Lastbil har kört in i folkmassa i centrala Stockholm

[Lipperta]

Jag tycker det är otroligt trist att det öht ska behövas polis och militär, att det sker så mycket elände i världen men jag tycker inte riktigt det hör till tråden. Bättre att skapa en separat tråd om polisen, resursfördelning och " no go".

Kul, äntligen någon som håller med.

Jag ville aldrig diskutera no go. Bara säga till att påhopp inte är shysst

 

[sjoberga]

Av Stockholmarna är det nog mer än marginellt fler som sovit sämre senaste helgen än vad de gjort av striderna i Raqqa. För mig personligen är jag mer berörd om en olycka drabbar någon jag känner än när det händer en okänd i en annan världsdel, oavsett om det är barn eller inte.

Det tror jag också, att de som känner de drabbade på olika sätt har det jobbigt. Det skulle jag också bli väsentligt mer berörd av.

Men om det händer en okänd svensk medborgare i Stockholm (vilket var fallet för min del) eller en okänd i en annan världsdel är för mig mer egalt - det berör lika mycket.

 

[sjoberga]

Och det är en livsnödvändighet i livet. Skulle vi beröras precis lika starkt av allt som händer människor ute i världen, som om det hänt en älskad närstående, skulle livet bli absolut outhärdligt.

Fast det var inte det jag menade.

 

[Sleepan]

Så det är alltså oroligt där. Det var det jag ville få fram. Tack

Men jag tycker inte folk argumenterar mot att det skulle finnas oroliga områden? Klart det gör det liksom.
En jävla skillnad på att promenera där jag är uppvuxen, mot att promenera i Hammarkullen tex.

Som jag förstår det så är det enbart att polisen inte går in i vissa områden som folk argumenterar emot, eftersom det inte är sant.

Ingen säger ju att det är falskt att någon fått vänta på polis eller att det inte stämmer att någon behövt känna otrygghet.

 

[sjoberga]

Men vem avgör vad som är rimligt? Man behöver väl inte ligga sömnlösa av skräck för att någon ska aptera en sprängladdning på ens ytterdörr, man kan väl få lov att ligga sömnlös för att man tycker att det är så jävla ledsamt, utan att någon annan ska tala om för att det inte är rimligt? Eller dra att det är farligare att köra bil eller vad det nu är som är så populärt i de här sammanhangen.

Vem har ens kommenterat om det är rimligt? Och i vilken kontext?

Jag har sagt att det inte är objektivt rimligt att vara rädd för terrordåd i Sverige, dvs som en påtaglig risk för eget liv och lem. För den finns inte. Ingenting om hur ledsen och bestört man får vara eller inte.

Därefter har jag bara ställt frågan om hur många som verkligen legat mer sömnlösa nu än vid annan rapportering. Där verkar det finnas många som funkar helt annorlunda än just jag. Det var en öppen fråga, ingen värdering av rimligheten (annat än den som handlar om den objektiva risken då).

 

[Lipperta]

Men jag tycker inte folk argumenterar mot att det skulle finnas oroliga områden? Klart det gör det liksom.
En jävla skillnad på att promenera där jag är uppvuxen, mot att promenera i Hammarkullen tex.

Som jag förstår det så är det enbart att polisen inte går in i vissa områden som folk argumenterar emot, eftersom det inte är sant.

Ingen säger ju att det är falskt att någon fått vänta på polis eller att det inte stämmer att någon behövt känna otrygghet.

Om ingen satt sig emot det hade det inte funnits något att argumentera mot.

Jag är så himla trött på den här diskutionen, peace?

 

[Mia_R]

Det tror jag också, att de som känner de drabbade på olika sätt har det jobbigt. Det skulle jag också bli väsentligt mer berörd av.

Men om det händer en okänd svensk medborgare i Stockholm (vilket var fallet för min del) eller en okänd i en annan världsdel är för mig mer egalt - det berör lika mycket.

Jag berörs mer ju närmare det händer min vardag. Trollhättan som redan varit uppe i tråden berörde mig mer trots att jag inte har någon anknytning till orten eller ens egna barn, än skolskjutningarna i USA. Även Finland berör mig mer när något sådant händer, men visst, en massa barn som dör i en bussolycka är ju inte hela världen, det dör ju folk dagligen i trafikolyckor?

 

[sjoberga]

Jag berörs mer ju närmare det händer min vardag. Trollhättan som redan varit uppe i tråden berörde mig mer trots att jag inte har någon anknytning till orten eller ens egna barn, än skolskjutningarna i USA. Även Finland berör mig mer när något sådant händer, men visst, en massa barn som dör i en bussolycka är ju inte hela världen, det dör ju folk dagligen i trafikolyckor?

Som sagt, vi verkar funka lite olika. Jag har en betydligt svagare koppling mellan geografisk närhet och berördhet än vad du verkar ha. Så då är det nog fler som legat sömnlösa än vad jag initialt trodde.

Däremot är det stor skillnad för mig om det är så att någon man har en relation till drabbas, då blir det enn annan form av beröring. Men det är en annan slags närhet än geografisk. Platsen för själva tragedin spelar då ingen som helst roll.

 

[Petruska]

Varför ska var och en över huvud taget tala om ifall alla de som inte kunde sova efter attentatet gjorde något orimligt? Vad vill man ha sagt med det?

Jag hade som tur var ingen nära som blev direkt drabbad. Men jag fick uppleva kaoset och ovissheten innan man visste vad som hade hänt, innan man fått tag på sina anhöriga som skulle kunna vara där, ryktena om skottlossning här och där, och svårigheterna att ta sig hem. Båda mina bröder hade varit precis där på Drottninggatan om det hela inträffat en halvtimme senare.

Jag var ordentligt skakad efteråt och hade verkligen svårt att komma till ro och kunna sova. Att någon då ska sitta och säga att min reaktion (som jag vet att jag delade med många många andra) är orimlig är ju inget annat än oförskämt. Det är en himla stor skillnad på att ha rätt att inte må dåligt (vilket man såklart har och inte ska kritiseras för) och att anse att de som mådde var orimligt många.

Hur man sedan går vidare och låter det påverka ens framtida vardag är ju någon annan sak och en mycket viktig debatt. Men det är ju något annat.

Det är ju något med den här rädslan. Den får inte röras.

Annars ser vi inte minst på buke rätt hårdhänta recensioner av varandras känslouttryck. Personer som skriver att de har mött sitt livs kärlek möts med att de bara är kära i kärleken, tex.

Men det här, här får rädslan inte diskuteras. Jag har litelite svårt att förhålla mig till det.

 

[Petruska]

Du uppfattar att de var rädda?

Jag uppfattar att manifestationer syftande till att visa att vi inte är rädda ger aningens dubbla budskap ändå.

Och jag uppfattar manifestationer som syftar till att visa att nationen står stadig - mot dem - som väldigt skrämmande. Kunde jag, skulle jag anta skepnaden av en invandrarkille från förorten, känns det som.

Jag tror att Drottninggatan i Stockholm är mycket mer min än den är många av stockholmsförorternas invånares. Det skrämmer mig mer än dådet, och jag tycker att det tydliggörs i reaktionerna kring den här händelsen.

 

[sjoberga]

Det är ju något med den här rädslan. Den får inte röras.

Annars ser vi inte minst på buke rätt hårdhänta recensioner av varandras känslouttryck. Personer som skriver att de har mött sitt livs kärlek möts med att de bara är kära i kärleken, tex.

Men det här, här får rädslan inte diskuteras. Jag har litelite svårt att förhålla mig till det.

Min äldste son jobbar ett kvarter från dådet (och blev fast i city en bra stund). Jag blev inte rädd eller skakad för det. Det handlar fortfarande om 1 person av 20.000 (?) som rör sig i området en fredag eftermiddag. Sannolikheten att något hänt just honom är trots den geografiska närheten, extremt liten.

Det är en reaktion. Är den orimlig? Kanske, kanske inte. Men inte så intressant.

Däremot vore det orimligt att på riktigt vara rädd för eget liv och lem. Inte omänskligt, men objektivt orimligt. Rädslan hindrar oss från att agera rationellt - vilket är ett problem i sig. Inte omänskligt, men absolut inget vidare för framtiden om den håller i sig, vare sig för individ eller samhälle.

 

[Gry]

Det är tragikomiskt att läsa "fb-vänners" statusar och irl höra kommentarer såsom "här kan man ju inte bo längre", "man är ju inte säker" och "hur ska mina barn kunna växa upp här" samtidigt som de precis sätter fingret på exakt det som flyktingfrågan handlar om. Och att de dessutom har noll självinsikt när de uttalar sig/delar SD-populistisk skit och rasistsmörja. Om de inte pallar bo/hantera ett terrordåd hur tänker de sig att flyktingarna ska palla bo mitt i krigszoner? De är rädda för en och en annan IS-galning. Flyktingarna hade dem runt knuten. De har en farbror i Gnesta. Flyktingarna har en som blev halshuggen av IS. Typ.

Man tycker ju att nån borde "Jaha! Nu fattar jag! Är det så här det är! Men inte bland småstadsborna i Småland ialf.

 

[Raderad medlem 6459]

Nejdå, jag menar inte att det är rätt, men det verkar tydligen vara svårt.

Ja jag förstår det!

Verkar nu dock som att han var internationell efterlyst av Uzbekistan så i det här fallet hade man kanske gladeligen tagit tillbaka honom.

 

[mandalaki]

Vem har ens kommenterat om det är rimligt? Och i vilken kontext?

Jag har sagt att det inte är objektivt rimligt att vara rädd för terrordåd i Sverige, dvs som en påtaglig risk för eget liv och lem. För den finns inte. Ingenting om hur ledsen och bestört man får vara eller inte.

Därefter har jag bara ställt frågan om hur många som verkligen legat mer sömnlösa nu än vid annan rapportering. Där verkar det finnas många som funkar helt annorlunda än just jag. Det var en öppen fråga, ingen värdering av rimligheten (annat än den som handlar om den objektiva risken då).

Det jag skrev var ett svar på @Petruska s "Långt fler än riktigt rimligt, är mitt gissningsvisa svar." Det var alltså hon som pratade om rimlighet så det behöver du inte ifrågasätta. Jag citerade henne i inlägget.

 

[Petruska]

Min äldste son jobbar ett kvarter från dådet (och blev fast i city en bra stund). Jag blev inte rädd eller skakad för det. Det handlar fortfarande om 1 person av 20.000 (?) som rör sig i området en fredag eftermiddag. Sannolikheten att något hänt just honom är trots den geografiska närheten, extremt liten.

Det är en reaktion. Är den orimlig? Kanske, kanske inte. Men inte så intressant.

Däremot vore det orimligt att på riktigt vara rädd för eget liv och lem. Inte omänskligt, men objektivt orimligt. Rädslan hindrar oss från att agera rationellt - vilket är ett problem i sig. Inte omänskligt, men absolut inget vidare för framtiden om den håller i sig, vare sig för individ eller samhälle.

Man kan ju också fundera på hur skakade de många som blev skakade hade blivit med en bara något annan hantering av hela händelsen.

Naturligtvis måste inte massmedia rapportera till den grad och på det sätt som görs. Det går att föreställa sig andra sätt.

Och högst troligt måste inte polisen stänga av halva city och alla tåg och pendeltåg, det går att föreställa sig andra sätt att hantera det hela.

Då hade alla i periferin, och vi är ju väldigt många, märkt mycket mindre av det hela. Och kanske blivit mindre skakade. Vips, ett mindre nationellt trauma än det nu blev.

 

[Raderad medlem 6459]

@Petruska Det märks att du inte är här nu och att du inte är stockholmare. Alltså vi alla sörjer det här tillsammans nu. Jag och mina grannar när vi pratades vid igår, jag och de unga invandrarkillarna som var och lämnade blommor på plattan häromdagen.

Du har ingen aning om vilka här som är rädda och vilka som rör sig på Drottninggatan. Eller vilka som sörjer och visar sina känslor.

Att det här skulle vara ett dåd riktat mot etniska svenskar som inte bor i förorten är ju fel. Och du misstar dig om du tror att det bara är dom som bryr sig.

 

[Petruska]

@Petruska Det märks att du inte är här nu och att du inte är stockholmare. Alltså vi alla sörjer det här tillsammans nu. Jag och mina grannar när vi pratades vid igår, jag och de unga invandrarkillarna som var och lämnade blommor på plattan häromdagen.

Du har ingen aning om vilka här som är rädda och vilka som rör sig på Drottninggatan. Eller vilka som sörjer och visar sina känslor.

Eh, och?

Om jag vore stockholmare skulle jag inse sakernas sanna tillstånd?

 

[mandalaki]

Jag uppfattar att manifestationer syftande till att visa att vi inte är rädda ger aningens dubbla budskap ändå.

Och jag uppfattar manifestationer som syftar till att visa att nationen står stadig - mot dem - som väldigt skrämmande. Kunde jag, skulle jag anta skepnaden av en invandrarkille från förorten, känns det som.

Jag tror att Drottninggatan i Stockholm är mycket mer min än den är många av stockholmsförorternas invånares. Det skrämmer mig mer än dådet, och jag tycker att det tydliggörs i reaktionerna kring den här händelsen.

Vad jag känt när jag deltagit i liknande manifestationer är en samhörighet. Jag har haft känslor av sorg och upprördhet och velat vara där andra är, för att dela den känslan. Jag har velat känna samhörighet med andra som känner som jag. På det viset sökte jag samhörighet efter Charlie Hebdo, och på tioårsdagen av brandkatastrofen på Backaplan. I åtminstone det senare fallet kan du vara lugn för att ingen "från förorten" kände sig utanför. Hela grejen med den manifestationen var just att vi var tillsammans - från innerstan till långt ut i förorten.

Om jag bott i Stockholm hade jag varit på Sergels torg, garanterat.

 

[Raderad medlem 6459]

Om jag vore stockholmare skulle jag inse sakernas sanna tillstånd?

Ja du kanske skulle veta vilka som faktiskt är där fysiskt just nu och gråter och lämnar blommor? Att man även i förorten sörjer och har minnesstunder?

Du vet väl bara vad du läst i tidningen gissar jag? Alltså har du missat att det här har påverkat de flesta här.

 

[Breaktown]

Det är ju något med den här rädslan. Den får inte röras.

Annars ser vi inte minst på buke rätt hårdhänta recensioner av varandras känslouttryck. Personer som skriver att de har mött sitt livs kärlek möts med att de bara är kära i kärleken, tex.

Men det här, här får rädslan inte diskuteras. Jag har litelite svårt att förhålla mig till det.

Jag pratar inte om rädsla. Tvärtom skrev jag att det är en jätteviktig debatt hur vi i framtiden låter detta påverka vår vardag.

Jag bemötte ditt inlägg om huruvida det var rimligt eller inte att ligga sömnlös efter det som inträffade. Det kan man göra av många fler anledningar än att man är rädd för fler terrordåd. Och jag kan inte alls begripa varför du eller någon annan ska sitta och bedöma rimligheten i en sådan initial reaktion.