Nja, det är det väl inte.
Den mest grundläggande betalningen finns inom ren byteshandel. Ovanför det finns föremål, såsom snäckskal, bönor eller guld som får ett beräkningsvärde och gör att man inte behöver fysiskt förflytta det man vill lämna i utbyte. Först på nivån utöver det kommer växlar i den form som blev vanlig i Europa på medeltiden och det är snarast en variant av det systemet (fast med staten istället för privata aktörer som garanter för betalningen) som vi använder idag. I alla fall efter att guldmyntfoten övergavs.
Och då finns rent principiellt ingen skillnad på om du äger 100 kronor som står på ett bankkonto eller i form av en sedel, när du står i en butik och ska ge över dem vid kassan. Det är samma form av betalningsmedel, svenska kronor. Det som skiljer om du har sedel eller kort är bara hur du och butiken enas om att överföringen från dig till dem ska ske.
Praktiska skillnader hanteringsmässigt, ja. Men att argumentera för att dagens sedlar och mynt skulle ha en så speciell särställning som betalningsmedel betraktat, och särskilt när jämförelsen görs mellan olika metoder att använda samma valuta, menar jag leder fel i tanken om vad frågeställningen handlar om.
Du skulle kunna föra precis samma resonemang om någon står i en butik som bara tar swish (eller på en buss som bara tar förbetalda biljetter) och du har ett kort men telefonen laddat ur. Jag har pengar, alltså borde jag ovillkorligen kunna betala och min avtalspart ska ta en obegränsad mängd arbete, kostnader och risker för att ordna det.
Det handlar om ifall man ska dra nya gränser för när staten gör det tvingande för privata aktörer att ingå avtal emot sin egen vilja, eller på andra villkor än de själva vill. Givetvis ska det finnas konsumentlagstiftning som sätter en del gränser och tvingande krav. Men resonemangen blir tydligare om man är ärlig med att det är det som man gör, istället för att dölja sig i dimridåer om betalningsmedlens värde, form och funktion.