Könsroller, jämlikhet och BARN

[Badger]

Att vara jämställda är helt jäkla hopplöst.
Jag har en teori om att det eventuellt skulle kunna funka i ett kvinnokollektiv med separerade kvinnor med barn där alla inser värdet av just jämställdhet och ingen kärleksrelation finns utan man bor ihop av praktiska skäl.

Nej usch! Jag skulle inte klara en sekund, jag vore helt handikappad och hatad i ett kvinnokollektiv, inte om man bygger genomsnittskvinnas hushållsåsikter på trådarna här. Byter inte lakan varje vecka och jag lämnar tekoppar överallt. Skulle väl kunna tänka mig att bo med mamma möjligen, hon är likadan. Eller svärmor, hon städar allt och säger inte ett pip.

 

[Badger]

Jag är fascinerad över att det är hyfsat många med barn upp till typ ett halvår som säger att båda föräldrarna är lika bra i barnens ögon. Ammar ni? Hur lyckas ni?

Det kanske beror på barnet? Vårt var inte så oroligt, kunde ju sitta hos vänner eller släktingar också utan att få ett utbrott. Klart man var välkommen om man varit borta några timmar, om han inte blivit flaskmatad såklart . Förstår nog inte alls, jag har ju suttit med mina väninnors barn också, för att inte tala om småbröder, det har ju snarare känts som att de blir mer föräldriga efter det där halvåret än innan.

Hmm jag har nog stött på jättefå barn som är extremmammiga före 6 månaders ålder.

Vi har några jättefina bilder på A där han hänger och sover över pappas axel. Tricket är kanske att tänka sig att båda tröstar lika bra? Jag tänkte nog inte att jag kunde trösta bättre och gick och tog honom om han grät om det såg hanterbart ut. Så han inte skulle bli orolig och tänka sig att någon person (som var viktig som pappa, farmor, mormor) var otrygg och inkapabel.

Lite övervikt åt mamma eller pappa har ju funnits i omgångar men ingenting väldigt distinkt.

 

[Andromedae]

Jag är fascinerad över att det är hyfsat många med barn upp till typ ett halvår som säger att båda föräldrarna är lika bra i barnens ögon. Ammar ni? Hur lyckas ni?

Kombinerade bröst och flaska (först utpumpad mjölk, sedan ersättning). Barnet slutade äta på natten när han var tre månader. Pappan bytte blöjor. Och bar i allmänhet barnet när han var hemma (sele). Sedan tröstade (och tröstar) jag snabbare, men det är för att jag är supermegabäst i barnets ögon medan pappan är bra i min närvaro och bäst när jag är någon annanstans.

 

[Badger]

Min tanke också. Jag helammade i typ 6 månader och nattammade 3 månader till. Då fanns det ju inte på kartan att min partner tog några nätter, anledningen till att barnet vaknade var ju liksom för mat.

Det positiva med det är att jag får sovmorgon varje dag nu för jag kör med "ah men jag tog ALLA NÄTTER när barnet var bebis!".

Jag tog nätter, jag har inga sömnproblem och har lätt till att vakna och somna om. Mannen har haft sömnproblem, skulle inte somnat om så vi delade inte. Men vi har alltid delat på mornar och nattning, varannan.

 

[Jenka]

@Badger och @Andromedae jo såklart är det olika på olika barn. Vår son gillar människor, han är nöjd hos de flesta så länge han är glad och nöjd
Men det har absolut varit problem för pappan att ha honom själv. Självklart har han tagit blöjor, burit, lekt, försökt trösta osv men jag är absolut "bättre" i barnets ögon. Har inte kunnat lämna de hur som helst. Sen har det varit en osäkerhet hos sambon också men ja, det var ett problem som inte blev bättre förrän han började äta mer mat (trots att han tog flaska innan). Nu kan sambon oftast lösa det och de kan vara ensamma, men jag jag (och mina bröst) har fortfarande betydligt lättare i vissa situationer.

 

[Energi]

Det kanske beror på barnet? Vårt var inte så oroligt, kunde ju sitta hos vänner eller släktingar också utan att få ett utbrott. Klart man var välkommen om man varit borta några timmar, om han inte blivit flaskmatad såklart . Förstår nog inte alls, jag har ju suttit med mina väninnors barn också, för att inte tala om småbröder, det har ju snarare känts som att de blir mer föräldriga efter det där halvåret än innan.

Hmm jag har nog stött på jättefå barn som är extremmammiga före 6 månaders ålder.

Vi har några jättefina bilder på A där han hänger och sover över pappas axel. Tricket är kanske att tänka sig att båda tröstar lika bra? Jag tänkte nog inte att jag kunde trösta bättre och gick och tog honom om han grät om det såg hanterbart ut. Så han inte skulle bli orolig och tänka sig att någon person (som var viktig som pappa, farmor, mormor) var otrygg och inkapabel.

Lite övervikt åt mamma eller pappa har ju funnits i omgångar men ingenting väldigt distinkt.

Grejen är väl att det, åtminstone i vårt fall, faktiskt bara var jag som kunde trösta. Bebis var bara ledsen om hen ville ammas och det var min uppgift.

 

[Energi]

Nu tänker jag såhär, är det ens möjligt att vara jämställda om barnet ammas?
Vi försökte, faktiskt, att min partner skulle amma barnet för tröst och närhet men det dög ej.

 

[vallhund]

Nu tänker jag såhär, är det ens möjligt att vara jämställda om barnet ammas?
Vi försökte, faktiskt, att min partner skulle amma barnet för tröst och närhet men det dög ej.

För oss gick det alldeles utmärkt tack vare uppfinningar som mjölkpump, frys o kylskåp.
"Tutte" satt fast på mig o var inte fysiskt tillgängligt när jag arbetade, vilket jag gjorde efter tre månader.

 

[lil-sis]

Bara en fråga, ni som inte kan/vill/orkar tex städa, laga mat och allt sånt när ni är föräldralediga utan tycker att pappan ska göra det, gäller det åt andra hållet med?

Alltså att när pappan är ledig och ni jobbar så sköter ni matlagning osv när ni kommer hem vid 17-18-19 tiden? Och tar över bebisskötsel?

Jag läste iaf en blogg där mamman var ledig först och pappan då tyckte hon kunde sköta allt. Mamman tyckte pappan var efterbliven som tyckte så. Sen byttes de av och mamman tyckte att pappan kunde fixa allt för hon orkade ju inte laga mat när hon kom hem på kvällen, och han var ju ändå hemma.. för ett sånt par förstår jag att det inte funkar så

Om den som varit hemma inte orkar laga mat och den andra är hungrig så får den hungriga fixa mat, svårare än så är det inte.

Städa kan man göra en annan dag.

 

[Madde_padde]

Klurigt ämne för hur många tycker inte de är jämnställda eller tycker de har en jämn uppdelning av saker. Att han gör sånt som hon inte tycker är roligt och tvärt om. Men vem avgör vad som är kul, viktigt eller inte?! ag är ingen sånn där fantastisk bullmamma snarare tvärt om jag är ibland påväg att bli tokig här hemma. Vill gärna ha egen tid trots småbarn, vi delar lika på nätterna, pappan lägger oftare än mig osv. Sen är mamma alltid mamma men sambon har kämpat hårt för att konkurrerat om förstaplatsen

Vi har en 8 månaders här hemma och jag vill nog påstå att vi är rellativt jämnställda. Och har varit från första början, jag hade aldrig valt att skaffat barn med någon som inte delar lika på hushållssysslor och håller ställningarna hemma även när jag inte är på plats.

Jag är verkligen ingen supermamma och har väldigt svårt att förstå hur folk hinner tvätta, städa och laga mat när ni är föräldrarlediga? Jag är inne på första året på föräldrarledigt sen går sambon på och givetvis är de samma åt andra hållet jag begär inte att han ska styra upp hemmet man hinner helt enkelt inte riktigt just nu. Självklart gör man de man hinner men sen sonen började krypa är de helt omöjligt att hålla ordning när han är vaken, när sambon kommer från jobbet tar han vid där jag är just då och jag går oftast ut till hästarna:

Jag är inte jätte förtjust i att städa, planera mat, laga mat och sådär. Vi har dock utvecklats ihop såklart.
Folk anser oftast att de finns "tjejgrejer" och de finns "killgrejer" han lagar bilen, klipper gräset och skottar snö här hemma. Manligt va? Men bara för han gör de så betyder inte de att man gör mindre inne, jag tycker de är givet att han tar hälften av innomhus sysslorna då jag anser att utomhusgrejerna och laga bil är saker som hanfaktiskt tycker är kul sånt som man gör när man bor i hus. Han lagar ofta bilen i kompisens garage vilket leder till att enkla reperationer kan ta flera timmar innan de är Kalara då de ska fikas och umgås. de är ju dessutom grejer som man kan välja omfattning på. De finns robotgräsklippare, bilverkstad och möjlighet att köpa lättare körd traktor så jag också kan skotta snö.

Sen kan man givetvis välja de finns säkert tjejer som har som högsta intresse att städa tvätta och behaga mannen, de kvinnorna blir jag imponerad av faktiskt.

 

[glittra]

Jag är fascinerad över att det är hyfsat många med barn upp till typ ett halvår som säger att båda föräldrarna är lika bra i barnens ögon. Ammar ni? Hur lyckas ni?

Vår son är 1,5 nu och jag ammade honom fram till 10 månader. Jag tyckte att amningen var problematisk ur jämställdhetssynpunkt, men för oss övervägde fördelarna.

Pappan sjalade mycket och hade sonen mellan amningarna och skötte mycket av markservicen (mycket mer än mig).

Vi har delat lika på föräldraledigheten (han har dock tagit ut fler dagar än vad jag har gjort än så länge).

Det här har minskat effekterna av amningen och oftast är sonen varken särskilt mammig eller pappig även om det går lite i perioder.

Övrigt:
Förutom det uppenbara med projektledning och småfix så vill jag också att vi ska vara jämlika föräldrar i de aspekterna att vi:
- båda kramar och pussar sonen och berättar att vi älskar honom
- läser och sjunger för honom
Hans pappa är busigare med sonen än vad jag är, men jag vägrar låta oss bli skoj-pappa och tråk(och trygg)-mamma vilket jag tyvärr ser hos flera familjer.

 

[Mabuse]

Nu tänker jag såhär, är det ens möjligt att vara jämställda om barnet ammas?
Vi försökte, faktiskt, att min partner skulle amma barnet för tröst och närhet men det dög ej.

Inte under tiden barnet ammas, om man med jämställdhet menar att man delar lika på alla uppgifter.

Men helamningen är ju en ganska kort period i ett barns liv. Sen kan man ju återgå till ett mer jämställt liv. Eller helt enkelt kompensera med att pappan tar större del en annan period.

 

[Imogen]

Nu tänker jag såhär, är det ens möjligt att vara jämställda om barnet ammas?
Vi försökte, faktiskt, att min partner skulle amma barnet för tröst och närhet men det dög ej.

Om det med jämställdhet menas att båda föräldrarna ska göra exakt lika mycket av exakt alla saker, så nej det går nog inte.

Men dels så kan man ju aktivt se till att pappan gör så mycket han bara kan som inte är amning, och från start. Ingen garanti för att det exempelvis kommer fungera att trösta barnet lika bra i bärsele eller sjal, men säkert mycket bättre förutsättningar.

Och dels kan man ju göra väldigt mycket i arbetsfördelningen hemma så att amma hela tiden och "sitta fast vid barnet" inte känns lika betungande.

Sen är det ju som sagt en väldigt kort period i barnets liv. De flesta som helammar upplever nog en period där bara mamma och bröstet duger. Men sett i backspegeln (och då är mitt barn ändå bara 1,5)så är det en så kort period att den snabbt försvinner ur minnet.

För oss gick det alldeles utmärkt tack vare uppfinningar som mjölkpump, frys o kylskåp.
"Tutte" satt fast på mig o var inte fysiskt tillgängligt när jag arbetade, vilket jag gjorde efter tre månader.

Det förutsätter ju att man dels har bröst som tycker att pumpande är en bra idé, dels har ett barn som accepterar flaska, och dels har ett barn som fixar båda teknikerna utan att glömma den ena eller enbart vilja använda den lättaste. Det är ju såklart ingen förslust man ska ta ut i förskott men för en del är det inte så enkelt som att "det är bara att pumpa".

 

[Inte_Ung]

han lagar bilen, klipper gräset och skottar snö här hemma.

Vissa saker går att leja bort och andra inte.
Man kan lämna in bilen för reparation och bo så att man slipper klippa gräs och skotta snö.
Men barnen, familjen, livet tillsammans och gemenskapen går inte att hyra in andra för att göra.

 

[Saril]

Vi är lika mycket primärföräldrar och det var en förutsättning för att jag skulle vilja ha barn överhuvudtaget. Vi pratade mycket om värderingar, jämställdhet etc innan barnet kom och det har inte ändrats. Vårt förhållande har inte heller ändrats särskilt mycket (mer än att båda lider av sömnbrist pga barn som oftast vaknar ca 4-8 gånger/natt = trötta och orkar inte hitta på lika mycket tillsammans) och min partner är utan tvekan den fina förälder jag var säker på att han skulle vara.

Jag ammade i drygt 3 månader, gillade inte att amma och mina sömnproblem blev mycket värre av att sömnen blev upphackad varje natt. Vi båda hade sparade semesterdagar som vi kombinerade med föräldraledighet samt obetald semester så vi kunde vara hemma tillsammans bebis första tre månader och under den tiden var jag bara matstation i princip. Relevant kanske är att bebis åt varannan timme dygnet runt samt sov endast med kroppskontakt tills han var ca 8-9 månader. Första veckan eller så medan jag fortfarande hade ont efter förlossningen sov vi i samma säng allihop, jag sov med bebis vid bröstet och väckte maken för varje blöjbyte (han bajsade efter varje amning första tiden). Sen delade vi upp det så jag tog nätterna och då började maken sova i gästrummet för att få ostörd sömn. Jag väckte honom mellan ca 4-6 varje morgon då bebis alltid blev orolig den tiden och ville bli runtburen i sjal/sele för att kunna fortsätta sova. När det var dags för amning lämnade han bebis till mig i sängen och beroende på hur trött jag var så tog maken bebis fram till nästa amning igen.

När jag slutade amma vid dryga 3 månader och gick över på ersättning delade vi nätterna rakt av, maken jobbade 75 % (kontorstider med flex) och jag var hemma. När han kom hem från jobbet tog han alltid bebis direkt och jag lagade oftast mat. När bebis var drygt ett halvår delade vi upp så vi båda jobbade halvtid. Jag sköter oftast om tvätten och diverse småpyssel och maken sköter oftast disken och alltid städning inklusive rengöring av tre kattlådor. Matlagning och handling delar vi på. Vi är rätt kassa på hushållssysslor båda två, det är ständigt kattsand över hela huset, det blir dammat några gånger om året, vi köper gärna färdigmat och lakanen byts typ när barnet har kissat igenom blöjan...

Vår största jämställdhetsbov är väl det klassiska: Jag tar gärna på mig ansvar för planering såsom t ex klädinköp. Annars tror jag att vi är ganska jämställda och det gör ofta att jag får längtande suckar från andra mammor och maken får konstiga blickar från många andra pappor och har även blivit kallad t ex toffel. Fruktansvärt och svårförståeligt tycker jag.

 

[Inte_Ung]

Nu tänker jag såhär, är det ens möjligt att vara jämställda om barnet ammas?

Ja det går alldeles utmärkt.
Det handlar om att båda tar hand om varandra och barnen tillsammans.
I stället för att en tar hand om familjen medan den andra bara bryr sig om sig själv.

 

[Tassetass]

maken får konstiga blickar från många andra pappor och har även blivit kallad t ex toffel. Fruktansvärt och svårförståeligt tycker jag.

Kan du se något mönster i vilka typer av karlar det är som kallar din make för toffel? Min karl spenderar både jobb och en del fritid i miljöer där kollegorna har vuxna eller nästan vuxna barn, han har nästan uteslutande mötts av "Åh vad jag önskar att jag hade varit hemma med mitt barn lika mycket som du.".

 

[FengurLaugar]

Kan du se något mönster i vilka typer av karlar det är som kallar din make för toffel? Min karl spenderar både jobb och en del fritid i miljöer där kollegorna har vuxna eller nästan vuxna barn, han har nästan uteslutande mötts av "Åh vad jag önskar att jag hade varit hemma med mitt barn lika mycket som du.".

Det där har min man fått höra också, att de önskar att de också hade lagt mer tid på sina barn när de fortfarande var små. Min man tar med båda tjejerna och hunden på olika saker själv utan att blinka, t.ex ut på en åker och kollar när hans kompis gräver diken. Hans kompisar som nu har stora barn hade antagligen aldrig tänk tanken på att göra sådana saker själv.

 

[stjarnhimmel]

Vägra? Absolut inte. Men att han tar ut ledigt och vi då tappar +20k månad känns väldigt onödigt eftersom han ändå är hemma mkt. Vi kan spara en kvarts miljon/år, det tycker jag är fantastiskt och gör att vi snart (om några år)kan köpa ett fint hus.

Jag gillar för övrigt mitt jobb men det är sjukt slitigt att gå upp 0330 5-6 dagar i veckan. Då skulle jag behöva sova senast kl 19 och därmed knappt träffa min familj.

Istället jobbar jag som jag gör + har startat eget som jag jobbar med typ varje dag som föräldraledig (jag tar inte ut en krona i fp så ingen behöver bli upprörd). Dvs jag är inte en av de som har sitt barn som det enda viktiga i livet.

Vi har ett fantastiskt bra liv och förhållande och jag har en grymt bra pappa till mitt barn. Du har ju ingen aning om hur mkt han gör med vårt barn så varför haka upp sig på att han inte är föräldraledig? Vi delar på det mesta och när jag jobbar sköter han allt hemma. Det kan inte bli bättre. Eller ska jag ligga på soffan medan han är min husslav?

Jag tycker vi har det rätt lyxigt, vi kan ha bebis hemma tills hon är 2, och hon får träffa båda sina föräldrar hela dagarna eftersom hennes pappa jobbar hemma. Hade han varit ledig och jag jobbat hade jag inte fått träffa henne mer än mellan 15-18isch 5-6 dagar i veckan eftersom jag då hade jobbat. Nej tack på det. Dessutom har vi det tack vare vårt upplägg riktigt bra ekonomiskt. Det är ju trots allt rätt viktigt med.

En tanke-
Om du tex tar ut mest föräldraledigt pga han tjänar mer så kommer de skillnaderna antagligen bara bli större.
Sen vabbar du mest pga han tjänar mer? Går ner i tid medan han fortsätter satsa på jobbet?
Ni får förstås göra som ni vill. Men som kvinna som tjänar mindre tycker jag det är jätteviktigt att du garderar dig
Dvs vad händer med din pension? Vad händer vid en separation om du gett honom möjlighet att satsa på jobbet på ett annat sätt än du?

 

[inverterad]

Jag funderar över att så många hävdar att de har ett jämställt förhållande med barn, när så många i min närhet som var jämställda innan har upplevt att det är så svårt att låta bli att glida in i trista roller. Om det är för att man liksom inte tänker på alla små grejer? Att om pappan tar bebis när hen gråter och byter nån blöja och lagar mat ibland och kan handla efter lista fast han inte har en aning om att blöjorna var slut eller har bebis i famnen ibland så är man jämställda? Medan mamman fortfarande har kollen och ansvaret och planeringen så pappan bara kan glida in och vara pappa med allt serverat, och båda är nöjda och ser inte vad som sker? Jag får inte ihop bilden annars faktiskt.