thelonelyone
Trådstartare
Jag har kommit till ett väldigt jobbigt vägskäl och skulle behöa alla tips och råd som jag kan få. Gärna lite pepp och stöd också.
Jag har varit tillsammans med en kille i tre år. Det första året körde vi på distans men för två år sedan flyttade jag de 50 mil från min dåvarande bostadsort och in i hans lägenhet och sedan dess har förhållandet inte varit riktigt bra.
Vi har flera gånger pratat om situationen och om vårt förhållade. Eller snarare, jag har försökt att prata med min sambo om hur jag upplever det och vad jag tycker saknas och hur vi skulle kunna jobba vidare på vår relation. Min sambo har inte varit deltagande i diskussionen utan mest lyssnat och sagt "vet inte" till allt eller "jag måste tänka".
Grejen är att våra samtal sedan rinner ut i sanden och han återkommer inte när han har tänkt klart och nu pallar jag inte mer, det här måste få ett slut. Jag mår så dåligt i denna relation när jag inte får någon kärlek, ingen respons när jag försöker prata och för mig känns det verkligen inte som om han är engagerad i förhållandet eller är mån om att försöka få det bra.
Jag är helt inne på att jag nu måste flytta ut från hans bostadsrätt för att återfå mitt liv. Men vart ska jag ta vägen??
Jag har bott här i två år men har väldigt bristande umgängeskrets och har ingen som jag kan ringa och fråga om jag får sova på soffan direkt. Jag har aldrig riktigt trivts i denna stad ens. Men här har jag ett jobb som jag dessutom precis har blivit befordrad på. Här är det svårt att hitta någon hyreslägenhet eller ens ett rum att hyra då det är en stor studentstad. Jag har däremot möjlighet att köpa en bostad. Men jag är inte så sugen på att köpa en bostad i en stad som jag inte ens vill bo i.
Den staden som jag flyttade från har jag inte längre några kopplingar till.
Det jag helst vill är att flytta hem till min barndomsstad som ligger 70 mil härifrån. Där finns det boende, såväl tillfälligt som möjlighet att komma in på bostadsmarknaden. Men det finns inget som helst jobb. Jag har hållit utkik efter jobb i ett halvår och sökt ett par stycken men det kommer knappt ut några jobb alls. Jag har även slängt ut krokar i mitt kontaktnät på hemmaplan men inget napp.
Nu känner jag att jag inte längre kan vänta på att ett jobb ska dyka upp så att jag kan flytta hem. Jag måste flytta nu. Men ska jag flytta hem till familj och vänner men inte ha något jobb? Eller ska jag köpa en egen bostadsrätt här där jag inte ens vill bo och det enda jag har är ett jobb (och en lägenhet i sådanafall..) Så jävla kluven men känner att jag måste härifrån NU.
Bor jag kvar här och inte har kvar min kille så har jag verkligen INGEN här. Ingen som kan hjälpa mig om det så skulle behövas eller jag skulle bli allvarligt sjuk tex. Jag sålde dessutom alla mina större möbler i och med flytten då det skulle bli så krångligt att flytta hela bohaget och sedan magasinera. Jag har inte längre en egen bil heller vilket gör att jag måste köpa så himla mycket nytt. Allt detta strul har gjort att jag redan dragit ut på tiden att dra härifrån.
Jag är stressad och orolig över situationen samtidigt som jag är så jävla ARG på att jag inte ens är värd hans ord när han har dragit ned mig hit till en stad som jag vantrivs i och lämnar mig (även om det är jag som drar) barskrapad utan möbler, bil eller människor jag älskar. Att han inte ens kan prata med mig, säga någonting om vad han känner, tycker eller tänker..
Jag har varit tillsammans med en kille i tre år. Det första året körde vi på distans men för två år sedan flyttade jag de 50 mil från min dåvarande bostadsort och in i hans lägenhet och sedan dess har förhållandet inte varit riktigt bra.
Vi har flera gånger pratat om situationen och om vårt förhållade. Eller snarare, jag har försökt att prata med min sambo om hur jag upplever det och vad jag tycker saknas och hur vi skulle kunna jobba vidare på vår relation. Min sambo har inte varit deltagande i diskussionen utan mest lyssnat och sagt "vet inte" till allt eller "jag måste tänka".
Grejen är att våra samtal sedan rinner ut i sanden och han återkommer inte när han har tänkt klart och nu pallar jag inte mer, det här måste få ett slut. Jag mår så dåligt i denna relation när jag inte får någon kärlek, ingen respons när jag försöker prata och för mig känns det verkligen inte som om han är engagerad i förhållandet eller är mån om att försöka få det bra.
Jag är helt inne på att jag nu måste flytta ut från hans bostadsrätt för att återfå mitt liv. Men vart ska jag ta vägen??
Jag har bott här i två år men har väldigt bristande umgängeskrets och har ingen som jag kan ringa och fråga om jag får sova på soffan direkt. Jag har aldrig riktigt trivts i denna stad ens. Men här har jag ett jobb som jag dessutom precis har blivit befordrad på. Här är det svårt att hitta någon hyreslägenhet eller ens ett rum att hyra då det är en stor studentstad. Jag har däremot möjlighet att köpa en bostad. Men jag är inte så sugen på att köpa en bostad i en stad som jag inte ens vill bo i.
Den staden som jag flyttade från har jag inte längre några kopplingar till.
Det jag helst vill är att flytta hem till min barndomsstad som ligger 70 mil härifrån. Där finns det boende, såväl tillfälligt som möjlighet att komma in på bostadsmarknaden. Men det finns inget som helst jobb. Jag har hållit utkik efter jobb i ett halvår och sökt ett par stycken men det kommer knappt ut några jobb alls. Jag har även slängt ut krokar i mitt kontaktnät på hemmaplan men inget napp.
Nu känner jag att jag inte längre kan vänta på att ett jobb ska dyka upp så att jag kan flytta hem. Jag måste flytta nu. Men ska jag flytta hem till familj och vänner men inte ha något jobb? Eller ska jag köpa en egen bostadsrätt här där jag inte ens vill bo och det enda jag har är ett jobb (och en lägenhet i sådanafall..) Så jävla kluven men känner att jag måste härifrån NU.
Bor jag kvar här och inte har kvar min kille så har jag verkligen INGEN här. Ingen som kan hjälpa mig om det så skulle behövas eller jag skulle bli allvarligt sjuk tex. Jag sålde dessutom alla mina större möbler i och med flytten då det skulle bli så krångligt att flytta hela bohaget och sedan magasinera. Jag har inte längre en egen bil heller vilket gör att jag måste köpa så himla mycket nytt. Allt detta strul har gjort att jag redan dragit ut på tiden att dra härifrån.
Jag är stressad och orolig över situationen samtidigt som jag är så jävla ARG på att jag inte ens är värd hans ord när han har dragit ned mig hit till en stad som jag vantrivs i och lämnar mig (även om det är jag som drar) barskrapad utan möbler, bil eller människor jag älskar. Att han inte ens kan prata med mig, säga någonting om vad han känner, tycker eller tänker..
