B
babyfoal
Hej igen,
Förlåt om den ligger fel, men känns inte som att jag kan få svaren från hundsidan...?
Jag måste få fråga er som har hund, och som sedan skaffade barn.
Hur reagerade dom?
Har världens finaste och absolut snällaste hund. Godhjärtat som få och tål precis allt från alla, stora som små.
Jag är gravid med vårt första barn, och jag märker att vår hund börjar 'ändras' nu mot slutet av min graviditet.
Han rullar ihop sig i en boll, 'tycker synd om sig själv', ser ledsen ut tycker jag. Ändå får han lika mycket uppmärksamhet som vanligt, och självklart kommer jag inte skyffla undan honom när barnet kommer.
Jag vet inte hur jag ska beskriva hans uppförande, ungefär som när man ska resa iväg, när man packar och gör sig redo för avfärd, då känner han av det och drar sig undan och blir 'ledsen'. Ungefär så är han nu, samtidigt som han är min skugga vart jag än går. Han är aldrig långt ifrån mig, men ser ofta ledsen ut.
Jag har fyra veckor kvar till beräknad förlossning och har gått hemma med sjukskrivning sedan december, så vi har ju varit oerhört nära hela graviditeten, jag och min hund. Han har dessutom alltid varit Mamas Boy
Är det jag som är extra känslig, eller är det honom, eller båda två?
Vet han vad som är på gång?
Förlåt om den ligger fel, men känns inte som att jag kan få svaren från hundsidan...?
Jag måste få fråga er som har hund, och som sedan skaffade barn.
Hur reagerade dom?
Har världens finaste och absolut snällaste hund. Godhjärtat som få och tål precis allt från alla, stora som små.
Jag är gravid med vårt första barn, och jag märker att vår hund börjar 'ändras' nu mot slutet av min graviditet.
Han rullar ihop sig i en boll, 'tycker synd om sig själv', ser ledsen ut tycker jag. Ändå får han lika mycket uppmärksamhet som vanligt, och självklart kommer jag inte skyffla undan honom när barnet kommer.
Jag vet inte hur jag ska beskriva hans uppförande, ungefär som när man ska resa iväg, när man packar och gör sig redo för avfärd, då känner han av det och drar sig undan och blir 'ledsen'. Ungefär så är han nu, samtidigt som han är min skugga vart jag än går. Han är aldrig långt ifrån mig, men ser ofta ledsen ut.
Jag har fyra veckor kvar till beräknad förlossning och har gått hemma med sjukskrivning sedan december, så vi har ju varit oerhört nära hela graviditeten, jag och min hund. Han har dessutom alltid varit Mamas Boy
Är det jag som är extra känslig, eller är det honom, eller båda två?
Vet han vad som är på gång?