Det är naturligtvis ett stort problem om man s.a.s. bakvägen urholkar rättssäkerheten genom att prövningen inte blir någon reell prövning.
En presumtion får ju vara ett antagande som gäller tills det finns skäl att anta motsatsen. Inte något som ska gälla som likvärdigt med ett konstaterande i syfte att skapa en helt oöverstiglig tröskel av omvänd bevisbörda.
Svårt att bedöma de olika exempel som figurerar här. Det skulle behövas en ordentlig redogörelse för vilka argument som framförts och motiveringarna till att de inte ansetts tillräckliga. Ifall det är så att man slentrianbedömer och bekvämt lutar sig mot presumtionen för att slippa motivera besluten så blir det rätt illa.
Men för traditionell skuldutmätning måste man ändå ha någon sorts tröskel för när man antar att innehavaren också är ägare. Däremot kan var den läggs, och hur den tillämpas, verkligen vara något att följa upp i.o.m. att det är så ingripande mot en tredje part som drabbas ifall det blir fel.