Sv: mammor vinter 2010/2011
Känner att jag måste skriva av mig lite mer... Är ledsen om jag förstör stämningen och bebislyckan i den här tråden, men det här passar liksom ingenstans ändå. Jag har några vänner men ingen av dem har egna barn, de lever ett ganska bekymmersfritt liv och jag ids inte vara den som gnäller och mojsar på om hur synd det är om mig när vi träffas. Eftersom jag är hyfsat anonym här så får ni en del av den kakan...
Det är mycket som är fantastiskt, mammalyckan, att jag lyckades lämna ett oerhört destruktivt förhållande med en man som hade mycket problem. Jag har bra stöd av mina föräldrar, framförallt mormor som ställer upp som barnvakt, utan henne hade jag inte kunnat fortsätta plugga och jobba ibland. Men jag sörjer så mycket att jag inte kan ge min dotter en hel familj. Jag känner mig ofta ensam. Mina vänner har så fullt upp med fester och olika aktiviteter, visst far jag ut på stan med lillan ibland, men någon lattemamma är jag inte.. Ni vet säkert också hur bekvämt det är att vara hemma med en bebis, hemma där allt finns inom räckhåll. Jag ids inte tjata på mina vänner heller, att de ska komma hit och hälsa på för att jag är så ensam... Men jag bjuder hem dem då och då, och ibland kommer de förståss, men jag hade gärna haft mer besök...
Jag känner skuld över att jag önskar att min dotter ska kunna sova hos mormor och morfar, över att jag önskar sluta amma och faktiskt längtar efter att följa med mina vänner på fest. Min dotter är det bästa jag har och jag älskar henne oändligt, men på nåt vis känns det som om jag då bara borde ha ögon för att vara med henne. Fast det är jag ju, 90% av all min tid, och sen har jag förmånen och lyxen att få nån timmes barnvakt då och då så att jag hinner göra annat. Vilket oftast är; fara ut och springa en sväng i elljusspåret, åka på stan och handla och göra ärenden, plugga. Jag har inte så värst händelserikt liv...
Sedan någon vecka har jag pratat lite med några killar på internet, men även för dem skäms jag på nåt sätt, för att jag ens är intresserad av att träffa killar när jag bara borde ha ögon för min dotter. Och jag skäms för att jag är ensamstående och för att det är så ovanligt att vara det med en bebis. Jag vet ingen som är ensam med en halvårsbebbe, visst är separationer vanliga men inte med en sån här liten. Jag känner mig dålig som inte klarade att hålla ihop familjen. Det känns som om alla andra har så fina familjer och på helgerna när man egentligen ska ha fredagsmys med familjen sitter jag ensam hemma.
samtidigt är det mycket, mycket som är oerhört bra i mitt liv... Nu fokuserade jag bara på det dåliga... Ursäkta det deppiga inlägget....