Könsroller, jämlikhet och BARN

[Imogen]

Min och min mans relation lever nog knappast upp till bukeidealet om vad som skulle vara jämställt. Men jag tycker iaf att vår relation om något har blivit bättre sedan vi fick barn, och min man är precis en sådan förälder som jag faktiskt tog för givet att han skulle vara.

Vi har båda varit hemma länge, jag var hemma 12 månader och mannen ska vara hemma 10. Att det skulle vara "jämställt" var aldrig något eget syfte. Vi ville båda att vår son skulle slippa börja tidigt på dagis, och vi ville båda vara hemma. Sen löste sig resten av sig själv.

Jag ammade länge och sonen har varit mer eller mindre mammig i perioder. Jag tog alla nätter tills sonen var 15 månader (det var i sig iofs aldrig ett problem). Men amningens fördelar har övervägt många gånger om och vi har verkligen försökt kompensera det hela i mannens relation till sonen. Vi har definitivt inte lyckats till 100 % men bara att vi har pratat om det och varit medvetna om det har nog förbättrat både mannens och sonens relation under den perioden och mannens och min.

Vi fick frågan för ett tag sen vem som gjorde mest hemma. Båda svarade att det var den andre som gjorde mest. Det är nog iaf en indikation på att det inte är helt ojämnt fördelat. Jag tvättar och mannen lagar nästan all mat. Båda hatar att diska så det är strikt fördelat på varannan dag. Bilen fixar verkstan och gräsmattan klipper grannens son...

Min man är uppvuxen med en pappa som delvis har varit "hemmaman", och av olika anledningar varit den som gjort absolut mest av hushållsarbetet. Tror att det har varit så otroligt viktigt för mannens grundsyn på hur familjelivet ska levas. Och jag vill definitivt att det förs vidare till vår son.

Sen finns det ju områden som gör oss mindre jämställda. Projektlederiet är ett. Vi har också tendenser att bli rolig busig pappa och trygg och mysig mamma. Men vi är iaf medvetna om det och pratar om det. Det tycker jag är viktigare än att man tillslut uppnår det där idealet.

 

[inverterad]

Som svar på trådstart då. Jag tycker det är skitsvårt. Jag helammar och det ställer verkligen till det. Vi var hyfsat jämställda innan bebis och hade pratat massor om det så jag var faktiskt rätt oförberedd på hur det blev. Just den här känslan att bebis var mitt ansvar och att jag styrde hela min tillvaro runt bebis medan han gled runt som sig själv. Och att all min bebisfria tid liksom hängde på honom medan han bara TOG den tid han behövde utan att tänka. Det gjorde mig TOKIG.

Bra saker:
Han har bebis mycket mer ensam än jag. När han har henne är jag ofta iväg utanför huset. När jag har bebis är han ofta hemma (arbetar hemifrån) så jag kan få avlastning ändå.

Han tar många fler föräldradagar än mig och bag har skrivit över ett gäng av mina på honom.

Han har nu börjat kolla av med mig innan han gör nåt på egen hand.

Han tar alla blöjor och varannan nattning.

Han är mycket bättre än mig på att söva henne om hon är kinkig.

Han är mycket mer närvarande med henne och verkligen ÄR med henne medan jag ofta vill göra nåt annat under tiden.

Dåliga saker:

Jag projektleder. Jag har koll. Jag frågar om han tänkt på det eller det. Jag blir TOKIG på detta och vi pratar massor om det. Men fan vad det är svårt.

 

[Squie]

En tanke-
Om du tex tar ut mest föräldraledigt pga han tjänar mer så kommer de skillnaderna antagligen bara bli större.
Sen vabbar du mest pga han tjänar mer? Går ner i tid medan han fortsätter satsa på jobbet?
Ni får förstås göra som ni vill. Men som kvinna som tjänar mindre tycker jag det är jätteviktigt att du garderar dig
Dvs vad händer med din pension? Vad händer vid en separation om du gett honom möjlighet att satsa på jobbet på ett annat sätt än du?

Det här är frågor som jag också ofta ställer mig när jag läser trådar på ex buke om jämställdhet o barn. O jag undrar lite för mig själv om det är frågor som ens diskuteras mellan parterna? Den klassiska kvinnofällan.

 

[Inte_Ung]

O jag undrar lite för mig själv om det är frågor som ens diskuteras mellan parterna? Den klassiska kvinnofällan.

Jag för min del tror att den egna plånboken är vad som får tala.
Och att det därför behövs en tydligare styrning av hur föräldraledighet, förlåt ersättning, skall delas ut.

Ledig får man ju vara.
Det är hur pengarna delas ut som givaren kan styra.

 

[Squie]

Jag för min del tror att den egna plånboken är vad som får tala.
Och att det därför behövs en tydligare styrning av hur föräldraledighet skall delas ut.

Absolut. O miss i medvetenheten. Om jag inte minns helt fel så för att kompensera någons pension varje månad krävs x antal tusenlappar i eget sparande.

 

[FengurLaugar]

Tänkte på den här diskussionen igår när vi höll på att städa, leka, laga mat, duscha barn mm. Helt jämställda är vi inte men vi hjälps åt med allt oavsett om det gäller djuren, barnen, hemmet, gården eller bilarna (just reparationer står han för då han arbetar som bilmekaniker). Vi delar inte millimeterrättvist på allt men hjälps som sagt åt. Den som har mest sug för att klippa gräset gör det. Den som får ett infall att dammsuga gör det. Igår städade vi som sagt och då tog vi varsin syssla och körde på tills det blev klart. Vid frukost skrev han matschema för veckan och handlingslista, sen åkte vi och handlade ihop hela familjen. På kvällen diskade han medan jag skurade golvet. Sen vek jag tvätten medan han duschade barnen. Sen la vi varsitt barn innan vi hjälptes åt att bädda med rena sängkläder i vår säng och plocka undan leksaker på undervåningen innan han landade i soffan och jag gjorde klart hästarna och tog en promenad med hunden.

Det faller sig naturligt att vi hjälps åt för att få vardagen att fungera och jag skulle aldrig gå med på att bli den som gör allt i hemmet och med barnen bara för att jag är född kvinna. Vi är två som skaffat barn, två som köpt stort hus med gård, två (eller fyra men barnen är så små) som lortar ner och behöver mat. Ska han åka bort får han packa sin egen väska. Ska vi åka bort båda två så kan vi hjälpas åt.

Vi delade inte lika på föräldraledigheten men båda har varit hemma med båda barnen. Jag lämnar på dagis för att jag börjar jobba senare än honom. Han hämtar på dagis och börjar laga middag för att han slutar tidigare än mig. Den som lagar mat (oftast han) slipper diska. Men ibland kräver barnen extra uppmärksamhet och då kan det vara enklast och snabbast om en bara kör på med allt. Men oftast delar vi. Några diskussioner om detta har vi aldrig utan det faller sig naturligt att båda sköter sin del av husägarrollen och föräldrarollen oavsett kön.

 

[Jenka]

Nu tänker jag såhär, är det ens möjligt att vara jämställda om barnet ammas?
Vi försökte, faktiskt, att min partner skulle amma barnet för tröst och närhet men det dög ej.

Inte helt. Ur jämställdhetsperspektiv tänker jag att det är mer övriga sysslor man får dela lika på (eller att pappan tar mer mtp att man blir låst några timmar av amningen). Sen är det ju viktigast tycker jag att relationen till barnet blir jämställd men det är på sikt- amningen var viktig för mig och fysisk omöjlig för min sambo.

Men ja, att bli helt låst tyckte jag blev jobbigt efter några månader.

 

[Hyacinth]

Jag funderar över att så många hävdar att de har ett jämställt förhållande med barn, när så många i min närhet som var jämställda innan har upplevt att det är så svårt att låta bli att glida in i trista roller. Om det är för att man liksom inte tänker på alla små grejer? Att om pappan tar bebis när hen gråter och byter nån blöja och lagar mat ibland och kan handla efter lista fast han inte har en aning om att blöjorna var slut eller har bebis i famnen ibland så är man jämställda? Medan mamman fortfarande har kollen och ansvaret och planeringen så pappan bara kan glida in och vara pappa med allt serverat, och båda är nöjda och ser inte vad som sker? Jag får inte ihop bilden annars faktiskt.

För att man inte vill se orättvisorna?

 

[Inte_Ung]

För att man inte vill se orättvisorna?

Nåja för att väga upp det hela då.
Här så är det jag som glider och vi ser orättvisorna.
Men just nu så får det vara så eftersom att det är enklast för oss båda.

 

[inverterad]

Prio för oss är alltid delad tid med barnet. Det är alltid viktigast att båda blir primärföräldrar. Och eftersom jag ammar är det sjukt viktigt att partner tar bebis mycket mer all övrig tid för att väga upp. Plus att jag har stort behov av egen tid och egna intressen varav jobbet är ett av dem.

 

[Madde_padde]

Vissa saker går att leja bort och andra inte.
Man kan lämna in bilen för reparation och bo så att man slipper klippa gräs och skotta snö.
Men barnen, familjen, livet tillsammans och gemenskapen går inte att hyra in andra för att göra.

Ja de blev lite luddigt men precis de jag syftade på min sambo har även han insett de , de är inget nederlag att köpa färdig klyvd ved, bättre åkgräsklippare och lämna in bilen tvärt om! En riktgt man hjälper till med hushållssysslor och barn och tiden utöver de lever man mestadels familjelivet

 

[inverterad]

För att man inte vill se orättvisorna?

Ja. Inte ser eller inte vill se.

 

[Blueberry]

***spinoff sommarföräldar 2016***


Istället för att ta över en annan tråd ( http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.

Hur förändrades ert förhållande av att få barn?

Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?

Har relationen till din partner förändrats?

Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?

Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?

Åh herregud.
Jag har aldrig varit så ledsen och besviken och uppgiven på någon som jag har varit på min partner de här första 20 månaderna av BARNETS liv. Jag trodde verkligen att vi skulle dela lika. Lika på tid, lika på nattningar, lika på föräldraledighet, lika på ansvar, lika på hämtningar och lämningar.

*paus för att verkligheten ska få hånskratta färdigt*

Min partner är inte den förälder jag trodde att han skulle vara. Jag tror inte att han är den föräldern som han trodde att han skulle vara heller. I och med har relationen förändrats, såklart. Jag har varit beredd att lämna honom flera gånger, men det står och faller på att jag älskar honom. Han älskar mig och han älskar vårt barn - men ändå blir det fel någonstans. Ibland känns det som att han undviker att vara hemma eller tillsammans med barnet, att han hittar ursäkter och uppdrag som kräver tid från familjen. Han har tagit en (1) nattning under september, till exempel. Det gör mig galen. Det gör mig också ganska utbränd, för det är rätt påfrestande att umgås intensivt på tu man hand med den här avkomman utan avlastning och utan avbytare.

Jag har en strävan om två primärföräldrar, men uppenbarligen har inte han det.
Men vi kämpar väl på.

 

[BernT]

En tanke-
Om du tex tar ut mest föräldraledigt pga han tjänar mer så kommer de skillnaderna antagligen bara bli större.
Sen vabbar du mest pga han tjänar mer? Går ner i tid medan han fortsätter satsa på jobbet?
Ni får förstås göra som ni vill. Men som kvinna som tjänar mindre tycker jag det är jätteviktigt att du garderar dig
Dvs vad händer med din pension? Vad händer vid en separation om du gett honom möjlighet att satsa på jobbet på ett annat sätt än du?

Varför förutsätter du att jag är lågavlönad? Jag har mer än en inkomstkälla och tjänar också riktigt bra. Min pension behöver du inte oroa dig för då jag sparar privat och kommer enligt prognos iaf ha det gött som pensionär. Har även privata försäkringar om jag blir sjuk eller han dör.

Vabba behöver vi antagligen inte göra. När jag jobbar på helgjobbet så är han ledig = är bebis sjuk tar han henne. I veckorna jobbar vi hemma båda (jag med mitt företag och han med sitt jobb (ej eget)) så då kan vi hjälpas åt utan att behöva vabba. Och behöver vi vabba delar vi på det, alltså det löser sig.

Jag blir lite irriterad när du bara förutsätter att endast han får satsa på sitt jobb. Det får jag med och det gör jag. I längden är det antagligen jag som kommer vara den som drar in mest till familjen. Vid ev separation har jag ordnat så jag både har hängslen och livrem.

 

[Badger]

@Badger och @Andromedae jo såklart är det olika på olika barn. Vår son gillar människor, han är nöjd hos de flesta så länge han är glad och nöjd
Men det har absolut varit problem för pappan att ha honom själv. Självklart har han tagit blöjor, burit, lekt, försökt trösta osv men jag är absolut "bättre" i barnets ögon. Har inte kunnat lämna de hur som helst. Sen har det varit en osäkerhet hos sambon också men ja, det var ett problem som inte blev bättre förrän han började äta mer mat (trots att han tog flaska innan). Nu kan sambon oftast lösa det och de kan vara ensamma, men jag jag (och mina bröst) har fortfarande betydligt lättare i vissa situationer.

Ok, min man var aldrig osäker med barnet och han kunde tveklöst trösta, om A inte var hungrig och jag var borta, då fick han ju ge flaska -om jag inte var runt tio minuter därifrån och på väg hem redan. Då väntade de så jag inte skulle få mjölkstockning. Jag red 40 minuters körtid hemifrån ett par gånger i veckan från att barnet var 6 veckor eller så och var lite med vänner och så också. (Han blir mjuk och försiktig med skrikande barn inte stel och stressad, jag tror jag kör detsamma.)

Jag tröstade inte heller med bröstet om han inte var hungrig , utan med att gå eller vagga eller gå ut eller byta miljö el dyl, funkade alltid på mina småbröder som jag var riktigt hygglig på att trösta.

Min man kunde inte byta blöjor när A föddes men en läkare (manlig) lärde honom kvickt och jag lärde ut resten när jag börjat springa runt efter kejsarsnittet. Han lät inte heller sköterskorna knycka barnet när jag var på uppvaket utan bad att få mata själv, trots att de inte erbjöd honom alls (knäppa nedrans sköterskor). Han är väl självsäker och tja har tagit hand om hundar och sådant kanske, vem vet varför det var så självklart för honom att det var hans barn. Han är bättre på att leka med vänners barn också (Det är överhuvudtaget detsamma för mina manliga kusiner att de är väldigt bra med barn och gärna lekleder en grupp.). Hans bror är likadan faktiskt. Dessutom har han ju sett sina manliga vänner bli pappor först och hur de gör när de tar hand om barn. (Delad föräldraledighet, delat ansvar, rakt igenom. Jag hade nog trott att det var så överallt numera om jag inte hade sett statistiken, måste ligga i en speciell grupp eller ngt?)

Han köpte och köper också helt själv kläder till A (fast vi båda skickar bilder oftast innan vi köper ngt eller kommer överens om vad innan.) det är tydligen mer ovanligt för när A var liten ville de alltid slå in. Nuförtiden märker jag dock att han har sämre koll på storlek än jag har (teflonminne? ADHD? eller att jag helt enkelt tar ett större ansvar där ändå? ingen aning).

 

[Blueberry]

Jag vill också lägga in det här härliga skam- och skuldkortet, efter sommarens spaning:

Ingen pratar om det här.
Normen/idealet 2016 är ju att "vi ska vara jämställda" och att pappan ska vilja vara föräldraledig och vilja vara en härlig förälder som gladeligen hänger med sina kids och slänger ihop middagen med en unge på höften så att jag kan få mat när jag kommer hem från mitt jobb.
Och när det inte är så, så pratar vi inte om det.

Och när vi inte pratar om det så tror vi att alla andra har det sådär härligt som enligt normen och idealet = känslan av misslyckande bara växer. Det är någon himla skenjämställdhet som skapas av att vi inte säger som det är.

När jag har pratat med mina vänner om hur jobbigt jag har haft det och hur dåligt jag har mått och den där vreden gentemot min man som växer inom mig - så säger ALLA att "ja, så är det hemma hos oss också".



Positiv grej med den här skiten: Systerskapet jag känner med mammorna i min närhet som delar mina upplevelser och min frustration och min sorg.

 

[Bexzor]

Åh herregud.
Jag har aldrig varit så ledsen och besviken och uppgiven på någon som jag har varit på min partner de här första 20 månaderna av BARNETS liv. Jag trodde verkligen att vi skulle dela lika. Lika på tid, lika på nattningar, lika på föräldraledighet, lika på ansvar, lika på hämtningar och lämningar.

*paus för att verkligheten ska få hånskratta färdigt*

Min partner är inte den förälder jag trodde att han skulle vara. Jag tror inte att han är den föräldern som han trodde att han skulle vara heller. I och med har relationen förändrats, såklart. Jag har varit beredd att lämna honom flera gånger, men det står och faller på att jag älskar honom. Han älskar mig och han älskar vårt barn - men ändå blir det fel någonstans. Ibland känns det som att han undviker att vara hemma eller tillsammans med barnet, att han hittar ursäkter och uppdrag som kräver tid från familjen. Han har tagit en (1) nattning under september, till exempel. Det gör mig galen. Det gör mig också ganska utbränd, för det är rätt påfrestande att umgås intensivt på tu man hand med den här avkomman utan avlastning och utan avbytare.

Jag har en strävan om två primärföräldrar, men uppenbarligen har inte han det.
Men vi kämpar väl på.

Ditt inlägg visar verkligheten för många, och verkligen värt att tänka efter när man läser ditt inlägg. Barn ändrar synen för många, och man blir chockad över ens partner. Det var inte så det skulle bli. Men så blev det, den berömda barnchocken anlände. Jag drabbades själv av den väldigt hårt när jag fick äldsta sonen, pappan ifråga stannade kvar i världen utan barn och det blev jag som tog huvudansvaret. Vi gick isär väldigt tidigt då jag kände att jag lika gärna kunde leva själv. Äldsta sonen fyller 12 år i år och pappan har aldrig vabbat för honom - hans motivering "jag jobbar". Mao hans arbete har alltid varit viktigare än mitt trots att det är mitt arbete som försörjer vår gemensamma son. Nej, det var verkligen inte så det skulle bli.

 

[Badger]

Ok, min man var aldrig osäker med barnet och han kunde tveklöst trösta, om A inte var hungrig och jag var borta, då fick han ju ge flaska -om jag inte var runt tio minuter därifrån och på väg hem redan. Då väntade de så jag inte skulle få mjölkstockning. Jag red 40 minuters körtid hemifrån ett par gånger i veckan från att barnet var 6 veckor eller så och var lite med vänner och så också. (Han blir mjuk och försiktig med skrikande barn inte stel och stressad, jag tror jag kör detsamma.)

Jag tröstade inte heller med bröstet om han inte var hungrig , utan med att gå eller vagga eller gå ut eller byta miljö el dyl, funkade alltid på mina småbröder som jag var riktigt hygglig på att trösta.

Min man kunde inte byta blöjor när A föddes men en läkare (manlig) lärde honom kvickt och jag lärde ut resten när jag börjat springa runt efter kejsarsnittet. Han lät inte heller sköterskorna knycka barnet när jag var på uppvaket utan bad att få mata själv, trots att de inte erbjöd honom alls (knäppa nedrans sköterskor). Han är väl självsäker och tja har tagit hand om hundar och sådant kanske, vem vet varför det var så självklart för honom att det var hans barn. Han är bättre på att leka med vänners barn också (Det är överhuvudtaget detsamma för mina manliga kusiner att de är väldigt bra med barn och gärna lekleder en grupp.). Hans bror är likadan faktiskt. Dessutom har han ju sett sina manliga vänner bli pappor först och hur de gör när de tar hand om barn. (Delad föräldraledighet, delat ansvar, rakt igenom. Jag hade nog trott att det var så överallt numera om jag inte hade sett statistiken, måste ligga i en speciell grupp eller ngt?)

Han köpte och köper också helt själv kläder till A (fast vi båda skickar bilder oftast innan vi köper ngt eller kommer överens om vad innan.) det är tydligen mer ovanligt för när A var liten ville de alltid slå in. Nuförtiden märker jag dock att han har sämre koll på storlek än jag har (teflonminne? ADHD? eller att jag helt enkelt tar ett större ansvar där ändå? ingen aning).

Vid folksamlingar och släktmiddagar som alltid stressat mig så är han bättre alternativet. Jag far runt och ska prata med allt och alla och blir lite överaktiv och skakig (jmf tex korvservering till halvbekanta skulle ta hårt på mig ), min man är lugn och klart tryggare i de fallen, även enligt A. Hemma är jag ofta det gosigare alternativet av två fullgoda.

 

[Tassetass]

Normen/idealet 2016 är ju att "vi ska vara jämställda" och att pappan ska vilja vara föräldraledig och vilja vara en härlig förälder som gladeligen hänger med sina kids och slänger ihop middagen med en unge på höften så att jag kan få mat när jag kommer hem från mitt jobb.
Och när det inte är så, så pratar vi inte om det.

Och när vi inte pratar om det så tror vi att alla andra har det sådär härligt som enligt normen och idealet = känslan av misslyckande bara växer. Det är någon himla skenjämställdhet som skapas av att vi inte säger som det är.

Jag tror att vi vill att vi ska ha kommit längre än vad vi har kommit. Vi vill vara i mål med jämställdheten. Att då behöva inse att vi har lång väg kvar är nog himla jobbigt för vissa.

Jag försöker se det som att min uppgift är inte att fixa ALLT, jag kommer inte kunna "lämna över" ett helt jämställt samhälle till min dotter. Jag kan däremot lämna över ett lite mera jämställt samhälle, sedan får hon jobba vidare, och om hon får barn får de jobba vidare.

 

[Badger]

Grejen är väl att det, åtminstone i vårt fall, faktiskt bara var jag som kunde trösta. Bebis var bara ledsen om hen ville ammas och det var min uppgift.

Aha, A var ledsen för miljoner saker, uttråkning, golvet -20 min, tråkigt, babygym 20, min tråkigt, vagnen 20 min tråkigt, bärselen 40 min tråkigt, uttråkning, osv. Min man jobbade natt då och då, ibland bara sprang jag ut på morgonen med skrikande bebis så han skulle få sova. Oooh promenad i bärsele, intressant! 20 senare tråkigt! uäää Vagn? uäääää tråkigt, ;D (titta träd, titta gren, gå runt).

Om alla mina vänner var förbi och fikade så somnade han illa kvickt och nöjd. Funderade på att bjuda hem dem och sedan lägga mig och sova i soffan medan de drack te ;D

(Diskade man snabbt så hann man på morgonen när han låg på mage på golvet i 20 minuter och var nöjd. Lunch hemma åt jag inte varje dag, för jag hann inte. Lunch borta -amma i 1 timma, snabbt ned i vagnen, somnade! tur då hade man en timma på sig att möta väninna till lunch, sedan vaknade han och då vägrade han vagnen. Haha gissa om det var mat på bordet när min man kom hem , när han fyllt 6 månader lugnade han sig. Fick väl mer kompetens att göra och fingra på.)