Så som en person som fått ett gäng tjänstebeslut överklagade till högre instans så har jag fått en rad olika motiv (jag pratar nämligen alltid personligen med den som överklagat, för att förklara varför beslutet inte gått den väg de ville och vad de i förekommande fall kan göra annorlunda nästa gång).
Vanligast är att de helt enkelt inte förstått vilka grunder vi fattar beslut på, och att vi inte kan "göra undantag bara för dem".
Ibland har man uttryckligen sagt att syftet är att göra livet surt för mig och mina kollegor, för att vi "är idioter som borde bli av med jobbet" (den klagan fick inte prövningstillstånd...).
Någon gång har det varit i ren och skär besvikelse över att det inte gick vägen, och efter ett samtal förstod vederbörande beslutet bättre. Hade hen ringt oss direkt när beslutet kom hade det inte blivit någon överklagan.
Jag har aldrig fått något beslut ändrat i rätten, men utgår ifrån att det kan hända förr eller senare. Jag och mina kollegor gör vårt bästa för att tolka lagstiftningen, men det är komplicerade ärenden och givetvis kan någon annan göra en annan bedömning. Men ärligt talat, de flesta har inte haft något på fötterna när de överklagat, även om de kanske tyckt det när de inte sett hela bilden.
Jag tycker principen att kunna överklaga ett myndighetsbeslut är centralt i en rättsstat, men det hade underlättat för alla om folk inte använde det för att sätta käppar i hjulet av ren och skär rättshaverism. Själv tycker jag att mina skattepengar hellre kan användas till att skapa faktisk nytta.
