Könsroller, jämlikhet och BARN

[Inte_Ung]

Vad är egentligen jämställdhet?

Lika mycket familjeengagemang och samma möjlighet till karriär utanför hemmet.
Om man sammanfattar din beskrivning så verkar ju detta finnas med i er familj.

 

[Badger]

Jag funderar över att så många hävdar att de har ett jämställt förhållande med barn, när så många i min närhet som var jämställda innan har upplevt att det är så svårt att låta bli att glida in i trista roller. Om det är för att man liksom inte tänker på alla små grejer? Att om pappan tar bebis när hen gråter och byter nån blöja och lagar mat ibland och kan handla efter lista fast han inte har en aning om att blöjorna var slut eller har bebis i famnen ibland så är man jämställda? Medan mamman fortfarande har kollen och ansvaret och planeringen så pappan bara kan glida in och vara pappa med allt serverat, och båda är nöjda och ser inte vad som sker? Jag får inte ihop bilden annars faktiskt.

Varför får du inte ihop det? Vi körde varannan blöja om han var hemma och jag blir jätteförvånad över om folk tycker det är konstigt att pappan tar ut barnet självt på äventyr, det är väl självklart även bland de mest mansiga männen, eller? Det gjorde ju till och med min pappa när jag var liten och han drog då inte många poäng i barnskötsel i övrigt (tex tog mig och min (kill)kompis på en skidresa när vi var 6-7 eller så).

På landet märker jag ju av kusinerna och på semester hans bror. Varannan nattning, varannan blöja, av fyra familjer kör männen huvudansvaret för maten i tre och kvinnan i den fjärde. Iofs vid flera barn verkar kvinnan ofta ta det yngsta och mannen resten. Männen verkar packa väskorna och bilen när vi åker och dammsuga rummet dock medan kvinnorna har hand om barnen. Det är kanske ojämställt. Duka undan från bordet, folk skulle bara våga smita oavsett kön.

Fast det måste kanske sägas, i flera av fallen är ena partnern riktigt så ordentlig som folk är här på buke. Det är lite mer hm isigt på representativt hem fronten. Det är mer av -det bor barn här, obviously, känsla på det hela.

 

[Saija]

Men bebis fast vid bröstet nästan hela dygnet fanns det inte så mycket för min partner att göra, mer än att byta blöjor. Självklart blev det partnerns uppgift att sköta hemmet, men i och med att jag automatiskt blev primärföräldern var det sjukt svårt att försöka leva jämlikt när barnet sen blev större.

Under den korta period jag ammade kändes det okej att livet vändes uppochner. Men det var ett helvete sen när barnet blev större och min partner plötsligt skulle försöka bli primärförälder.

Men helt ärligt, är inte det här något du skulle behöva söka hjälp med inför nästa barn? Nu förutsätter jag att det inte var något fel på ditt barn med prematurfödsel eller dålig viktuppgång, men annars finns faktiskt ingen som helst anledning att låta barnet amma 20h/dygn. Det finns andra sätt att trösta en bebis än att ge det bröstet. Du förstör ju både för din man och bebis i deras anknytning genom ditt beteende. Din man får ingen möjlighet att på egen hand hitta sätt att få bebis nöjd, och barnet lär du att tröst finns i mat...
Jag vet mycket väl att det kan kännas både psykiskt (man vill bara springa dit och rädda situationen) och fysiskt (att brösten sprutar när barnet skriker). Men kan du då inte hejda dig, så får du väl helt enkelt gå ut! Det du gör är fruktansvärt egocentriskt och hjälper egentligen ingen mer än dig själv.

 

[Badger]

Men jag hade det så.
För 14 år sedan och för 21 år sedan och för 25 år sedan.
Med 2 olika män.
Vad har hänt sedan dess?
Jag har blivit uppassad och omhändertagen medan jag har ägnat mig åt att amma och roa mig.

Jo för någonting måste man väl kunna påverka själv? Min man lagade ingen mat alls med sin förra sambo, hon lät honom helt enkelt inte göra det, inte utan att kommentera i alla fall. Inte ens om hans vän som kockat var förbi så lät hon dem laga maten färdigt. Hon var sur på honom för att han var ojämställd. Jag var riktigt nervös när jag fick höra hans tidigare hm omdöme.

 

[Amha]

Åh herregud.
Jag har aldrig varit så ledsen och besviken och uppgiven på någon som jag har varit på min partner de här första 20 månaderna av BARNETS liv. Jag trodde verkligen att vi skulle dela lika. Lika på tid, lika på nattningar, lika på föräldraledighet, lika på ansvar, lika på hämtningar och lämningar.

*paus för att verkligheten ska få hånskratta färdigt*

Min partner är inte den förälder jag trodde att han skulle vara. Jag tror inte att han är den föräldern som han trodde att han skulle vara heller. I och med har relationen förändrats, såklart. Jag har varit beredd att lämna honom flera gånger, men det står och faller på att jag älskar honom. Han älskar mig och han älskar vårt barn - men ändå blir det fel någonstans. Ibland känns det som att han undviker att vara hemma eller tillsammans med barnet, att han hittar ursäkter och uppdrag som kräver tid från familjen. Han har tagit en (1) nattning under september, till exempel. Det gör mig galen. Det gör mig också ganska utbränd, för det är rätt påfrestande att umgås intensivt på tu man hand med den här avkomman utan avlastning och utan avbytare.

Jag har en strävan om två primärföräldrar, men uppenbarligen har inte han det.
Men vi kämpar väl på.

Wow.. ok, jag ska ge en kommentar till detta som kanske får buke att slå bakut.

Som jag skrivit tidigare var det katastrof även hos oss med första barnet. Hos oss blev det bättre när barnet blev äldre. Inte perfekt men bättre. Barnet i fråga kan göra fler aktiviteter som även faller partnern i smaken och jag väntar bara på den dagen de sitter och spelar minecraft tillsammans. Jag tror inte att det är allt för långt borta då barnet verkar intressera sig för sådant min partner är inte jätteförtjust i bebistiden som jag förstår medan jag tycker att det är mysigt och roligt att se hur de utvecklas. Det går nog mer in under transportsträcka för honom. Vi föll även in i någon slags rutin att en borstar tänder och ordnar nattblöjan, välling om det behövs medan den andra läser saga och pratar om dagen och morgondagen med barnet.

Självklart är det ingen ursäkt till att vara en oengagerad förälder men kanske kan du, om du vill stanna, få ett hopp om att det kan bli bättre framöver. Sen hade jag nog i ditt fall sagt "varsågod, nu är det din tur!" Eller "ikväll ska jag till några vänner och kolla på film, ni får ha det så mysigt hemma", ungefär.

 

[Energi]

Men helt ärligt, är inte det här något du skulle behöva söka hjälp med inför nästa barn? Nu förutsätter jag att det inte var något fel på ditt barn med prematurfödsel eller dålig viktuppgång, men annars finns faktiskt ingen som helst anledning att låta barnet amma 20h/dygn. Det finns andra sätt att trösta en bebis än att ge det bröstet. Du förstör ju både för din man och bebis i deras anknytning genom ditt beteende. Din man får ingen möjlighet att på egen hand hitta sätt att få bebis nöjd, och barnet lär du att tröst finns i mat...
Jag vet mycket väl att det kan kännas både psykiskt (man vill bara springa dit och rädda situationen) och fysiskt (att brösten sprutar när barnet skriker). Men kan du då inte hejda dig, så får du väl helt enkelt gå ut! Det du gör är fruktansvärt egocentriskt och hjälper egentligen ingen mer än dig själv.

Ehm okej?
Jag vet inte om du missat att fri amning är det som gäller nu, alltså amma vid minsta signal från barnet.

Hur kan det vara egocentriskt att amma? Hur menar du när du säger att det bara hjälper mig själv?

 

[mandalaki]

Åh herregud.
Jag har aldrig varit så ledsen och besviken och uppgiven på någon som jag har varit på min partner de här första 20 månaderna av BARNETS liv. Jag trodde verkligen att vi skulle dela lika. Lika på tid, lika på nattningar, lika på föräldraledighet, lika på ansvar, lika på hämtningar och lämningar.

*paus för att verkligheten ska få hånskratta färdigt*

Min partner är inte den förälder jag trodde att han skulle vara. Jag tror inte att han är den föräldern som han trodde att han skulle vara heller. I och med har relationen förändrats, såklart. Jag har varit beredd att lämna honom flera gånger, men det står och faller på att jag älskar honom. Han älskar mig och han älskar vårt barn - men ändå blir det fel någonstans. Ibland känns det som att han undviker att vara hemma eller tillsammans med barnet, att han hittar ursäkter och uppdrag som kräver tid från familjen. Han har tagit en (1) nattning under september, till exempel. Det gör mig galen. Det gör mig också ganska utbränd, för det är rätt påfrestande att umgås intensivt på tu man hand med den här avkomman utan avlastning och utan avbytare.

Jag har en strävan om två primärföräldrar, men uppenbarligen har inte han det.
Men vi kämpar väl på.

Har inte läst ev svar på det här men: kanske är det dags att göra som Silverkedjan brukade föreslå: om det inte är fara för barnets liv och hälsa, dumpa det i knät på honom och åk bort några dagar. Ongen kanske får acceptera en nerspydd tröja några timmar och att pappa inte gör exakt som mamma. Men det låter som att båda behöver lära sig något. Blir han ensam med ongen så löser han det, han har inget val.

 

[Saija]

Ehm okej?
Jag vet inte om du missat att fri amning är det som gäller nu, alltså amma vid minsta signal från barnet.

Ja, just nu gäller det, och om några år något annat. Nej tyvärr, det köper jag inte.
Det var inte för att vara elak jag skrev inlägget, men ibland måste man tänka till vad som funkar och inte. Uppenbarligen funkade det för dig, men inte för bebisen och mannen.
När jag var liten skulle man ABSOLUT lägga barnen på magen när de sov, annars kunde de dö av sina egna spyor. Vissa saker funkar för en del familjer och andra för andra familjer, man kan inte låsa fast sig vid att det här är på modet just nu, och eftersom det passar MIG perfekt, så kör vi på det fastän andra blir lidande.

 

[Energi]

Ja, just nu gäller det, och om några år något annat. Nej tyvärr, det köper jag inte.
Det var inte för att vara elak jag skrev inlägget, men ibland måste man tänka till vad som funkar och inte. Uppenbarligen funkade det för dig, men inte för bebisen och mannen.
När jag var liten skulle man ABSOLUT lägga barnen på magen när de sov, annars kunde de dö av sina egna spyor. Vissa saker funkar för en del familjer och andra för andra familjer, man kan inte låsa fast sig vid att det här är på modet just nu, och eftersom det passar MIG perfekt, så kör vi på det fastän andra blir lidande.

Du behöver inte köpa det.
Det här funkade bäst för bebis medan vi vuxna blev mer lidande.

 

[mandalaki]

Hos oss blev det bättre när barnet blev äldre. Inte perfekt men bättre. Barnet i fråga kan göra fler aktiviteter som även faller partnern i smaken och jag väntar bara på den dagen de sitter och spelar minecraft tillsammans. Jag tror inte att det är allt för långt borta då barnet verkar intressera sig för sådant min partner är inte jätteförtjust i bebistiden som jag förstår medan jag tycker att det är mysigt och roligt att se hur de utvecklas. Det går nog mer in under transportsträcka för honom.

Tur för ert barn att inte även mamma inte var jätteförtjust i bebistiden!

Den där ursäkten för män köper jag inte alls. Den är så vanlig som förklaring till varför han inte tar ut mer föräldraledighet - det blir roligare när barnet blir större. Eftersom den hörs från så många män, inte från kvinnor, så är det normen som talar där.

Och som sagt, tur för barnen att inte mammorna också resonerar så.

 

[Amha]

Tur för ert barn att inte även mamma inte var jätteförtjust i bebistiden!

Den där ursäkten för män köper jag inte alls. Den är så vanlig som förklaring till varför han inte tar ut mer föräldraledighet - det blir roligare när barnet blir större. Eftersom den hörs från så många män, inte från kvinnor, så är det normen som talar där.

Och som sagt, tur för barnen att inte mammorna också resonerar så.

Jag har läst om kvinnor på buke och hört irl som sagt likadant. Däremot har ju båda parter en.. vad ska man säga, ansvarskänsla både mot sin partner och mot barnet. Normalt sett. Just min partner slapp gärna natta och byta blöja, framför allt på #1 som gnällde jämt men det hände (händer då vi har ett barn#2) att både han och jag säger "nä jag orkar inte!!" När barnet skriker en massa och man känner fan och jävlar, jag går och dränker mig Ibland byter vi 3-4 ggr när barnet låter och inte går att trösta. Med #1 fick jag oftare säga "nu får du ta det här" medan med #2 har har det blivit mer egna initiativ och jag kan faktiskt inte natta #2 någorlunda smärtfritt så det är inte mitt ansvar alls om jag inte absolut måste (dvs han inte är hemma). För egen del har jag vid något tillfälle när det var totalt kaos och båda barnen skrek rusat ut ur huset i panik så då är jag nog lika rutten jag för det har han aldrig gjort.

 

[mandalaki]

Två primärföräldrar var en förutsättning för att skaffa barn för min del, och eftersom vi hade varit tillsammans rätt länge när vi fick barnen så visste vi ju var vi hade varandra.

Några i tråden är förvånade och ledsna över att deras mäns föräldraskap inte blev som det var tänkt. Men jag tror att man måste precis just där, där ni började, för att det ska vara någon idé alls att försöka ha ett jämställt föräldraskap.

Och sedan måste man antagligen kämpa varenda jäkla dag för att genomföra den där jämställdheten. Normen är så galet stark att jag tror att få klarar att stå emot den, jag skulle förmodligen själv inte klara det. Att slippa projektledaruppdraget är ett arbete på daglig basis för de flesta kvinnor.

Att man kämpar men inte når ända fram tycker jag inte att man alls behöver skämmas för - just på grund av att normen är så stark. Om man däremot anser sig vara det där undantaget då det var absolut NÖDVÄNDIGT för honom att inte dela föräldraledigheten på hälften - då är man ute och cyklar. För alldeles för många anser att jämställdhet är jättebra, men i just det egna fallet så gick det bara inte. Och en av förlorarna där är ett barn som har en ständigt närvarande och tillräckligt kompetent förälder - och en pappa.

 

[Mabuse]

Men helt ärligt, är inte det här något du skulle behöva söka hjälp med inför nästa barn? Nu förutsätter jag att det inte var något fel på ditt barn med prematurfödsel eller dålig viktuppgång, men annars finns faktiskt ingen som helst anledning att låta barnet amma 20h/dygn. Det finns andra sätt att trösta en bebis än att ge det bröstet. Du förstör ju både för din man och bebis i deras anknytning genom ditt beteende. Din man får ingen möjlighet att på egen hand hitta sätt att få bebis nöjd, och barnet lär du att tröst finns i mat...
Jag vet mycket väl att det kan kännas både psykiskt (man vill bara springa dit och rädda situationen) och fysiskt (att brösten sprutar när barnet skriker). Men kan du då inte hejda dig, så får du väl helt enkelt gå ut! Det du gör är fruktansvärt egocentriskt och hjälper egentligen ingen mer än dig själv.

Men hur kan du döma ut någons föräldraskap sådär? Jag har ammat båda mina barn så mycket de velat, och använt bröstet som botemedel för allt när de var små bebisar: trött, hungrig, ont i magen, slagit sig - vad det än är, så kan man alltid lösa det med bröstet. Jag tycker det har varit otroligt skönt, och det som har gjort amningen värd alllt besvär, man har aldrig någonsin en skrikande bebis som man inte vet hur man ska trösta, för man har ett universalbotemedel.

Den sinnesfriden är väldigt mycket värd, och en människa lever ju länge. Det fanns gott om tid för pappan att hitta sitt sätt när jag började jobba, när bebisen slutat helamma, och han var hemma.

En bebis som är några månader gammal, där skulle jag strunta i vad jag lär den i termer av hur man får trygghet och tröst, utan helt enkelt gå på vad barnet gillar. Om det funkar, så är det alldeles tillräckligt, och då kör vi på det.

 

[lil-sis]

Wow.. ok, jag ska ge en kommentar till detta som kanske får buke att slå bakut.

Som jag skrivit tidigare var det katastrof även hos oss med första barnet. Hos oss blev det bättre när barnet blev äldre. Inte perfekt men bättre. Barnet i fråga kan göra fler aktiviteter som även faller partnern i smaken och jag väntar bara på den dagen de sitter och spelar minecraft tillsammans. Jag tror inte att det är allt för långt borta då barnet verkar intressera sig för sådant min partner är inte jätteförtjust i bebistiden som jag förstår medan jag tycker att det är mysigt och roligt att se hur de utvecklas. Det går nog mer in under transportsträcka för honom. Vi föll även in i någon slags rutin att en borstar tänder och ordnar nattblöjan, välling om det behövs medan den andra läser saga och pratar om dagen och morgondagen med barnet.

Självklart är det ingen ursäkt till att vara en oengagerad förälder men kanske kan du, om du vill stanna, få ett hopp om att det kan bli bättre framöver. Sen hade jag nog i ditt fall sagt "varsågod, nu är det din tur!" Eller "ikväll ska jag till några vänner och kolla på film, ni får ha det så mysigt hemma", ungefär.

De flesta barn är roligare när de kan börja kommunicera bättre och vara lite mindre beroende. För både mamma och pappa. Men den ska ju gärna överleva tills dess också.

 

[mandalaki]

men det hände (händer då vi har ett barn#2) att både han och jag säger "nä jag orkar inte!!" När barnet skriker en massa och man känner fan och jävlar, jag går och dränker mig

Det är då alla inblandade vinner på ett delat föräldraansvar. Inte att den ena ständigt slipper för att det är jobbigt. För vad skulle hända om den andra också slapp?

 

[Hyacinth]

Tur för ert barn att inte även mamma inte var jätteförtjust i bebistiden!

Den där ursäkten för män köper jag inte alls. Den är så vanlig som förklaring till varför han inte tar ut mer föräldraledighet - det blir roligare när barnet blir större. Eftersom den hörs från så många män, inte från kvinnor, så är det normen som talar där.

Och som sagt, tur för barnen att inte mammorna också resonerar så.

Jag tycker bebistiden är trist om man jämför. Men det är en tid man behöver tror jag, om möjligheten finns. Det är en usel ursäkt.

 

[Inte_Ung]

Wow.. ok, jag ska ge en kommentar till detta som kanske får buke att slå bakut.

Inte alls.
Det finns många sätt att dela på bördan.
Man kan diska, städa och laga mat i stället.
Om nu själva barnet känns som en svår sak att hantera.

 

[Inte_Ung]

De flesta barn är roligare när de kan börja kommunicera bättre och vara lite mindre beroende. För både mamma och pappa. Men den ska ju gärna överleva tills dess också.

Och så även förhållandet.
Vilket det inte gör om en smiter undan arbetet för att det är "tråkigt".

 

[cirkus]

När jag läser den här tråden så inser jag hur jäkla skönt det var att vara ensamstående med mina två första och att lämna ungarna ett par dagar i veckan till pappan när jag gjorde annat. Vi delade verkligen inte 50/50, men den som hade barnen hade dom till 100% varje gång.

 

[hvala]

Jag lever inte i ett jämställt förhållande. Vi delar på hushållssysslorna men det är jag som för familjens räkning planerar, handlar, initierar saker som behöver göras, föreslår aktiviteter etc. Ibland känns det som att min man lever ett liv parallellt med oss istället för tillsammans med oss. Och jag tar projektledarrollen (jobbar även som det) fast jag inget hellre vill än att han ska få lite egen motor. Vi pratar och pratar och det blir långsamt bättre. Om någon har liknande erfarenheter och har lyckats förbättra relationen vill jag gärna höra hur ni gjort! Jag känner mycket väl igen det @Blueberry skriver om skam. Jag berättar inte gärna om vår ojämställdhet för det känns som att alla andra har det så bra och förväntar sig att vi också har det.