Jag menar att det verkar som om vi som art, behöver en "lägereld" där vi delar gemensamma historier, och äter vår traditionella grillade korv vid, och där vi skrattar åt samma saker. Känner vi trygghet vid lägerelden, så bjuder vi gärna in främlingar till den, och hoppas att de ska lära sig gilla våra historier, och vår korv, och förhoppningvis så stannar också några kvar, och ger tillägg till historierna, och kryddar korven lite. När vi är trygga med att vi kan komma tillbaka till vår lägereld, tycker vi också det är kul att hälsa på vid andra lägereldar, och ibland väljer vi att stanna där.
Om däremot vår lägereld är utsatt för problem, som att någon försöker flytta på den utan att vi valt det, eller att en grupp främlingar kommer och vill byta våra historier, eller vår korvsort mot en annan sort, så blir vi störda, och oroliga. Ännu mera så, om vi för höra att vår lägereld ska släckas omedelbums, och vi ska gå till en annan lägereld, där det, hemskt nog inte ens finns korv, utan det grillas hamburgare, och våra historier räknas inte.
Då skapas det antagonism, då kommer främlingsfientligheten som ett brev på posten, då söker folket från lägerelden efter en stark ledare, som kan göra så att allt blir bra igen, och den gamla lägerleden kommer tillbaka.
Vi människor verkar alltså gilla att förändras lite lagom långsamt, så att vi hinner med. Vi vill känna samhörighet med vår grupp, men vi verkar acceptera förändring av gruppen, om vi får en möjlighet att absorbera förändringen.