Mammas hund bet henne

Mamma är äldre och hon har nu tyvärr blivit väldigt osäker på sin hund. Äntligen gick hon till läkare och fick stelkramp samt penicillin eftersom såret var inflammerat.
 
Mamma är äldre och hon har nu tyvärr blivit väldigt osäker på sin hund. Äntligen gick hon till läkare och fick stelkramp samt penicillin eftersom såret var inflammerat.

Bra att hon gick till läkaren när såren såg fula ut! Och om hon fortfarande är osäker på hunden vore det kanske idé att gå till en riktigt duktig tränare så att hon får lite stöttning och tips och råd och sedan jobba därifrån?
 
Att hunden inte biter även om den blir rädd.
Återigen - de allra flesta sällskapshundar biter aldrig någon människa trots att de sannolikt blir rädda ett antal gånger i sitt liv. Det är alltså fullt möjligt att ha en hund som inte biter. Varför ska vi då ha kvar de som biter?
Det uttalandet visar förvånansvärd brist på kunskap om hundar och deras egenskaper.
 
Hemma har vi haft hundar som haft allt från lätt till att bita till att sitta så långt inne att det troligen krävts att mota i huden i ett hörn och stå lutad över den samtidigt som den får en utskällning.

Är det bara jag som har en hund som verkligen aldrig skulle bita? Jag skulle nog kunna göra precis vad som helst med henne och hon skulle aldrig komma på tanken att bita. Ovan nämnda situation skulle bara göra att hon blev ledsen, men inte utåtagerande/aggressiv.

Nu säger jag absolut inte att jag skulle avliva henne om hon i extrema situationer skulle kunna bita/markera, jag bara reflekterar över att det finns hundar som man kan vara 100 % säker på aldrig biter, vilket jag i alla fall tycker är skönt när man har små barn. Dock (och det här är väldigt viktigt!) gäller det ju främst att skydda hunden i den miljön, små barn kan vara jäkligt jobbiga på hundar och säger hunden inte själv ifrån (min går undan in den mån hon kan, annars finner hon sig i situationen men man verkligen ser hur hon lider om dom är jobbiga på henne så det stoppar jag alltid) är det husses och mattes plikt att skydda den känner jag.
 
Är det bara jag som har en hund som verkligen aldrig skulle bita? Jag skulle nog kunna göra precis vad som helst med henne och hon skulle aldrig komma på tanken att bita. Ovan nämnda situation skulle bara göra att hon blev ledsen, men inte utåtagerande/aggressiv.

Nu säger jag absolut inte att jag skulle avliva henne om hon i extrema situationer skulle kunna bita/markera, jag bara reflekterar över att det finns hundar som man kan vara 100 % säker på aldrig biter, vilket jag i alla fall tycker är skönt när man har små barn. Dock (och det här är väldigt viktigt!) gäller det ju främst att skydda hunden i den miljön, små barn kan vara jäkligt jobbiga på hundar och säger hunden inte själv ifrån (min går undan in den mån hon kan, annars finner hon sig i situationen men man verkligen ser hur hon lider om dom är jobbiga på henne så det stoppar jag alltid) är det husses och mattes plikt att skydda den känner jag.
Som jag skrev så har jag 40 års erfarenhet av stort antal diverse raser, och ingen har resursbitit någon i familjen, Maremman högg mannen när han satt illa fast i ett staket och skulle bändas loss, fullt förståeligt. Självklart kan hundasr bitad i extrema situationer. Men vid resursvakt, inte ok i min värld, inget mina har försökt med eller behövts tränas på. Som sagt, cocker den gammelgubben, var lite grumpy :heart
 
Varje gång jag läser den här typen av trådar så blir jag lika förundrad över hundägare som tycker att 'har man hund så får man ta att man blir biten ibland'. Jag förstår det inte helt enkelt. Sällskapshundar ska väl inte bitas eller morra mot människor under normala och vardagliga omständigheter - syftet med en sällskapshund är ju att den ska vara ett trevligt sällskap till människan.
Till TS vill jag säga att om din mamma har tappat tilliten till hunden och vill avliva den, så hade jag gett henne fullt stöd i detta.
Nu kommer ett antal av er idiotförklara mig - det vet jag på förhand. Låt oss dock redan på förhand inse att vi troligen aldrig kommer bli överens i denna fråga.

I princip håller jag med dig, men dels har väl inte alla här rena sällskapshundar, dels har jag själv en hund som är väldigt oral av sig. Hon pratar, visar att hon är glad genom att hålla om min hand med tänderna och babbla mm.
Hon skulle nog kunna utveckla ett starkt resursförsvar om man inte tänkte sig för. Hon är klockren på att lyssna om man med rösten ber henne hoppa ner ur fåtöljen, eller pekar med handen men jag är stenhård med att BARNET inte får ta i halsbandet och fysiskt ta ner henne ur en möbel som exempel.
Hon är inte dum, opålitlig eller nåt, men hon har integritet.
 
Är det bara jag som har en hund som verkligen aldrig skulle bita? Jag skulle nog kunna göra precis vad som helst med henne och hon skulle aldrig komma på tanken att bita. Ovan nämnda situation skulle bara göra att hon blev ledsen, men inte utåtagerande/aggressiv.
Nej, det är du absolut inte. Jag har hundar som hellre skulle dö än lägga tryck på mig. Men det betyder inte att jag inte förstår att andra hundar fungerar annorlunda.

Hundar är levande varelser, med känslor, språk och reaktioner.
 
Bett kan ju också ske under en missbedömning.
I dag råkade Mamma Mu bita min brorson lätt i handen. Jag släppte ut hundarna på tomten och i början är de rätt ystra och for runt i glädjefnatt. Då plockar killen upp en pinne av någon anledning. Jag stod med ryggen emot så jag hörde bara aajjj!
Där stod brorsonen och så sur ut.
Mamma mu hade kommit bakifrån för att ta pinnen, trodde väl de skulle leka, missat och naffsat till i handen.
Inget allvarligt med hon kunde ha gjort en värre miss.
Hon är 10 år och har aldrig bitit någon utöver figuranter med vilje.

Men allt kan hända.
 
Bett kan ju också ske under en missbedömning.
I dag råkade Mamma Mu bita min brorson lätt i handen. Jag släppte ut hundarna på tomten och i början är de rätt ystra och for runt i glädjefnatt. Då plockar killen upp en pinne av någon anledning. Jag stod med ryggen emot så jag hörde bara aajjj!
Där stod brorsonen och så sur ut.
Mamma mu hade kommit bakifrån för att ta pinnen, trodde väl de skulle leka, missat och naffsat till i handen.
Inget allvarligt med hon kunde ha gjort en värre miss.
Hon är 10 år och har aldrig bitit någon utöver figuranter med vilje.

Men allt kan hända.
Sådant har hänt mig också :D Hund som egentligen bara var tokglad och ville leka, jag tog upp för liten pinne och hade plötsligt ett blodbad från tummen (fick en huggtand precis vid nagelbandet).

Har även blivit biten för att jag gått mellan bråkande hundar, och där får jag ju verkligen skylla mig själv :banghead:
 
Bett kan ju också ske under en missbedömning.
I dag råkade Mamma Mu bita min brorson lätt i handen. Jag släppte ut hundarna på tomten och i början är de rätt ystra och for runt i glädjefnatt. Då plockar killen upp en pinne av någon anledning. Jag stod med ryggen emot så jag hörde bara aajjj!
Där stod brorsonen och så sur ut.
Mamma mu hade kommit bakifrån för att ta pinnen, trodde väl de skulle leka, missat och naffsat till i handen.
Inget allvarligt med hon kunde ha gjort en värre miss.
Hon är 10 år och har aldrig bitit någon utöver figuranter med vilje.

Men allt kan hända.
Har man glada och ivriga hundar händer det inte allt för sällan :D
 
Sådant har hänt mig också :D Hund som egentligen bara var tokglad och ville leka, jag tog upp för liten pinne och hade plötsligt ett blodbad från tummen (fick en huggtand precis vid nagelbandet).

Har även blivit biten för att jag gått mellan bråkande hundar, och där får jag ju verkligen skylla mig själv :banghead:

Hundslagsmål är enda gångerna jag blivit rejält biten också - bara senast för några veckor sedan. Tack och lov skrek jag så högt att båda hundarna lyckades komma av sig, tydligen. :angel: Såpass att jag kunde fösa in den ena tillsammans med mig i badrummet i alla fall.
Och på något vis måste man trots allt få stopp på eländet, alternativet att INTE gå emellan finns ju ibland inte.
 
Är det bara jag som har en hund som verkligen aldrig skulle bita? Jag skulle nog kunna göra precis vad som helst med henne och hon skulle aldrig komma på tanken att bita. Ovan nämnda situation skulle bara göra att hon blev ledsen, men inte utåtagerande/aggressiv.

Nu säger jag absolut inte att jag skulle avliva henne om hon i extrema situationer skulle kunna bita/markera, jag bara reflekterar över att det finns hundar som man kan vara 100 % säker på aldrig biter, vilket jag i alla fall tycker är skönt när man har små barn. Dock (och det här är väldigt viktigt!) gäller det ju främst att skydda hunden i den miljön, små barn kan vara jäkligt jobbiga på hundar och säger hunden inte själv ifrån (min går undan in den mån hon kan, annars finner hon sig i situationen men man verkligen ser hur hon lider om dom är jobbiga på henne så det stoppar jag alltid) är det husses och mattes plikt att skydda den känner jag.

Nej, det är inte bara du.
Min ena skulle aldrig någonsin under några omständigheter bita eller markera mot en människa. Inte i något sammanhang. Det vågar jag lova, eftersom han (tyvärr) varit i flertalet olika situationer där "normala" hundar reagerar med att iallafall säga ifrån, medans min inte säger ett knyst utan "biter ihop och står ut". Flera veterinärer t.ex. har blivit förvånade av hur otroligt snäll han är även när han haft väldigt ont och de hållt på med det onda.

Men bara för att jag har en "världens snällaste" betyder inte det att alla andra är likadana. De andra hundarna jag har/har haft har också varit otroligt snälla, men jag tror inte det går att helt utesluta att de kunnat reagera med att bita i extremsituationer. Även om jag tror de extremsituationerna är väldigt få. Fast med andra hunden jag har nu, har jag också väldigt svårt att se en situation då han skulle resursförsvara mot en människa.
 
Är det bara jag som har en hund som verkligen aldrig skulle bita? Jag skulle nog kunna göra precis vad som helst med henne och hon skulle aldrig komma på tanken att bita. Ovan nämnda situation skulle bara göra att hon blev ledsen, men inte utåtagerande/aggressiv.

Min ena hund som kan bitas när han blir rädd tänker inte att han ska bitas, han bara reagerar. Det tar mindre än en sekund så är bettet ett faktum. Han mår pyton efteråt, han vet att det är fel att bitas. Han skulle aldrig söka upp någon för att bita och har absolut inget resursförsvar.

Min andra hund har inte alls den bett-reaktionen i sin "repertoar", hans reaktion är helt enkelt annorlunda vilket är medfött. Han har aldrig bitit någon förutom oavsiktligt vid lek. Trots att jag känner mig väldigt trygg med att han inte kommer att bita någon skulle jag aldrig säga till 100% att det aldrig kommer att hända. Han har en hel del resursförsvar men främst mot andra hundar.

Kl.
Att leva med en hund som kan bitas är inte alltid lätt, det gäller att tänka till vad man ska undvika för situationer och sen se till att hunden får slippa människor som inte klarar att hålla detta. Har hunden resursförsvar är det ändå rätt så lätt att veta när det kan ske och undvika de situationerna. Träna byteshandel. "skatten" mot supergott godis. Jag hade så gärna önskar att min hund som kan bitas hade haft problem med resursförsvar istället för rädsla just för att det är lättare att träna bort.
 
Varje gång jag läser den här typen av trådar så blir jag lika förundrad över hundägare som tycker att 'har man hund så får man ta att man blir biten ibland'. Jag förstår det inte helt enkelt. Sällskapshundar ska väl inte bitas eller morra mot människor under normala och vardagliga omständigheter - syftet med en sällskapshund är ju att den ska vara ett trevligt sällskap till människan.
Till TS vill jag säga att om din mamma har tappat tilliten till hunden och vill avliva den, så hade jag gett henne fullt stöd i detta.
Nu kommer ett antal av er idiotförklara mig - det vet jag på förhand. Låt oss dock redan på förhand inse att vi troligen aldrig kommer bli överens i denna fråga.


Det är väl just här synen skiljer sig. Jag menar att vi har ett väldigt stort ansvar för att behandla en hund väl och med hänsyn till att den är just en hund. Däremot menar jag att en hund aldrig kan tillåtas ha en ’åsikt’ som får till följd att dess beteende skadar en människa.

Fast om man behandlar en hund som en hund så får man även räkna med att man kan bli biten i en för hunden stressfull, smärtsam eller annan skrämmande situation. Hur tänkte du att du ska förbjuda hunden att bli rädd?

Att hunden inte biter även om den blir rädd.
Återigen - de allra flesta sällskapshundar biter aldrig någon människa trots att de sannolikt blir rädda ett antal gånger i sitt liv. Det är alltså fullt möjligt att ha en hund som inte biter. Varför ska vi då ha kvar de som biter?

Nu bet han ju faktiskt inte dig. Hade han bitit dig och du hade varit mitt barn så hade jag avlivat hunden, ja.

Dina kommentarer gör mig på riktigt ledsen. Att du förväntar dig att hundar ska resonera som människor alt robotar och annars ska dom avlivas finner jag skrämmande.
En vän till mig slog genom en glasdörr med knytnäven för att en annan vän hoppade fram och skrämde henne. Hon fick åka ambulans för att hon skar sig så illa.. MÄNNISKOR kan bli skrämda och slå till. Men hundar har vi högre krav på? :confused:

Det är ju ingen som sagt att en hund som tuggar sönder folk till höger och vänster bör vara kvar i den miljön. Men att hundar kan nafsa eller bita om de blir skrämda eller känner att de behöver försvara sig är ju inget konstigt. Det är ju en hund.

Tycker du det är fel på människor som säger till någon att de ska sluta alternativt puttar bort eller slår till dom för att freda sig?

Och morra.. En del hundar är väldigt pratsamma. Det är inget fel på dom för det.
 
Kan ju påpeka att skulle jag bli biten av någon av mina hundar så skulle jag anse att det var helt och hållet mitt egna fel. Mitt fel att jag inte kunde läsa hunden rätt. Mitt fel. Inte hundens.

Jag har tre hundar. Hanen är en hund som har haft stort resursförsvar. Han kunde vakta hela mitt rum när jag inte var hemma när han var liten och mamma fick inte ens komma in. Han bet henne en gång n'r hon sträckte sig efter honom när han låg och vaktade fåtöljen.

Han vaktade sängen, han vaktade under sängen. Han vaktade överallt där han kände sig trängd. Problemet var givetvis en förtroendebrist och när jag väl insåg det och tränade korrekt så blev det mycket bättre. Numer kan ja tom dra ut honom ur sängen om jag "måste". Jag kan lyfta honom även om han protesterar lite genom att muttra på mig. Dock gör jag det sällan eftersom att jag vet att han inte tycker om det, och det naggar relationen om jag kör över hans känslor så jag gör det enbart när jag måste. Dessutom brukar jag köpa mig ur situationen genom att förstärka med godis så att det blir positivt och förtroendet ökar även i obehagliga situationer.

Idag är han mycket mera trygg efter träning genom motbetingning och byteshandel.

Jag upplever att de som säger att dom aldrig skulle acceptera en hund som tar till tänderna och morr aldrig har haft en verbal hund. Sen är det skillnad på hur hunden använder tänderna. Men dom flesta hundar tycker jag ändå verkar ha ganska stor bithämmad och biter liksom inte med full kraft.
 
Bett kan ju också ske under en missbedömning.
Men verkligen!
Alltså, Svansson har aldrig bitit någon medvetet och det är inte hans sätt att reagera vid rädsla/smärta heller så vitt jag kan bedöma efter våra år ihop. Men nog sjutton har han klippt mina händer några gånger när han ätit kortison och jag haft mat i handen (mat ämnad för honom alltså). Det gör ju att jag generellt aldrig låter barn ge honom godis från händerna. Men inte sjutton har jag tänkt tanken att han borde avlivas på grund av just det, trots att jag svurit både en och två gånger när han missbedömt lite för mycket. Jag ser inte att det är ett problem eller att det är något jag kan klandra honom för, inte heller att det gör honom opålitlig.

(Och jag brukar försöka varna alla vuxna som kommer hem till oss när han är så maniskt hungrig så alla vet om det, sen om någon vuxen ger honom mat ur handen trots varningar så kommer jag inte att lägga det ansvaret på hund. Faktiskt. Så hemsk är jag)
 
Först vill jag gärna fråga TS hur det går?

Sedan delades en text i min rasgrupp som jag tyckte om om som jag ville dela ett stycke ur... och nej, det gäller Självklart inte bara 'primitiva hundar'.
"....It’s easy as a dog owner, to “just want a dog” and not the baggage that can come with it. But primitive dogs come with plenty of challenges that not every owner is prepared for. Resource guarding, fear of strangers, reactions to household objects, and dog aggression are not uncommon and it is easy to feel equipped on how to deal. When we don’t know what to do, our first instinct is to avoid the problem and hope that it will go away. This is usually a guarantee that it will only get worse or you will live in a perpetual state of management with risk of failure looming.

Today let’s turn the tide and create a proactive lifestyle when it comes to dealing with our primitive dog’s behavior problems. This starts with admitting your dog has a problem behavior. It can be small, like not being comfortable with nail trimmings, to large, like lunging at other dogs. We don’t need to apply labels such as “aggressive”, “fearful”, “reactive”, “dominant”, “submissive”, etc, but instead use language that describes the behavior. Your dog may greet guests too enthusiastically, might growl when you approach them when they are eating, or may have bitten someone who was petting them. All of those are descriptions of a problem behavior and will do much more to assist in correcting it, than a label will. If anyone including a professional labels your dog and focuses more on what that label means than the behaviors exhibited, seek assistance elsewhere.

Once you can acknowledge your dog’s problems, try not to assume what deep dark reason is causing them. It is easy to over complicate a behavior with elements that likely are not involved. Behavior is usually rather simple in its causes. Ignore complicated ideas like spite, jealousy, dominance, and instead focus on things like discomfort, stress, fear, etc. It is too easy to fall into the habit of thinking that a cause is a reason and leaving the behavior unchanged. There are too many dogs labeled and then corrected without understanding cause and the dog’s needs for performing a behavior.

Yes you read that right, the dog’s need to perform a behavior. Behavior doesn’t happen in a vacuum. Your dog believes they have a reason for what they are doing and regardless of how you feel about it, they feel correct in reacting the way they are. The only appropriate solution is to figure out your dog’s needs and either find a more appropriate outlet, to help the dog feel more comfortable with the situation. Forcing a dog to “suck it up” especially a primitive dog, is begging for an escalated response.

Looking at a behavior problem like a behaviorist can help. We need three pieces of information: the environment the behavior is present in and it’s direct trigger, the behavior exhibited, and the end result of the performed behavior. Those pieces tell us the true story behind a behavior and what can be affected to change it. Simple correcting the behavior with confrontation does little to solve the problem because none of the elements have been addressed and the behavior will either escalate or migrate to a new trigger."


Min fetning.
 
Pratade med mamma idag och det är flera personer som tycker att det är dags för en enkel resa till veterinären. Så hon är lite inne i den tanken och kollar min reaktion. Men det är hennes beslut.
 
Pratade med mamma idag och det är flera personer som tycker att det är dags för en enkel resa till veterinären. Så hon är lite inne i den tanken och kollar min reaktion. Men det är hennes beslut.

Hon är inte villig att fundera på omplacering om hon inte vill jobba med det själv? En såpass ung hund och bara ett enda snedsteg.
Givetvis hennes beslut, but still. Det är bra att ni pratar och jag hoppas att tråden gett både dig och henne lite trygghet i alternativen.
 
Pratade med mamma idag och det är flera personer som tycker att det är dags för en enkel resa till veterinären. Så hon är lite inne i den tanken och kollar min reaktion. Men det är hennes beslut.

Absolut att det är hennes beslut, men har hon funderat något på att försöka omplacera hunden?
Jag vet inte hur gammal den är, men det verkar ju som att den fungerat bra med din mamma fram tills det där enda misstaget? Då kanske hunden kan fungera jättebra hos en annan matte eller husse som inte blivit osäker/rädd.

Jag accepterar såklart helt att det är hennes beslut vad hon vill göra, men om hunden är (relativt) ung och fräsch tycker inte jag att det att den bitit vid ETT tillfälle nödvändigtvis diskvalificerar den från att fungera bra hos någon annan, och tycker det kan vara schysst att ge det en chans :)
 

Liknande trådar

Hundträning (OBS! Långt inlägg) Hej! Jag har en border collie tik på över 1 år som jag har fått lite problem med i vallningen, annan träning och...
2 3
Svar
57
· Visningar
5 530
Senast: Ragdoll
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 715
Senast: Anonymisten
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
35 218
Senast: Snurrfian
·
Hundhälsa Hej! Jag och min sambo har en hund (Terrier Brasileiro tik på ca 2 år) som sedan hon var ca 3 månader uppvisat symptom på allergi...
2
Svar
23
· Visningar
2 719
Senast: Sandora
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Guldfasanerna
  • Akvarietråden V
  • Lugnande medel till hund.

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp