Det här är kärnfrågan i den här tråden. Den är viktig för hela debatten om samling och hjälperna för samling. Lång tygel och hängande/glapp tygel kan INTE betyda samma sak. Om så är vad skall man då kalla den sträckta långa tygeln? Lång tygel kan väl vara både sträckt och hängande.
- med långa och sträckta tyglar är det omöjligt att åstadkomma samling eftersom hästen då har sträckt ut sin hals och följer bettet framåt.
- med hängande tyglar är det naturligtvis möjligt med samling, t.ex. att hästen piaffar.
håller med dig
- Frågan är snarare om ryttaren klarar av att ge hästen signalen för att sträcka på halsen med bibehållen lätt kontakt.
för mig hör det ihop. Kan inte ryttaren kan man ju glömma att hästen kommer att klara det. Vad jag menade med "grattis" pekade mer på ryttarens förmåga snarare än hästens. En häst kan/kan lära sig med bra ryttare
- Jag tror inte att du kan hjälpa hästen med balansen, möjligen be den att återställa sin balans.
precis vad jag menar, att hjälpa hästen återställa sin balans. Det är för mig att hjälpa hästen med balansen. Läs nedan
- Alla hästar måste någon gång läras vad bettets tryck mot tunga och laner betyder och vad som förväntas av den när det ökar och minskar. Det är inget de föds med.
håller med, dock har vissa hästar det lättare för sig än andra. Du får gärna berätta hur du tänker kring bettets inverkan och vad du vill att hästen skall lära sig för reaktion av trycket på tunga och laner, och hur du lär hästen detta.
- Hästen har inte någon önskan av ett större tryck i munnen (ha stöd av bettet) när den blir trött. Då bör ryttaren inte öka trycket utan ge den en paus. Ökat tryck från ryttaren gör att hästen hittar något annat sätt att försvara sig (sin kropp).
håller med. Men jag kan känna att i vissa lägen kan jag behöva rida igenom något och hästen får acceptera att ta i lite grand även om det är jobbigt, och då får jag acceptera att hästen tar lite mer stöd periodvis. Jag kan inte hålla på och låta hästen vila mitt i en övning för att den ger mig ett tydligare stöd i bettet. Jag tycker det är viktigt med stabilitet och tydlighet och hästen behöver ju få reda på vad det är jag vill. Den får vila efter övningen. Släpper inte hästen upp ryggen fortsättningsvis får jag backa bandet och acceptera att jag krävt för mycket, lösgöra lite mer och prova igen lite senare.
- Då hästen blir obalanserad är det hästens sak att hitta balansen igen. Ryttaren kan inte återställa balansen, det kan bara hästen göra. Ryttaren måste genom olika hjälper be hästen att göra det.
Det är ju ganska självklart att hästen måste hitta balansen själv annars hänger den ju kvar i tygeln. Ryttaren kan hjälpa hästen hitta balansen, men inte genom att låta den hänga i tygeln. Det är väl det det handlar om? En lek med balans i rörelse. En häst kan ju vara obalanserad på så många olika sätt och i så många olika grader och på grund av så hiskeligt många olika anledningar. Hästen kanske är på väg att drar iväg en bog i volten, det är för mig att vara obalanserad, inte rak. Då gäller det ju att förekomma denna oönskade skiftning av balans i vaggan, jag strävar efter att inte hamna i det läget att jag måste korrigera när det redan gått förbi det läget att en lätt parering räcker. Korrigeringsridning är inget jag är förtjust i. Hästen kan inte veta att vi skall rida en volt om jag inte ber den om det, och det gör jag genom att parera om hästen tänker att den skall gå på något annat sätt än jag önskar. Går den där jag vill, lämnas den ifred.
- Jag tycker man skall kalla det kontakt, eftersom det är signaler som skall förmedlas mellan ryttaren och hästen. Ryttaren behöver känna vad hästen gör med sin mun, då krävs en lätt kontakt. Stöd är något annat.
