Mens

[athena_arabians]

Kanske olika men jag har hört om både reducerad cancerrisk och möjligheten att slippa mens/bortfallsblödning. Men jag har ju också använt hormonella preventivmedel i typ 15 år.

Jag ser tillbaka på den tiden med sorg och tycker det är synd att de negativa inte lyfts fram ens hälften så mycket som de positiva.

Efter andra barnet ville jag inte använda hormonella preventivmedel, när vi kom till beslutet att inte skaffa fler barn satte jag in en kopparspiral. Blödningarna, som framförallt pågår längre för mig, väger upp det negativa med t ex hormonspiral som ändå gjorde mig 100% blödningsfri i typ tre år.

Framförallt min sexlust påverkas negativt och vissa kanske tycker att "det får man ta" men det tycker inte jag. Jag har praktiskt taget varit en jävla valack i 15 år och jag fattade det först när jag slutade med hormoner, började igen och slutade igen. Då trillade polletten ner.

Så var det för mig också när jag gick på p-piller. Jag tyckte jag hade en stark lust då men det var inget jämfört med utan hormoner... Sedan inverkade de negativt på mitt psykiska mående (insåg jag när jag slutat).

Jag tror inte det finns en lösning som passar alla (tex mår ju en del bättre psykiskt med hormonella preventivmedel). Det viktigaste är ju att vården är lyhörd gentemot individen och tar fram en lösning som som fungerar på ett individuellt plan.

Numera tar jag hormoner för att slippa klimakteriebesvär och vilken förändring! Jag fick mer eller mindre mitt liv tillbaka. Så även om en i fertil ålder inte fungerat bra på hormoner ska en inte vara rädd att prova när en kommer i klimakteriet. Fungerar de inte eller att en inte mår bra är det ju bara att sluta.

 

[Badger]

Vad har du för konstigt folk omkring dig som inte gillar när man mår bra?

Jag tänker att mensens ”status” förändras genom livet, eftersom den tenderar att ändras. Man kan uppleva den på ett sätt som tonåring, och på ett annat sätt som vuxen. Lägg till att många dessutom påverkar mensen just genom preventivmedel så innan man drar slutsatser kring om folk överlag tycker mens är jobbigt eller ej så behöver man ju veta om de pratar om sin egen ”naturliga” mens eller sin justerade mens.

Det är inte konstigt, det är helt normalt. Det är snarare konstigt om du aldrig märkt att det är bättre att följa kommunikationsflöden snarare än att stoppa dem. Om alla klagar över sina partners låter det inte bra att kläcka ur sig att ens partner är tiptop och om folk pratar om barns dåliga betyg är det inte väl mottaget att säga att -min lille Pelle har bara A.

Men tänk på att jag pratar ospecifikt här. Det är inte så att tex jag personligen brukar råka ut för att säga att min mens minsann är bra. Om jag tyckte att min mens var mestadels bra och samtalsämnet var dålig mens skulle jag bara dragit upp dåliga tillfällen, numera. (mer aktuellt är kanske klimakteriet ) Jag har ngn gång för många år sedan sagt saker som varit oproblematiskt med mens och mötts av stel tystnad, för många år sedan. Om min unge skulle råkat ha ett A i matte (hypotetiskt sett, så är det inte) när kollegan pratar om sitt barn som har F så skulle jag inte säga -mitt har minsann ett A.

 

[Badger]

Jag har nog bara träffat en enda kvinna (vad jag minns) som uttalat inte tyckt mensen varit rätt skit och jobbig, en olägenhet allra minst, och jag är rätt säker på att hon sa det bara för att jävlas.

Och då får jag väl kläcka ur mig kontrakonversationellt här då. Att min mens inte varit speciellt problematisk och var lätt saknad när den försvann. Kanske var lite mycket ibland och gav järnbrist (och när det gäller järnbristen skyller jag mer på skolsköterskan som kunde fattat att jag hade det när jag fick munvinkelragader hon fick behandla, typ elementärt.) men den gav god förvarning och hindrade mig inte och smärtorna blev helt ok när skolan vänligt nog upplyste om att rörelse gjorde det bättre. Så typ ok helt enkelt. (men i en tjejkonversation en kväll med folk jag känner halvbra skulle jag bara dragit upp det dåliga såklart) Jag har hört om folk som blött mycket mindre, nästan ingenting, nästan kunnat friblöda och har haft mycket mindre märkbar mens än jag.

 

[pajaztar]

När jag var yngre hade jag jobbig mens och vidrig PMS, nuförtiden tycker jag om att följa min menscykel och hänga med i hormonsvängningarna.

Men jag är också en sådan som blir deprimerad och snustorr i underlivet av den kemiska kastration som ju hormonella p-medel faktiskt är.

 

[Badger]

Kanske olika men jag har hört om både reducerad cancerrisk och möjligheten att slippa mens/bortfallsblödning. Men jag har ju också använt hormonella preventivmedel i typ 15 år.

Jag ser tillbaka på den tiden med sorg och tycker det är synd att de negativa inte lyfts fram ens hälften så mycket som de positiva.

Efter andra barnet ville jag inte använda hormonella preventivmedel, när vi kom till beslutet att inte skaffa fler barn satte jag in en kopparspiral. Blödningarna, som framförallt pågår längre för mig, väger upp det negativa med t ex hormonspiral som ändå gjorde mig 100% blödningsfri i typ tre år.

Framförallt min sexlust påverkas negativt och vissa kanske tycker att "det får man ta" men det tycker inte jag. Jag har praktiskt taget varit en jävla valack i 15 år och jag fattade det först när jag slutade med hormoner, började igen och slutade igen. Då trillade polletten ner.

Ja jag har testat en del olika p-piller och haft typ sexlust bara de dagar då jag hade "mens" dvs inte åt dem (bortsett från att jag var så arg att jag inte ville dela rum med mig själv ens och gick upp i vikt.). Jag tycker kondom fungerar utmärkt. Prova flera sorter-varje ny sort man provar är ett förlorat år liksom.

 

[Badger]

Så var det för mig också när jag gick på p-piller. Jag tyckte jag hade en stark lust då men det var inget jämfört med utan hormoner... Sedan inverkade de negativt på mitt psykiska mående (insåg jag när jag slutat).

Jag tror inte det finns en lösning som passar alla (tex mår ju en del bättre psykiskt med hormonella preventivmedel). Det viktigaste är ju att vården är lyhörd gentemot individen och tar fram en lösning som som fungerar på ett individuellt plan.

Numera tar jag hormoner för att slippa klimakteriebesvär och vilken förändring! Jag fick mer eller mindre mitt liv tillbaka. Så även om en i fertil ålder inte fungerat bra på hormoner ska en inte vara rädd att prova när en kommer i klimakteriet. Fungerar de inte eller att en inte mår bra är det ju bara att sluta.

Jo där är också en fråga, det är ju så mycket prat om hormoner mot klimakteriebesvär och hur bra de är. Men de kunde gärna vara tydligare med om det är så att man borde ta det även om man inte är speciellt besvärad av besvär. Bara för säkerhets skull.

 

[MiniLi]

Det är inte konstigt, det är helt normalt. Det är snarare konstigt om du aldrig märkt att det är bättre att följa kommunikationsflöden snarare än att stoppa dem. Om alla klagar över sina partners låter det inte bra att kläcka ur sig att ens partner är tiptop och om folk pratar om barns dåliga betyg är det inte väl mottaget att säga att -min lille Pelle har bara A.

Men tänk på att jag pratar ospecifikt här. Det är inte så att tex jag personligen brukar råka ut för att säga att min mens minsann är bra. Om jag tyckte att min mens var mestadels bra och samtalsämnet var dålig mens skulle jag bara dragit upp dåliga tillfällen, numera. (mer aktuellt är kanske klimakteriet ) Jag har ngn gång för många år sedan sagt saker som varit oproblematiskt med mens och mötts av stel tystnad, för många år sedan. Om min unge skulle råkat ha ett A i matte (hypotetiskt sett, så är det inte) när kollegan pratar om sitt barn som har F så skulle jag inte säga -mitt har minsann ett A.

Jag tänker att det nog handlar mer om hur man säger saker än vad man säger. Min erfarenhet är att det går utmärkt att prata om olila upplevelser sålänge man gör det på ett vettigt sätt. De formuleringarna du ger som exempel är ju så klumpiga att de självklart ger negativ respons.

Och då får jag väl kläcka ur mig kontrakonversationellt här då. Att min mens inte varit speciellt problematisk och var lätt saknad när den försvann. Kanske var lite mycket ibland och gav järnbrist (och när det gäller järnbristen skyller jag mer på skolsköterskan som kunde fattat att jag hade det när jag fick munvinkelragader hon fick behandla, typ elementärt.) men den gav god förvarning och hindrade mig inte och smärtorna blev helt ok när skolan vänligt nog upplyste om att rörelse gjorde det bättre. Så typ ok helt enkelt. (men i en tjejkonversation en kväll med folk jag känner halvbra skulle jag bara dragit upp det dåliga såklart) Jag har hört om folk som blött mycket mindre, nästan ingenting, nästan kunnat friblöda och har haft mycket mindre märkbar mens än jag.

Redan här blir det ju uppenbart att man kan ha olika syn på vad som är problematiskt och inte. Jag skulle inte se det som oproblematiskt att:
- blöda så mycket att man får järnbrist
- ha smärta som man behöver hantera genom ökad rörelse

Oproblematiskt för mig är när mensen knappt är märkbar. Som nu med Mirena där jag har så liten blödning att jag inte behöver använda någon form av mensskydd och där det kan förekomma lite lätt molande ibland men inget som stör eller behöver hanteras på något särskilt sätt. Inget man behöver tänka på vid sex, inget man behöver tänka på vid val av kläder, inget som påverkar val av aktiviteter, inget som kan ställa till det när den kommer oannonserad mm.

 

[Badger]

Jag tänker att det nog handlar mer om hur man säger saker än vad man säger. Min erfarenhet är att det går utmärkt att prata om olila upplevelser sålänge man gör det på ett vettigt sätt. De formuleringarna du ger som exempel är ju så klumpiga att de självklart ger negativ respons.

Redan här blir det ju uppenbart att man kan ha olika syn på vad som är problematiskt och inte. Jag skulle inte se det som oproblematiskt att:
- blöda så mycket att man får järnbrist
- ha smärta som man behöver hantera genom ökad rörelse

Oproblematiskt för mig är när mensen knappt är märkbar. Som nu med Mirena där jag har så liten blödning att jag inte behöver använda någon form av mensskydd och där det kan förekomma lite lätt molande ibland men inget som stör eller behöver hanteras på något särskilt sätt. Inget man behöver tänka på vid sex, inget man behöver tänka på vid val av kläder, inget som påverkar val av aktiviteter, inget som kan ställa till det när den kommer oannonserad mm.

Ja jag använde klumpiga formuleringar för att förstärka eftersom mitt tidigare inlägg inte hade förståtts.

Ja olika personer har olika definitioner på oproblematisk naturligtvis.

Men saker behöver inte vara -typ icke existerande, för att jag ska betrakta dem som oproblematiska. Speciellt om man betänker vissa kollegors problem.

Om jag kan ägna större delen av tiden med mens och inte tänka på det överhuvudtaget utom om jag byter mensskydd och kanske väljer att ha jeans så tycker jag det är oproblematiskt.

 

[MML]

Jo exakt, vi är ju flockdjur och det är inte läge att säga sådana saker i grupp onekligen om det accepterade narrativet är ett annat. Jag tycker nog att jag stött på folk i forum osv som har ganska lite mens under ganska kort tid osv.

Om man i fikarummet kläcker ur sig att man är frisk och glad och känner sig piggelin en måndagmorgon så blir man ju inte lika populär som om man säger att man har ont i knät så att säga. Lätt att fylkas över gnäll och impopulärt att komma med att någonting är oproblematiskt om alla andra säger att det är en katastrof.

Folk gillar ju inte när man anser att de djävlas då är de hellre tysta.

Jag håller verkligen med dig om det du skriver i det här inlägget!

Det går ju även utmärkt att läsa i den här tråden för att se att narrativet "mens = dåligt/negativt/besvärligt" tycks vara det (mest) accepterade utgångsläget i den här sortens samtal.

Vilken är orsaken till att jag tycker det är illa om sjukvården går ut starkt med bara ett accepterat synsätt på en kroppslig företeelse. Snarare än ett mer neutralt, kan vara ok, kan vara bra, kan vara dåligt, vi kan hjälpa om det är dåligt.

Exakt så önskar jag också. Mens "är" inte varken bra eller dåligt, det bara "är". Precis som så mycket annat med vår kropp. Och om det är dåligt ska man givetvis få hjälp!

 

[MML]

Vad det gäller besvärlig mens eller inte så tänker jag, igen, att det förmodligen skulle vara det bästa för alla med saklig information om mens och vad för hjälp som finns att få, om det behövs. Både vad det gäller mensrelaterade problem som järnbrist, smärta, könsdysfori etc. och även om det är problem med att hantera en i grunden ganska obesvärlig mens.

Jag kan ta min egen menshistoria som ett exempel. Fick mens runt 12 års ålder, vilket väl är ganska "normalt". Ganska riklig, hade en del mensvärk, och upplevde det som väldigt jobbigt att det hamnade utanför bindan. Runt 14-15 års ålder upptäcktes järnbrist, som förklarades med "det beror på din rikliga mens". Utan att någon egentligen rett ut min rikliga mens ordentligt. Runt 18 års ålder började jag med minipiller och blev mensfri, bortsett från ett uppehåll på några år när vi skaffade barn. Slutade med pillren runt 35 och upplevde att jag då "blev normal" - trots att jag inte reflekterat över att jag inte känt mig "normal" med hormonerna. Järnbristen bestod även utan mens, men blev successivt bättre efter 30-årsåldern. Jag har nu haft mens i drygt 5 år, och under den tiden inte haft så låga värden som jag hade i tonåren eller runt 25.

Jag skulle önska att jag fått mer kunskap, tidigare. Både kring vad som var "normal" mens - jag visste ju egentligen inte om min mens var riklig, men jag upplevde den så - och också kring t. ex. olika mensskydd och olika former av smärtlindring. Om jag fått lära mig mer om t. ex. tamponger redan som barn, kanske jag inte hade upplevt mensen lika jobbig (och inte haft svårigheter med invärtes skydd resten av livet)? Med facit i hand har jag förstått att bindorna jag använde då var en stor bidragande orsak till att det var så jobbigt för mig. Om jag också fått tydligare information om både fördelar och risker med att använda hormonella preventivmedel, hade jag kanske varit mer uppmärksam och kunnat undvika en hel del onödigt dåligt mående som jag i efterhand kunnat koppla till minipillren?

Nu trivs jag med min mens. Jag har PMS en tid innan, men det är för mig inte i närheten av så jobbigt som det var att ständigt uppleva mina känslor "på distans" som jag gjorde tidigare. Jag blöder förstås vid mens, men det tycks inte påverka min järnbrist och med moderna mensskydd upplever jag det inte som varken kladdigt eller obehagligt. Jag fick också avsevärt bättre hy när jag slutade med minipillren.

 

[Badger]

Vad det gäller besvärlig mens eller inte så tänker jag, igen, att det förmodligen skulle vara det bästa för alla med saklig information om mens och vad för hjälp som finns att få, om det behövs. Både vad det gäller mensrelaterade problem som järnbrist, smärta, könsdysfori etc. och även om det är problem med att hantera en i grunden ganska obesvärlig mens.

Jag kan ta min egen menshistoria som ett exempel. Fick mens runt 12 års ålder, vilket väl är ganska "normalt". Ganska riklig, hade en del mensvärk, och upplevde det som väldigt jobbigt att det hamnade utanför bindan. Runt 14-15 års ålder upptäcktes järnbrist, som förklarades med "det beror på din rikliga mens". Utan att någon egentligen rett ut min rikliga mens ordentligt. Runt 18 års ålder började jag med minipiller och blev mensfri, bortsett från ett uppehåll på några år när vi skaffade barn. Slutade med pillren runt 35 och upplevde att jag då "blev normal" - trots att jag inte reflekterat över att jag inte känt mig "normal" med hormonerna. Järnbristen bestod även utan mens, men blev successivt bättre efter 30-årsåldern. Jag har nu haft mens i drygt 5 år, och under den tiden inte haft så låga värden som jag hade i tonåren eller runt 25.

Jag skulle önska att jag fått mer kunskap, tidigare. Både kring vad som var "normal" mens - jag visste ju egentligen inte om min mens var riklig, men jag upplevde den så - och också kring t. ex. olika mensskydd och olika former av smärtlindring. Om jag fått lära mig mer om t. ex. tamponger redan som barn, kanske jag inte hade upplevt mensen lika jobbig (och inte haft svårigheter med invärtes skydd resten av livet)? Med facit i hand har jag förstått att bindorna jag använde då var en stor bidragande orsak till att det var så jobbigt för mig. Om jag också fått tydligare information om både fördelar och risker med att använda hormonella preventivmedel, hade jag kanske varit mer uppmärksam och kunnat undvika en hel del onödigt dåligt mående som jag i efterhand kunnat koppla till minipillren?

Nu trivs jag med min mens. Jag har PMS en tid innan, men det är för mig inte i närheten av så jobbigt som det var att ständigt uppleva mina känslor "på distans" som jag gjorde tidigare. Jag blöder förstås vid mens, men det tycks inte påverka min järnbrist och med moderna mensskydd upplever jag det inte som varken kladdigt eller obehagligt. Jag fick också avsevärt bättre hy när jag slutade med minipillren.

(jag har "läst någonstans" att man egentligen knappt vet hur mycket folk blöder vid mens, hur mycket av det som är blod och vad som är "normalt". Det kan ha ändrats sedan jag läste det men då skrev de att de hade mätt mensmängder genom att samla mensmaterial från en grupp kvinnor ngn gång på mitt 1900-tal (1930-1950 eller ngt) och alla körde på den siffran. (en siffra om ålder och fertilitet som härjade långt upp i början på 2000-talet var tydligen från en undersökning av kvinnor i Paris från 1700 -talet, jag hoppas verkligen att det är en urban myt. Men det har byggt på (enligt artiklarna) att alla använt siffran och trott den varit trovärdig ända tills någon spårar den ända till dess ursprungliga källa, vilket kan vara ganska svårt tydligen. Samma sak med feber och normal kroppstemperatur. Spännande arbete dock att försöka spåra "alla vet" tillbaka till källan.)

 

[et_flickan]

Jag slutade med preventivmedel för många många år sedan efter att jag började få självmordstankar efter förra gången jag provade p-piller. Sen dess har jag aldrig övervägt att testa igen.

Jag har inga problem att blöda, blöder 4 dagar sen är det klart, inge pms eller särskilt jobbig mensvärk. Dock blir jag väldigt lätt gravid så jag ska bara jag läka ihop helt efter min förra operation sen ska jag försöka bli steriliserad. Jag är klar med barn och vill inte behöva oroa mig för att bli gravid. Riskerna med preventivmedel känns dock för höga för att testa. Jag mår mycket bättre med mina egna hormoner.

Min dotter som nu är 8 år har jag börjat prata lite mens om. På hennes nivå och på ett positivt sätt. Jag fick mens tidigt så lika bra att göra henne lite förberedd. Vad jag saknade av min mamma var en liten lektion om de mensskydd som fanns, så det blir en annan diskussion om nåt år med min dotter. Jag var livrädd för att blöda igenom eller att bindan skulle synas men tamponger fanns inte ens hemma så jag visste inte om dom förrän jag blev äldre.

 

[Modest]

Nu måste jag ändå protestera, det var ju faktiskt just vad du skrev?



Hur får du ihop det med att det du skrev "gäller inte utan preventivmedel"? Om du har ägglossning och menstruation varje månad med (hormonella) preventivmedel är det väl ett oerhört stort tecken på att det preventivmedlet inte fungerar?

Du får ursäkta, men jag får inte i hop det du skriver. Alltså- jag är helt med på att risken för livmodercancer minskar med t. ex. p-piller, likväl som av att inte ha för långa blödningsuppehåll om man inte använder hormonella preventivmedel. Men det var ju inte vad du skrev, utan att det är att ha ägglossning och menstruation varje månad som ökar risken? Vilken forskning baserar du det på?

Jag tror inte riktigt jag förstår dina invändningar men jag försöker svara ändå.

Det beror ju på vilket preventivmedel man åsyftar, det jag skrev i mitt allra första inlägg i tråden gäller framför allt kombinerade metoder (vilket jag tror att jag också förtydligade) iom att ts handlade om p-piller. Med vissa preventivmedel t ex lågdoserade hormonspiraler har man både ägglossning och mens trots att det är ett väldigt välfungerande preventivmedel. Att det är en riskökning att ha ägglossning och menstruation varje månad är ju alltså relativt till att istället använda p-piller (eller vara gravid) under en period av livet, eftersom det igen är taget från det första inlägget jag skrev.

https://www.uu.se/nyheter/2020/2020-12-17-p-piller-minskar-risken-for-aggstocks--och-endometriecancer#:~:text=En studie från Uppsala universitet,man slutat med p-piller.

Helena Kopp Kallner är som sagt också en mycket bra källa att leta efter i ämnet. Hon medverkar i många poddar, lätt att lyssna på om du vill lära dig mer.

 

[MissFideli]

Jag fick min mens när jag var 11, började med p-piller efter några år pga jag skulle utomlands mitt i mensperiod. Då fick jag lära mig att man kunde hoppa över mensen enstaka gånger, men inte alltid. När jag var strax över 20, eskalerade min mensvärk och det enda som fungerade var Treo eller Magnecyl. Vilket såklart ökade blödningsmängden nått enormt och det passar inte ihop med ett jobb där cheferna bestämmer när man får gå på toa. Så då fick det bli minipiller. Och det äter jag fortfarande. Har haft några småblödningar genom åren, men är så skönt att slippa eftersom jag numera är ännu mer begränsad i när jag får gå på toaletten.
Ifall nån undrar varför bussförare fortfarande är ett väldigt mansdominerad yrke...

 

[cassiopeja]

Jag hade önskat att:
1. Få saklig information om hormonella preventivmedel innan jag började med dem, dvs både vinster och risker, så att jag hade kunnat göra ett informerat val. Som jag har upplevt det så var det mest de positiva sidorna som lyftes och riskerna sopades under mattan.
2. Att det hade funnits en sjukvård som hade kunnat hjälpa mig när det trots allt visade sig att jag fick kraftiga biverkningar av hormonella preventivmedel. Istället lämnades jag helt åt mitt eget öde, och det hjälpte inte att bara sluta med pillren. Den hormonella obalansen var ett faktum och det tog mig ca 13 år att hitta rätt åtgärder, ställa kroppens balans tillrätta och få tillbaks hälsan och livskvaliteten.

Jag är inne på 41:a året (utan uppehåll) med en väldigt svårhanterlig mens, men jag tar tusen gånger hellre "mensen from hell" än preventivmedelsbiverkningarna!

 

[Habina]

Jag önskar att jag fått veta när jag började med Mercilon att risken för blodpropp var högre precis när man började med medicinen. Jag gick och oroade mig i över 20 år helt i onödan.

Fick mens några månader innan jag fyllde tio år. Med gamla föräldrar pratades det aldrig nåt hemifrån, så jag hade ingen aning om vad som var normalt och inte. Dvs jag blödde floder i flera år med enorma smärtor innan jag fick hjälp. Ingen annan info om p-piller förutom att jag riskerade att få blodpropp och dö. Precis rätt sak att säga till en livrädd unge.

Jag har aldrig fått frågan om sex när jag förnyat p-pillren. Bara en förmaning om att jag är för tjock.

 

[Tuvstarr]

Jag fick en gång frågan om jag hade partner, då jag skulle förnya p-pillerreceptet. Det kändes rätt mystiskt, jag var då dryga 30 och hade två småbarn och ätit piller sedan jag var typ 18.
Jag kan undra vad läkaren hade sagt om jag svarat nej

 

[sthu]

Jag hatar att ha mens. Det är bara besvärligt, hålla koll på vart toaletter finns och vara orolig för läckage.
Jag blödde mycket innan jag fick barn, helt galet mycket. Fick rådet att ta tranexamsyra flera gånger per dygn, jag minns inte hur många det var men det var typ fem sex gånger per dygn. Fungerade inte alls. Blödde igenom kopp och binda på två timmar ungefär. Jävligt besvärligt när jag jobbade som lantbrevbärare...
Satte in hormonspiral och det blev ännu värre.

Efter barn har det blivit bättre. Men jag tycker det är konstigt att det inte fanns något att göra innan barn.

 

[Malibu_Stacy]

Jag fick en gång frågan om jag hade partner, då jag skulle förnya p-pillerreceptet. Det kändes rätt mystiskt, jag var då dryga 30 och hade två småbarn och ätit piller sedan jag var typ 18.
Jag kan undra vad läkaren hade sagt om jag svarat nej

Vad skulle det ha med saken att göra liksom?
Jättekonstig fråga.
Jag har partner. En samkönad. Äter ändå p-piller…

 

[Tuvstarr]

Vad skulle det ha med saken att göra liksom?
Jättekonstig fråga.
Jag har partner. En samkönad. Äter ändå p-piller…

Ja det undrade jag också, men var för förvånad för att fråga.
Tänke hon sig att om svaret varit nej, ge mig en föreläsning om faran för sexuellt överförbara sjukdomar om man dejtar random människor, och uppmanat mig att använda kondom i stället? Eller hade jag fått höra att om jag inte har partner behöver jag inte preventivmedel? Vem vet.