För några år sen tog jag ett rejält "samtal" med mig själv om vart jag var på väg nånstans, ständigt jäktad, ständigt på språng och ständigt halvförbannad på allt som inte blev som jag ville det skulle bli. Jag ställde frågan "VARFÖR" men fick inget svar, då beslutade jag mig för att byta inriktning, tagga ner och låta livet bli som det blir. Det var det bästa livsval jag kunde gjort för jag hinner precis lika mycket nu trots en kass kropp och livet på halvfart.
I förrgår sprang jag på en människa på Biltema som jag för ett år sen nästan blev nersprungen av på väg till kassan och som jag sa åt "men snälla du, lugna ner dig lite och byt spår innan du jäktar ihjäl dig för ingenting", han tittade på mig, stannade upp, stod fem sekunder och då brast nåt för honom. Han sa "det var fan det klokaste jag hört i år för alla bara kräver och kräver" och jag sa "jag vet, jag har också varit där".
När vi träffades nu igen så tog vi en fika, han insisterade på att få bjuda och tackade mig för att jag, som han sa, hittade nödbromsen. Ingen hade märkt att han växlat ner, ingen mer än familjen som hade tjatat om det länge och han har inte planer på att växla upp igen och köra vansinnesrejset som han sa och nu skiter han i om han kommer sent till jobbet för ingen märker det ens. Tänk så mycket några ord i en kassakö kan betyda.
Är det fler än mig som växlat ner och sänkt tempot och börjat må bra eller springer ni benen av er för,,,,tja, vadå?
