Låta barn finna trygghet i sängen (utbruten från Vad gör vi? del 3 - Kids Edition)

[nyttnick]

Har också fått tips om den men den verkar vara jättesvår att hitta!

Jag tror att jag har den någonstans hemma

 

[nyttnick]

Jag är helt enig. Och vi har ”tränat” barnet att sova och somna själv genom att göra det till rutinen. Då sover vi bäst, det är det viktigaste. Mitt barn har sovit själv sen start och i eget rum sen hon var 6 månader, hon kan inte somna i vår säng trots att hon försöker ibland. Någon enstaka gång har hon gått i sömnen och lagt sig hos mig och sen ifrågasatt mig och varför jag lagt henne där och en gång när hon hade hög feber somnade hon hos oss efter att hon vaknat på morgonen. Men hon vill sova själv för den rutinen har vi haft alltid.

Ja, vi tränade också in det som rutin helt medvetet. Efter att man läst saga och nattat så har han somnat själv inom några minuter som regel.

Jag vill bara säga, inte till er kanske, men till den förtvivlade förälder som kanske ramlar in i den här tråden inom kort eller längre fram i tiden:

Alla barn går inte att "träna". Det är inte "bara" att skapa en rutin och hålla sig till den, för vissa barn tar inte hänsyn till vad du vill eller vad du har för syfte med din rutin. De är som de är ändå.

Jag har skrivit tidigare om mitt icke-sovande barn. Barnet har ett yngre syskon som sov mycket bättre, som skrek "jippie" när jag frågade om barnet ville gå och sova och som somnade på 5 min om jag satt bredvid. Helt utan någon träning eller med särskilda rutiner. Samma föräldrar, samma gener, samma boende och miljö, men HELT olika respons.

Det handlar inte ibland om att man är lyckad eller misslyckad som förälder. Tro fasen att man inte fungerar med sömnbrist, det gjorde inte jag heller, men ingen rutin i världen hade påverkat mitt barn till att somna eller sova bättre (helt uppenbart efter att ha provat det mesta).

Kan tilläggas att det yngre syskonet dock var lika envetet som det äldre barnet, men när det gällde att klä på sig för att åka till förskolan. Varje dag i ett år och 8 månader låg barnet under soffbordet och vrålade när vi skulle iväg. VARENDA dag. "Det är bara att visa vem som bestämmer och aldrig låta barnet vinna".
Vi kom till förskolan i tid, varenda gång. Ibland med kläder på, ibland i pyjamas och någon enstaka gång även utan kläder. Barnet "vann" aldrig, men likväl så var det en process som barnet av någon anledning var tvungen att gå igenom.

Även detta barnet är fullt fungerande och klarar sig alldeles utmärkt, trygg och självständig.

Så, är du förälder till ett sådant barn - DU är en superförälder. Det är tufft, men DU klarar det. Ta hjälp så att du får vila (om du har tillgång till det) och var stolt över dig själv och allt du gör för ditt barn.

Googla överlevnadsbarn så kan du få lite mer stöd och andra tankar kring ditt barn.

 

[Lickety]

Jag vill bara säga, inte till er kanske, men till den förtvivlade förälder som kanske ramlar in i den här tråden inom kort eller längre fram i tiden:

Alla barn går inte att "träna". Det är inte "bara" att skapa en rutin och hålla sig till den, för vissa barn tar inte hänsyn till vad du vill eller vad du har för syfte med din rutin. De är som de är ändå.

Jag har skrivit tidigare om mitt icke-sovande barn. Barnet har ett yngre syskon som sov mycket bättre, som skrek "jippie" när jag frågade om barnet ville gå och sova och som somnade på 5 min om jag satt bredvid. Helt utan någon träning eller med särskilda rutiner. Samma föräldrar, samma gener, samma boende och miljö, men HELT olika respons.

Det handlar inte ibland om att man är lyckad eller misslyckad som förälder. Tro fasen att man inte fungerar med sömnbrist, det gjorde inte jag heller, men ingen rutin i världen hade påverkat mitt barn till att somna eller sova bättre (helt uppenbart efter att ha provat det mesta).

Kan tilläggas att det yngre syskonet dock var lika envetet som det äldre barnet, men när det gällde att klä på sig för att åka till förskolan. Varje dag i ett år och 8 månader låg barnet under soffbordet och vrålade när vi skulle iväg. VARENDA dag. "Det är bara att visa vem som bestämmer och aldrig låta barnet vinna".
Vi kom till förskolan i tid, varenda gång. Ibland med kläder på, ibland i pyjamas och någon enstaka gång även utan kläder. Barnet "vann" aldrig, men likväl så var det en process som barnet av någon anledning var tvungen att gå igenom.

Även detta barnet är fullt fungerande och klarar sig alldeles utmärkt, trygg och självständig.

Så, är du förälder till ett sådant barn - DU är en superförälder. Det är tufft, men DU klarar det. Ta hjälp så att du får vila (om du har tillgång till det) och var stolt över dig själv och allt du gör för ditt barn.

Googla överlevnadsbarn så kan du få lite mer stöd och andra tankar kring ditt barn.

Ja, att skapa rutiner fungerar olika bra för olika barn, och i vissa fall fungerar det kanske inte alls.

Jag tror dock inte att det är en nackdel att prova. Jag upplever att det finns ganska stort tryck och skammande av att man inte har tillräckligt "nära" föräldraskap, eller skulle använda diverse obehagliga skrikmetoder, eller gud vet vad, bara för att man har läggningsrutiner som medför att barnet somnar själv i sitt eget rum. Jag tvekade till och med om jag skulle beskriva vår rutin här i tråden, för det är liksom inte riktigt PK idag. Men jag tänker att jag hjälper föräldrar som kämpar på så sätt, genom att beskriva ett sätt som fungerar för oss.

 

[Lickety]

Så jag tycker, om vi går tillbaka till trådstarten, att barnpsykologens råd är både vettiga och handfasta. Jag tror inte att barn tar skada av att man skapar rutiner eller sätter gränser för sin kropp. Jag har sett många i min omgivning med snarlika problem, att man i önskan om nära föräldraskap nästan knäcker sig själv. Jag hade i alla fall knäckts.

 

[vemsomhelst123]

Jag vill bara säga, inte till er kanske, men till den förtvivlade förälder som kanske ramlar in i den här tråden inom kort eller längre fram i tiden:

Alla barn går inte att "träna". Det är inte "bara" att skapa en rutin och hålla sig till den, för vissa barn tar inte hänsyn till vad du vill eller vad du har för syfte med din rutin. De är som de är ändå.

Jag har skrivit tidigare om mitt icke-sovande barn. Barnet har ett yngre syskon som sov mycket bättre, som skrek "jippie" när jag frågade om barnet ville gå och sova och som somnade på 5 min om jag satt bredvid. Helt utan någon träning eller med särskilda rutiner. Samma föräldrar, samma gener, samma boende och miljö, men HELT olika respons.

Det handlar inte ibland om att man är lyckad eller misslyckad som förälder. Tro fasen att man inte fungerar med sömnbrist, det gjorde inte jag heller, men ingen rutin i världen hade påverkat mitt barn till att somna eller sova bättre (helt uppenbart efter att ha provat det mesta).

Kan tilläggas att det yngre syskonet dock var lika envetet som det äldre barnet, men när det gällde att klä på sig för att åka till förskolan. Varje dag i ett år och 8 månader låg barnet under soffbordet och vrålade när vi skulle iväg. VARENDA dag. "Det är bara att visa vem som bestämmer och aldrig låta barnet vinna".
Vi kom till förskolan i tid, varenda gång. Ibland med kläder på, ibland i pyjamas och någon enstaka gång även utan kläder. Barnet "vann" aldrig, men likväl så var det en process som barnet av någon anledning var tvungen att gå igenom.

Även detta barnet är fullt fungerande och klarar sig alldeles utmärkt, trygg och självständig.

Så, är du förälder till ett sådant barn - DU är en superförälder. Det är tufft, men DU klarar det. Ta hjälp så att du får vila (om du har tillgång till det) och var stolt över dig själv och allt du gör för ditt barn.

Googla överlevnadsbarn så kan du få lite mer stöd och andra tankar kring ditt barn.

Självklart inte. Tycker @Lickety skrev ett bra svar. Jag har blivit ganska hårt åtgången emellanåt när jag beskrivit hur vi har gjort, både på internet och på riktigt. Så jag tror ändå det för många kan vara värt att prova andra saker, om man nu inte upplever att det man gör fungerar.
Jag kan inte se någon här som varken framhärdar sig själv som en bättre förälder (det har jag blivit anklagad för att göra många gånger, sanningen är att jag nog är en högst medioker förälder) och det är tråkigt att det alltid hamnar där med den här typen av diskussioner. Som du säger, barn är olika, frågar någon mig hur jag gjort med mat eller sömn (vilket har varit viktiga saker för mig) så svarar jag hur vi gjort. Det hade kanske inte alls funkat på ett annat barn men jag har inga andra referenser än mitt eget och mig själv.

 

[nyttnick]

Ja, att skapa rutiner fungerar olika bra för olika barn, och i vissa fall fungerar det kanske inte alls.

Jag tror dock inte att det är en nackdel att prova. Jag upplever att det finns ganska stort tryck och skammande av att man inte har tillräckligt "nära" föräldraskap, eller skulle använda diverse obehagliga skrikmetoder, eller gud vet vad, bara för att man har läggningsrutiner som medför att barnet somnar själv i sitt eget rum. Jag tvekade till och med om jag skulle beskriva vår rutin här i tråden, för det är liksom inte riktigt PK idag. Men jag tänker att jag hjälper föräldrar som kämpar på så sätt, genom att beskriva ett sätt som fungerar för oss.

Och jag tror att alla som kommer så långt att de börjar fråga runt redan har testat allt de har kunnat söka upp på egen hand, så vid det laget är de redan förbi stadiet av att "prova"

När man känner att man verkligen har provat allt, så mår man skitdåligt av att läsa kommentarer om rutiner och att "träna barnet redan från början".

Och jag har också beskrivit hur extremt mycket "skammande" det är av de (inklusive mig själv) som samsovit längre än vad som anses vara "okej".
Jag är superavundsjuk på er som har haft barn som accepterar rutiner och sover "snällt" och känner verkligen att jag har missat en massa pga att jag var trött och bara fick kämpa när barnet var litet och mitt inlägg var inte menat för att skamma er som har "lyckats". Men jag tror faktiskt inte att ni förstår hur det är att ha ett barn som absolut ingenting hjälper på och som hysterivrålar så fort man går mer än tre steg bort, men som är lyckligt och tryggt så fort det är nära.

Bärsele FTW!

 

[vemsomhelst123]

Och jag tror att alla som kommer så långt att de börjar fråga runt redan har testat allt de har kunnat söka upp på egen hand, så vid det laget är de redan förbi stadiet av att "prova"

När man känner att man verkligen har provat allt, så mår man skitdåligt av att läsa kommentarer om rutiner och att "träna barnet redan från början".

Och jag har också beskrivit hur extremt mycket "skammande" det är av de (inklusive mig själv) som samsovit längre än vad som anses vara "okej".
Jag är superavundsjuk på er som har haft barn som accepterar rutiner och sover "snällt" och känner verkligen att jag har missat en massa pga att jag var trött och bara fick kämpa när barnet var litet och mitt inlägg var inte menat för att skamma er som har "lyckats". Men jag tror faktiskt inte att ni förstår hur det är att ha ett barn som absolut ingenting hjälper på och som hysterivrålar så fort man går mer än tre steg bort, men som är lyckligt och tryggt så fort det är nära.

Bärsele FTW!

Fast så uppfattar jag inte alls trådstarten här, jag har haft ett barn som skrek nonstop mellan 18-23 varje kväll om man inte gick runt runt med sele (lyckades få runt 40000 steg på 100 kvm ) fram tills 4-5 månader. Och som också körde illvrålstaktiken vid påklädning tills vi hittade en lösning ihop eller tills det bara var färdigt med det, oklart för mig hur det egentligen slutade men skönt är det!
Utan jag uppfattar hela tråden som att det faktiskt finns en kollektiv oro (befogad) av att bli ”skammad” oavsett hur man löser sina problem.
I trådstarten fanns ju en tvekan kring att prova det som flera av oss beskrivit att vi provat, och med prova så var det inte så att det fungerade hux flux utan att det var en process där vi hittade våran väg som kändes ok, men allt som allt kanske det tog 3-4 månader av att sätta rutiner och hitta ett sätt som kändes bra för både barn och vuxna kring sömnen, och det har behövt omvärderas på vägen ibland också beroende på olika saker. Sömn är visserligen en viktig del av livet, men att ett barn (och en själv) sover bra är ju varken det ultimata betyget på föräldraskap eller för den delen något som per automatik gör att man inte har det svårt med andra delar av föräldraskapet eller andra saker kan vara minst lika jobbigt för både barn och föräldrar.
Hade någon skrivit ”gör så här, det var plättlätt” så hade jag förstått ditt inlägg, men här tycker jag de flesta skrivit att det går att använda en metod och att det för många faktiskt har funkat eller gjort det bättre, utan att den behöver kännas hård eller utan att man behöver känna att man inte ger sitt barn närhet.

 

[Lickety]

Och jag tror att alla som kommer så långt att de börjar fråga runt redan har testat allt de har kunnat söka upp på egen hand, så vid det laget är de redan förbi stadiet av att "prova"

När man känner att man verkligen har provat allt, så mår man skitdåligt av att läsa kommentarer om rutiner och att "träna barnet redan från början".

Fast i trådstarten, som jag ju svarade på, så hade ju TS fått råd som hon var tveksam till. Jag beskrev hur vi gjort, som var lite snarlikt råden, och min upplevelse kring hur det fungerat för oss. Det var inte plättlätt här heller och jag tror man får anpassa sig efter sitt barn en del. Att då få slängt på mig upprepat att mina kommentarer får andra föräldrar att må dåligt upplever i alla fall jag som rätt skammande.

 

[Midsommarblomster]

Det här är ju en känslig fråga kanske framför allt för att just sömnen är det som får ner många på knä första året. Sen dras vi med olika erfarenheter utanför Buke som vi tar med oss in i tråden. Dömande kommentar och normer där vi befinner oss. Jag tror att oavsett om man samsover eller om man ”tränat” barnet att sova själv så är det oftast inte saken i sig som är problemet, utan vilken ödmjukhet man lyckas förmedla inför att andra har det annorlunda och andra saker fungerar för dem. Man kan ju tycka att det är en självklarhet och man skriver därför inget om det, men då kan det nog lätt tolkas som att man ser sitt sätt som en sanning.

Personligen tror jag sanningen för de flesta ligger någonstans emellan att ta på sig en för stor roll som förälder och att grannarna behöver göra en orosanmälan under sömnträningen. Jag tänker att rutiner skapar trygghet, och att det finns lite olika förutsättningar att få till det på ett bra sätt så att det får bli lite olika från barn till barn. Men jag tror att de flesta eftersträvar det.

 

[Askur2017]

https://podcasts.apple.com/se/podcast/fatta-familjen/id1478390202?i=1000646462128

Snubblade över den här och kom att tänka på denna tråd

 

[Midsommarblomster]

https://podcasts.apple.com/se/podcast/fatta-familjen/id1478390202?i=1000646462128

Snubblade över den här och kom att tänka på denna tråd

Vad är det? Kommer bara till nedladdning för Podcaster Är det ett poddavsnitt?

 

[Askur2017]

Åh så typiskt, har inte koll på hur man gör tydligen. Men UR har en pod som heter ”fatta familjen” och nu kom ett avsnitt om barn och sömn. Lite större barn i fokus i programmet men barnpsykologen pratade om både gränser och närhet samt sömn i sig på ett upplysande sätt tyckte jag. Är man nyfiken går nog avsnittet ganska lätt att hitta om man söker på fatta familjen

 

[CaisaCax]

Åh så typiskt, har inte koll på hur man gör tydligen. Men UR har en pod som heter ”fatta familjen” och nu kom ett avsnitt om barn och sömn. Lite större barn i fokus i programmet men barnpsykologen pratade om både gränser och närhet samt sömn i sig på ett upplysande sätt tyckte jag. Är man nyfiken går nog avsnittet ganska lätt att hitta om man söker på fatta familjen

Här kommer länk som bör funka för alla.

https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2331349