Santa
Trådstartare
Jag har alltid haft lätt för att ha nära och djupa vänskapsrelationer. Men för tillfället har jag en person i min närhet (kallar honom Anders) som jag inte begriper mig på eftersom jag upplever att Anders ger mig så dubbla budskap. Det jag kan konstatera är att Anders kommer till mig och vill prata om djupt personliga och privata grejer men i nästa stund vill Anders liksom inte att vi ska låtsas om vi att har såna prat. För mig blir detta väldigt konstigt att jag får "nära relations"-signaler i ena situationen och "casual bekantskaps"-signaler i nästa. Jag känner också att för mig känns inte helt bra att ha en nära relation med allt vad det innebär till en sådan person, jag har inget behov av att ha nära relationer till alla utan det kräver ett visst mått av tillit. Dessutom märker jag att jag själv tar efter Anders beteende och slarvar med honom på ett sätt som jag egentligen inte vill göra, det är inte så jag vill bete mig mot folk. Till min tolkning av den här situationen hör också att jag tror att Anders är så här, det har alltså inte med mig att göra. Det finns heller inget som kan misstas för kärlek direkt i detta, så det kan heller inte vara förklaringen. I mina nuvarande tankar kring det här så lutar jag emot att släppa Anders som vän, vilket är synd eftersom vi egentligen har mycket att ge varandra.
Det jag skulle vilja veta är om någon kan förstå logiken i det här beteendet och kanske rent av kan känna igen sig i viljan att erbjuda en nära relation men samtidigt inte vilja att någon riktigt ska ta erbjudandet på allvar. Hur resonerar såna människor, för mig är det ett helt ologiskt beteende. Det är svårt att prata om det direkt med Anders eftersom det mer handlar om nyanser än tydliga händelser. Men jag skulle gärna vilja förstå det på ett rent mänskligt plan. Finns det kanske andra sätt att hantera en sån relation än att ge upp den helt?
Det jag skulle vilja veta är om någon kan förstå logiken i det här beteendet och kanske rent av kan känna igen sig i viljan att erbjuda en nära relation men samtidigt inte vilja att någon riktigt ska ta erbjudandet på allvar. Hur resonerar såna människor, för mig är det ett helt ologiskt beteende. Det är svårt att prata om det direkt med Anders eftersom det mer handlar om nyanser än tydliga händelser. Men jag skulle gärna vilja förstå det på ett rent mänskligt plan. Finns det kanske andra sätt att hantera en sån relation än att ge upp den helt?