Det finns barn och så finns det barn. Samma med föräldrar. Olika behov och olika lösningar.
Mitt ena barn sov bedrövligt dåligt. Aldrig mer än 20 minuter i sträck, 10-15 uppvak per natt, aldrig lång lunchvila, inte ens på förskolan när alla andra barn sov. Jag försökte det mesta, trodde att det var fel på mig eftersom alla andra lyckades. Barnet vägrade napp, vägrade vagn, vägrade gosedjur (om inte traktorer räknas som gosedjur) osv. Jag gav upp och sket faktiskt i alla råd om att det skulle bli problem i framtiden. Så vi samsov. Bara för att slippa kliva ur sängen, för helt ärligt så hade inte jag orkat det i den omfattningen som hade krävts. Det maximerade mina sovminuter per natt.
Det finns barn som gnäller, barn som gråter, barn som blir arga osv, men mitt barn hade bara två lägen: Lugn/nöjd eller total hysteri.
Och visst, det blev ett långt samsovande, för barnet hade i många år extremt svårt att komma till ro, med myror i både ben och brallorna. Så det blev "problem" i framtiden. Under några år. Men jag upplevde att andra tyckte att det var ett större problem än vad jag tyckte. Dubbelsäng med en vuxen och ett barn eller dubbelsäng med två vuxna? Jag var ändå ensam/utan partner, så för mig kvittade det. Jag tycker att de flesta vuxna är betydligt jobbigare att sova tillsammans med än barnet.
Jag tänkte alltid att barnet inte kommer att sova med mamma för alltid, särskilt inte som tonåring och precis så blev det. Det löste sig av sig själv på vägen.
Sen - med detta sagt - så är det inte säkert att det fungerar för en annan familj eller andra barn. Det vet familjen bäst själva. För mig har det alltid handlat om att få så mycket sömn att jag klarar av den vakna tiden på dagen. HUR vi sover har varit underställt ATT vi sover.