Enya
Trådstartare
Jag längtar efter den dagen jag faktiskt får använda min hjärna igen! Det är 5 år sedan jag började med min epilepsimedicin Lamotrigin. Det är alltså 5 år sedan min hjärna togs över av medicndimma som värsta missbrukaren. Skillnaden är väl att jag inte blir hög av den utan bara jävligt trög och korkad. Ibland orkar jag inte med mig själv. Ibland blir jag rädd för mig själv. Mitt minne Eller minnet jag inte har längre sedan 5 år tillbaka. Min hjärna stannar inte upp i nuet, den registrerar saker på en liten nivå, men det är som man brukar säga- in genom ena örat och ut genom andra. Det är verkligen så och jag gör inte det med flit. Jag kan glömma vad som sägs till mig, jag glömmer vad jag ska göra och jag glömmer vd som händer runt mig, jag är inte uppmärksam nog helt enkelt. I går kväll t.ex. när jag skulle gå ner för min betongtrappa så tänkte jag inte på att det var trappsteg utan jag bara gick som på plan mark. Jag gjorde en fin vurpa ner för trappan och fick en del blåmärken och skrapmärken och ännu en bula i skallen. Skillnaden är väl att jag nu vet var den kommer ifrån. I morse hos hästen trampade jag som vanligt på trappan när jag skulle ner från loften, men missade första trappsteget och landade på nästa som tur var. Jag såg inte det översta trappsteget. Så här brukar det faktiskt inte vara....
Jag äter 100 mg tabletter och tar två på morgonen och två på kvällen. Enligt blodproverna på läkemedelskoncentrationen ligger det för lågt men så länge det funkade tyckte min läkare att vi skulle köra på den dosen. Det funkar inte längre, har inte funkat sen ett halvår tillbaka minst. Min EP är i gungning på ett väldigt irriterande sätt. Det märks när jag är vaken och det märks när jag sover.
I onsdags tog min medicin slut, men det skulle inte vara några bekymmer då jag har samma medicin i lägre dos kvar sedan höjningen och det är bara att ta 4 av dem två gånger om dagen istället (det är ok av läkaren). Smarta jag, utan hjärna, som inte tänker innan jag handlar, som ibland bara gör feeel... jag doserade i min lilla dosett två tabletter två gånger om dagen, som vanligt. Jag som ändå räknat ut att jag skulle ha 4 istället för 2 per gång. Jag kom på i dag att jag under en hel vecka fått i mig halva dosen. Jag har dessutom glömt min medicin lördag kväll och söndag morgon och ändå inte reflekterat över för lite antal tabletter.
Det förklarar så mycket den senaste veckan. Det förklarar mitt humör- ena stunden glad och positiv, nästa långt ner under jorden av deppighet och sorg. Jag har den senaste tiden sörjt min hund Enya mer än förut, av förklarliga skäl då jag inte längre har hennes aska här. Jag kan förstå sorgen där. Men den är alltså ovanlig tung, riktigt tung. Jag sörjer min man nästan som när han dog, det är samma ilska, frustration och sorg över att han är död (några här minns kanske min tråd när han dog...), att jag inte har någon människa att älska utan bara en idiot som gick och dog utan att jag fick följa med och att det är mitt fel och att jag får skylla mig själv. Jag vill bara ha honom och ingen annan och samtidigt vill jag vara som alla andra, det är som att vara olyckligt kär ibland.
Den värsta känslan är nog just döden- känslan av att jag har velat ta livet av mig, en önskan om att dö. I ena stunden känner jag att ingen bryr sig om mig, alla är elaka mot mig och livet är ett helvete, så jag behövs inte. Jag är bara olycklig och gnällig och vi vet väl alla här vad man tycker om gnälliga människor som har offerkoftan på? I nästa stund kan jag känner att jag är löjlig och har mycket att se fram emot. För det är jag och för det har jag.
Jag är inte självmordstypen, jag anser att jag hade min chans när min man dog (ja jag anser det vara en chans) och sedan aldrig mer, jag har för mycket att uppleva och vara med om, jag har barn, jag har djur, jag har mig själv att leva för. Denna veckan har INGET av det varit viktigt, speciellt inte jag själv. Jag är så glad så här i efterhand att jag varit mycket hemma och ensam utan någon och att jag inte åkt tåg eller varit i stan bland bilar.
I dag tog jag hela dosen som vanligt och känner nog mig lugnare i sinnet, men hemskt trött. Hoppas det första håller i sig och det andra försvinner.
Jag har nyss mailat Neurologen om att jag vill ha första bästa tid när läkaren kommer från semestern, och förklarat mina problem, så jag hoppas jag får svar typ...nu om att en tid är på väg.
Men vet ni vad det värsta är? Det finns ju ingen EPmedicin som är bättre! ALLA har just dåligt minne och tröghetskänsla som biverkning!
Jag har googlat och folks erfarenheter är just att det är trögheten som är vanligt att känna oavsett sort. Att vara utan medicin kan jag inte vara, har anfall som det är nu redan, tror dessutom att ryckningarna och oron på natten är p.g.a. min EP, och när jag nickar till (oftare än vanligt) har nog inte med sömn att göra utan också med min EP. Jag ska ta upp det med min läkare, det skulle kanske sitta fint med en ordentlig utredning igen.
Men tänk om inget hjälper?! Tänk om jag alltid kommer vara så här förvirrad och ha anfall?? Även om de sällan är så jättestora, så stör de mig i mitt liv!!!
Jag beter mig för tusan helt sjukt och stört! Man är inte sin sjukdom, men just nu är min sjukdom hela mitt liv- den har knyckt mig fullständigt känns det som!
Detta blev visst långt, men du som har läst och bryr dig, tack så mycket!:
Jag äter 100 mg tabletter och tar två på morgonen och två på kvällen. Enligt blodproverna på läkemedelskoncentrationen ligger det för lågt men så länge det funkade tyckte min läkare att vi skulle köra på den dosen. Det funkar inte längre, har inte funkat sen ett halvår tillbaka minst. Min EP är i gungning på ett väldigt irriterande sätt. Det märks när jag är vaken och det märks när jag sover.
I onsdags tog min medicin slut, men det skulle inte vara några bekymmer då jag har samma medicin i lägre dos kvar sedan höjningen och det är bara att ta 4 av dem två gånger om dagen istället (det är ok av läkaren). Smarta jag, utan hjärna, som inte tänker innan jag handlar, som ibland bara gör feeel... jag doserade i min lilla dosett två tabletter två gånger om dagen, som vanligt. Jag som ändå räknat ut att jag skulle ha 4 istället för 2 per gång. Jag kom på i dag att jag under en hel vecka fått i mig halva dosen. Jag har dessutom glömt min medicin lördag kväll och söndag morgon och ändå inte reflekterat över för lite antal tabletter.
Det förklarar så mycket den senaste veckan. Det förklarar mitt humör- ena stunden glad och positiv, nästa långt ner under jorden av deppighet och sorg. Jag har den senaste tiden sörjt min hund Enya mer än förut, av förklarliga skäl då jag inte längre har hennes aska här. Jag kan förstå sorgen där. Men den är alltså ovanlig tung, riktigt tung. Jag sörjer min man nästan som när han dog, det är samma ilska, frustration och sorg över att han är död (några här minns kanske min tråd när han dog...), att jag inte har någon människa att älska utan bara en idiot som gick och dog utan att jag fick följa med och att det är mitt fel och att jag får skylla mig själv. Jag vill bara ha honom och ingen annan och samtidigt vill jag vara som alla andra, det är som att vara olyckligt kär ibland.
Den värsta känslan är nog just döden- känslan av att jag har velat ta livet av mig, en önskan om att dö. I ena stunden känner jag att ingen bryr sig om mig, alla är elaka mot mig och livet är ett helvete, så jag behövs inte. Jag är bara olycklig och gnällig och vi vet väl alla här vad man tycker om gnälliga människor som har offerkoftan på? I nästa stund kan jag känner att jag är löjlig och har mycket att se fram emot. För det är jag och för det har jag.
Jag är inte självmordstypen, jag anser att jag hade min chans när min man dog (ja jag anser det vara en chans) och sedan aldrig mer, jag har för mycket att uppleva och vara med om, jag har barn, jag har djur, jag har mig själv att leva för. Denna veckan har INGET av det varit viktigt, speciellt inte jag själv. Jag är så glad så här i efterhand att jag varit mycket hemma och ensam utan någon och att jag inte åkt tåg eller varit i stan bland bilar.
I dag tog jag hela dosen som vanligt och känner nog mig lugnare i sinnet, men hemskt trött. Hoppas det första håller i sig och det andra försvinner.
Jag har nyss mailat Neurologen om att jag vill ha första bästa tid när läkaren kommer från semestern, och förklarat mina problem, så jag hoppas jag får svar typ...nu om att en tid är på väg.
Men vet ni vad det värsta är? Det finns ju ingen EPmedicin som är bättre! ALLA har just dåligt minne och tröghetskänsla som biverkning!
Jag har googlat och folks erfarenheter är just att det är trögheten som är vanligt att känna oavsett sort. Att vara utan medicin kan jag inte vara, har anfall som det är nu redan, tror dessutom att ryckningarna och oron på natten är p.g.a. min EP, och när jag nickar till (oftare än vanligt) har nog inte med sömn att göra utan också med min EP. Jag ska ta upp det med min läkare, det skulle kanske sitta fint med en ordentlig utredning igen.
Men tänk om inget hjälper?! Tänk om jag alltid kommer vara så här förvirrad och ha anfall?? Även om de sällan är så jättestora, så stör de mig i mitt liv!!!
Jag beter mig för tusan helt sjukt och stört! Man är inte sin sjukdom, men just nu är min sjukdom hela mitt liv- den har knyckt mig fullständigt känns det som!
Detta blev visst långt, men du som har läst och bryr dig, tack så mycket!:
