Lillefrun
Trådstartare
Har funderat på en sak nu sen jag gjorde slut med pojkvännen.
Jag har fortfarande bra kontakt och varma känsloförlamat min första kärlek som jag träffade för hela 20 år sedan och han kommer nog alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Finns ingen som kan mäta sig med honom. Och en underbar vän.
Ex nummer två har hade jag sporadisk kontakt med tills han började hör av sig till mig varje gång han hade problem och gjorde det bakom ryggen på dom dåvarande partnerna och det kändes inte rätt så jag har blockat honom. Och tråkigt för mig att lyssna på allt hans gnäll.
Ex nummer tre hatar jag starkt och innerligt, han försökte ta kontakt första månaderna efter uppbrottet men nu har vi kommit till stadiet att vi kan mötas ensamma i parken eller i princip krocka utan att någon av oss beter oss som om vi känner varandra trots att vi umgicks i omkring 3 år, först vänner sen förhållande. Vi är grannar och i början var jag livrädd hela, hela tiden eftersom uppbrottet var så himla tragiskt. Får fortfarande hjärtklappning så fort jag ser honom och när jag går runt hörnet vilket jag gör ofta eftersom han bor runt hörnet.
Och nu då, ex fyra där allt var ganska intensivt i 5 månader men vi hann gå igenom typ alla faser under dom månaderna. Jag gjorde slut med honom på nyårsafton och han svarade i princip direkt och vi förde en kort konversation. Sen har vi inte hörts, vi bor på helt olika ställen i stan så risken att stöta på honom är liten. Jag hoppas vi i så fall kan prata civiliserat. Men är det normalt att helt kapa banden på några minuter och sen aldrig höras av fast man varit så nära? Jag har liksom inget jag vill säga honom. Jag kan sakna honom men ser ingen mening med att bygga en vänskap med honom för vi är för olika. Så det känns bara fel och dumt att ens skicka ett hej. Jag har inget att vinna på kontakt så jag kommer inte ha det men är jag för känslokall?
Hur gör ni med ex? Håller ni kontakten?
Jag har fortfarande bra kontakt och varma känsloförlamat min första kärlek som jag träffade för hela 20 år sedan och han kommer nog alltid ha en särskild plats i mitt hjärta. Finns ingen som kan mäta sig med honom. Och en underbar vän.
Ex nummer två har hade jag sporadisk kontakt med tills han började hör av sig till mig varje gång han hade problem och gjorde det bakom ryggen på dom dåvarande partnerna och det kändes inte rätt så jag har blockat honom. Och tråkigt för mig att lyssna på allt hans gnäll.
Ex nummer tre hatar jag starkt och innerligt, han försökte ta kontakt första månaderna efter uppbrottet men nu har vi kommit till stadiet att vi kan mötas ensamma i parken eller i princip krocka utan att någon av oss beter oss som om vi känner varandra trots att vi umgicks i omkring 3 år, först vänner sen förhållande. Vi är grannar och i början var jag livrädd hela, hela tiden eftersom uppbrottet var så himla tragiskt. Får fortfarande hjärtklappning så fort jag ser honom och när jag går runt hörnet vilket jag gör ofta eftersom han bor runt hörnet.
Och nu då, ex fyra där allt var ganska intensivt i 5 månader men vi hann gå igenom typ alla faser under dom månaderna. Jag gjorde slut med honom på nyårsafton och han svarade i princip direkt och vi förde en kort konversation. Sen har vi inte hörts, vi bor på helt olika ställen i stan så risken att stöta på honom är liten. Jag hoppas vi i så fall kan prata civiliserat. Men är det normalt att helt kapa banden på några minuter och sen aldrig höras av fast man varit så nära? Jag har liksom inget jag vill säga honom. Jag kan sakna honom men ser ingen mening med att bygga en vänskap med honom för vi är för olika. Så det känns bara fel och dumt att ens skicka ett hej. Jag har inget att vinna på kontakt så jag kommer inte ha det men är jag för känslokall?
Hur gör ni med ex? Håller ni kontakten?
