag