Könsroller, jämlikhet och BARN

[Blueberry]

Wow.. ok, jag ska ge en kommentar till detta som kanske får buke att slå bakut.

Som jag skrivit tidigare var det katastrof även hos oss med första barnet. Hos oss blev det bättre när barnet blev äldre. Inte perfekt men bättre. Barnet i fråga kan göra fler aktiviteter som även faller partnern i smaken och jag väntar bara på den dagen de sitter och spelar minecraft tillsammans. Jag tror inte att det är allt för långt borta då barnet verkar intressera sig för sådant min partner är inte jätteförtjust i bebistiden som jag förstår medan jag tycker att det är mysigt och roligt att se hur de utvecklas. Det går nog mer in under transportsträcka för honom. Vi föll även in i någon slags rutin att en borstar tänder och ordnar nattblöjan, välling om det behövs medan den andra läser saga och pratar om dagen och morgondagen med barnet.

Självklart är det ingen ursäkt till att vara en oengagerad förälder men kanske kan du, om du vill stanna, få ett hopp om att det kan bli bättre framöver. Sen hade jag nog i ditt fall sagt "varsågod, nu är det din tur!" Eller "ikväll ska jag till några vänner och kolla på film, ni får ha det så mysigt hemma", ungefär.

Jag förstår - och jag hade ju ÄLSKAT att vara föräldraledig nu när ongen är någonstans mellan ett och ett halvt och två år gammal och verkligen är superhärlig. Första halvåret är bebisar ärligt talat (enligt mig) väldigt tråkiga.

Jag har i alla fall väldigt nyligen slutat hålla masken inför till exempel hans föräldrar. Jag säger som det är, att han ofta är oengagerad och prioriterar andra saker. Tack vare det fick jag gå på stan och äta lunch som EN HELT VANLIG MÄNNISKA i går, medan svärmor var barnvakt och hade det jättemysigt med sitt barnbarn.

Det engagerar ju visserligen inte pappan mer - men jag fick det hålet jag behövde för att vara en bättre mamma resten av dygnets timmar. Och jag tror att det blir lite obekvämt för min man, att någon vet vad som händer (eller inte händer) hemma. Kanske kan det vara motivation till mer engagemang?

 

[Amha]

Det är då alla inblandade vinner på ett delat föräldraansvar. Inte att den ena ständigt slipper för att det är jobbigt. För vad skulle hända om den andra också slapp?

Absolut. Jag säger inte att det är rätt, bara att det kan bli bättre om den andra föräldern inte fattar hur den ska agera mot en bebis och sin partner i dagsläget. Som jag skrev i mitt inlägg: för mig var det katastrof med första barnet. Min partner var mycket starkare i sin roll med andra barnet och vi pratade mycket om situationen när vi väntade andra. Jag har verkligen full förståelse för att man inte stannar i en sådan relation och kanske borde även jag ha gått men jag valde att inte göra det den gången vilket jag är glad för. Sen anser jag att @Blueberry verkar ha en väldigt knepig partner som har svårare att anpassa sig än vad min verkar ha haft om denne nu förstår hennes känslor. Jag vet inte om jag hade orkat. Det låter verkligen som ett extremfall.

 

[Saija]

Men hur kan du döma ut någons föräldraskap sådär? Jag har ammat båda mina barn så mycket de velat, och använt bröstet som botemedel för allt när de var små bebisar: trött, hungrig, ont i magen, slagit sig - vad det än är, så kan man alltid lösa det med bröstet. Jag tycker det har varit otroligt skönt, och det som har gjort amningen värd alllt besvär, man har aldrig någonsin en skrikande bebis som man inte vet hur man ska trösta, för man har ett universalbotemedel.

Den sinnesfriden är väldigt mycket värd, och en människa lever ju länge. Det fanns gott om tid för pappan att hitta sitt sätt när jag började jobba, när bebisen slutat helamma, och han var hemma.

En bebis som är några månader gammal, där skulle jag strunta i vad jag lär den i termer av hur man får trygghet och tröst, utan helt enkelt gå på vad barnet gillar. Om det funkar, så är det alldeles tillräckligt, och då kör vi på det.

Jag dömer absolut inte ut hennes föräldraskap! Läs hennes inlägg igen, hon skriver ju själv att amningen förstörde hennes och partnerns relation så till den grad att dem tvekar på att skaffa ett syskon.

 

[Inte_Ung]

Men det låter som att båda behöver lära sig något. Blir han ensam med ongen så löser han det, han har inget val.

Framför allt så låter det som att mamman till barnet behöver en paus för att pusta ut.

 

[Hyacinth]

Absolut. Jag säger inte att det är rätt, bara att det kan bli bättre om den andra föräldern inte fattar hur den ska agera mot en bebis och sin partner i dagsläget. Som jag skrev i mitt inlägg: för mig var det katastrof med första barnet. Min partner var mycket starkare i sin roll med andra barnet och vi pratade mycket om situationen när vi väntade andra. Jag har verkligen full förståelse för att man inte stannar i en sådan relation och kanske borde även jag ha gått men jag valde att inte göra det den gången vilket jag är glad för. Sen anser jag att @Blueberry verkar ha en väldigt knepig partner som har svårare att anpassa sig än vad min verkar ha haft om denne nu förstår hennes känslor. Jag vet inte om jag hade orkat. Det låter verkligen som ett extremfall.

Hur blev det beslut på en till efter att det var så tufft med första?

 

[Amha]

Jag förstår - och jag hade ju ÄLSKAT att vara föräldraledig nu när ongen är någonstans mellan ett och ett halvt och två år gammal och verkligen är superhärlig. Första halvåret är bebisar ärligt talat (enligt mig) väldigt tråkiga.

Jag har i alla fall väldigt nyligen slutat hålla masken inför till exempel hans föräldrar. Jag säger som det är, att han ofta är oengagerad och prioriterar andra saker. Tack vare det fick jag gå på stan och äta lunch som EN HELT VANLIG MÄNNISKA i går, medan svärmor var barnvakt och hade det jättemysigt med sitt barnbarn.

Det engagerar ju visserligen inte pappan mer - men jag fick det hålet jag behövde för att vara en bättre mamma resten av dygnets timmar. Och jag tror att det blir lite obekvämt för min man, att någon vet vad som händer (eller inte händer) hemma. Kanske kan det vara motivation till mer engagemang?

Det kan vara en motivation. Här blev vi, som många andra, väldigt chockade om hur det faktiskt var att bli föräldrar. Det är skitjobbigt och jätteroligt. Jag hoppas att ni får ordning på det oavsett hur ni löser det.

 

[Energi]

Jag dömer absolut inte ut hennes föräldraskap! Läs hennes inlägg igen, hon skriver ju själv att amningen förstörde hennes och partnerns relation så till den grad att dem tvekar på att skaffa ett syskon.

Du skriver att jag är egocentrisk och att jag bara hjälpte mig själv genom amningen (väntar fortfarande på att få höra hur du menar).

Att vi tvekar inför att skaffa ännu ett barn är inte en särskilt stor grej, för oss. Vilket gör att din mening "amningen förstörde hennes och partnerns relation så till den grad att de tvekar på syskon", den säger liksom inte så mycket.

Och amningen förstörde inte vår relation, däremot hindrade den oss att leva jämställt och det har tagit drygt två år att hitta balansen igen.

 

[Hyacinth]

Jag förstår - och jag hade ju ÄLSKAT att vara föräldraledig nu när ongen är någonstans mellan ett och ett halvt och två år gammal och verkligen är superhärlig. Första halvåret är bebisar ärligt talat (enligt mig) väldigt tråkiga.

Jag har i alla fall väldigt nyligen slutat hålla masken inför till exempel hans föräldrar. Jag säger som det är, att han ofta är oengagerad och prioriterar andra saker. Tack vare det fick jag gå på stan och äta lunch som EN HELT VANLIG MÄNNISKA i går, medan svärmor var barnvakt och hade det jättemysigt med sitt barnbarn.

Det engagerar ju visserligen inte pappan mer - men jag fick det hålet jag behövde för att vara en bättre mamma resten av dygnets timmar. Och jag tror att det blir lite obekvämt för min man, att någon vet vad som händer (eller inte händer) hemma. Kanske kan det vara motivation till mer engagemang?

Snyggt! Det tror jag är en bra lösning, istället för att curla mannen. Ni verkade så fabulösa ihop innan barn så jsg önskar verkligen han hittar tillbaka om jag uppfattat det rätt.
Sen tror jag folk vet, men man är så van vid det att ingen därför kommenterar.

 

[Petruska]

Åh herregud.
Jag har aldrig varit så ledsen och besviken och uppgiven på någon som jag har varit på min partner de här första 20 månaderna av BARNETS liv. Jag trodde verkligen att vi skulle dela lika. Lika på tid, lika på nattningar, lika på föräldraledighet, lika på ansvar, lika på hämtningar och lämningar.

*paus för att verkligheten ska få hånskratta färdigt*

Min partner är inte den förälder jag trodde att han skulle vara. Jag tror inte att han är den föräldern som han trodde att han skulle vara heller. I och med har relationen förändrats, såklart. Jag har varit beredd att lämna honom flera gånger, men det står och faller på att jag älskar honom. Han älskar mig och han älskar vårt barn - men ändå blir det fel någonstans. Ibland känns det som att han undviker att vara hemma eller tillsammans med barnet, att han hittar ursäkter och uppdrag som kräver tid från familjen. Han har tagit en (1) nattning under september, till exempel. Det gör mig galen. Det gör mig också ganska utbränd, för det är rätt påfrestande att umgås intensivt på tu man hand med den här avkomman utan avlastning och utan avbytare.

Jag har en strävan om två primärföräldrar, men uppenbarligen har inte han det.
Men vi kämpar väl på.

Så himla sorgligt att läsa och så himla modigt och klartänkt av dig att skriva det.

 

[Imogen]

Jag dömer absolut inte ut hennes föräldraskap! Läs hennes inlägg igen, hon skriver ju själv att amningen förstörde hennes och partnerns relation så till den grad att dem tvekar på att skaffa ett syskon.

Du skrev att hon var fruktansvärt egocentrisk och behövde söka hjälp för sitt beteende. Vad är det om inte att döma?

När du dessutom gör det tvärtemot vad forskning och mödravården säger om amning (även om du tycker att det är en modenyck) så blir det väldigt märkligt.

Bara att du uttrycker dig som att man skulle kunna "lära ett spädbarn att mat är tröst" gör att det låter som att du borde uppdatera dig en hel del om amning innan du ger dig på att ge råd på ett forum. För ett spädbarn är amning så otroligt mycket mer än mat, och man kan definitivt inte skämma bort ett spädbarn med för mycket amning.

 

[Saija]

Du skriver att jag är egocentrisk och att jag bara hjälpte mig själv genom amningen (väntar fortfarande på att få höra hur du menar).

Att vi tvekar inför att skaffa ännu ett barn är inte en särskilt stor grej, för oss. Vilket gör att din mening "amningen förstörde hennes och partnerns relation så till den grad att de tvekar på syskon", den säger liksom inte så mycket.

Och amningen förstörde inte vår relation, däremot hindrade den oss att leva jämställt och det har tagit drygt två år att hitta balansen igen.

Men läs dina inlägg igen!
Men jag ger upp, andemeningen i det jag ville säga som jag faktiskt misslyckades med, är att man behöver inte gå efter det som är det senaste. Som nu då att amma vid minsta knyst, som jag förstår det som att du menar. Många rön ändrar sig efter en tid då man hittat olika baksidor. Som att alltid ha bröstet redo gör ju allt väldigt oflexibelt, en bilfärd, en promenad i vagnen en kall dag, om man behöver åka iväg utan bebis tex tandläkaren etc. Just nu är det ju dessutom en massa skriverier om nackdelarna med babynest, där det förut bara fanns fördelar.
Det jag försöker säga är att gör det som fungerar för er FAMILJ. Om du nu inte menar det som står i dina inlägg utan är nöjd, strunt i mina inlägg!

 

[Amha]

Hur blev det beslut på en till efter att det var så tufft med första?

Samtal, samtal, samtal. Som sagt hade vi ju inte riktigt hittat våra roller som sambo innan första graviditeten och barnet. Vi fann dem efter ett par-tre år under samma tak även om vi inte är helt i hamn (blir man någonsin det?). Vi hade rutiner och planer för att lösa hushållsarbete om det behövdes för där var vår stora anledning till bråk. Vi pratade länge om städhjälp t.ex. Vi provade det några månader så under föräldraledighet för mig lejde vi bort det men nu är vi båda hemma en tid så vi känner båda att det är onödiga pengar när man kan hjälpas åt utan att slösa bort lediga dagar åt det, eller ja, alla dagar är ju lediga nu men du förstår nog vad jag menar.

Båda hade ett sug efter syskon och våra barn är ganska nära varandra i ålder så redan när bebis var runt 8 månader lekte de tillsammans vilket är både jätteroligt och avlastande. Lite innan det med men då användes bebisen mer som en docka av äldre barnet men visst kände jag känslan av att aldrig mer skaffa en bebis när den äldsta var liten och vi inte hittat rätt. Nu känner jag att jag inte vill leva med någon annan även om vi retar gallfeber på varandra ibland.

 

[kryddelydd]

Fast, ledig? Man är hemma med sitt barn. Det innebär väl inte att man är ledig? Man är bara befriad från jobbet för att ta hand om barnet.

Ja, ledig.
Man är ledig från jobbet för att man blivit förälder.
Ledig.

 

[cirkus]

jag hade ju ett barn med en som jag levde (lever) med också.

Jag tyckte ju att jag redan gjort min stora bit som ensamstående till två så han fick vara primärförälder till vårt gemensamma och det både funkade och inte funkade. Vi dög lika bra för barnet i alla lägen. Jag kände aldrig att jag blev kvävd och inte kunde göra mina grejer. Sen tycker jag att runt projektledningen havererade det - pappan var/är sämre än mig på att komma ihåg saker runt ungen/arna (allt utom sitt eget jobb faktiskt). Det enda sättet att få de bitarna är ju för mig att backa och inte planera och styra upp allt. Det blir tillräckligt bra ändå.

 

[Blueberry]

Snyggt! Det tror jag är en bra lösning, istället för att curla mannen. Ni verkade så fabulösa ihop innan barn så jsg önskar verkligen han hittar tillbaka om jag uppfattat det rätt.
Sen tror jag folk vet, men man är så van vid det att ingen därför kommenterar.

Vi var verkligen fabulösa innan barn! Alltså herregud. Vi var awesome!

Hade vi varit ett vanligt tråkigt par innan kiddot kom så hade det kanske inte slagit mig så hårt?
Nu ba: IT'S A LONG WAY BACK TO THE TOP när man är van att vara på the peak.

 

[lil-sis]

Men läs dina inlägg igen!
Men jag ger upp, andemeningen i det jag ville säga som jag faktiskt misslyckades med, är att man behöver inte gå efter det som är det senaste. Som nu då att amma vid minsta knyst, som jag förstår det som att du menar. Många rön ändrar sig efter en tid då man hittat olika baksidor. Som att alltid ha bröstet redo gör ju allt väldigt oflexibelt, en bilfärd, en promenad i vagnen en kall dag, om man behöver åka iväg utan bebis tex tandläkaren etc. Just nu är det ju dessutom en massa skriverier om nackdelarna med babynest, där det förut bara fanns fördelar.
Det jag försöker säga är att gör det som fungerar för er FAMILJ. Om du nu inte menar det som står i dina inlägg utan är nöjd, strunt i mina inlägg!

Är det skriverier om nackdelar med bsbynest?

 

[Petruska]

Vi var verkligen fabulösa innan barn! Alltså herregud. Vi var awesome!

Hade vi varit ett vanligt tråkigt par innan kiddot kom så hade det kanske inte slagit mig så hårt?
Nu ba: IT'S A LONG WAY BACK TO THE TOP när man är van att vara på the peak.

Jag ifrågasätter inte dina upplevelser eller det du skriver, tvärtom verkar du ju smärtsam insiktsfull.

Men det där med "vi var fabulösa innan barn". Var och varannan skriver ju att "vi har en fantastisk relation".

Ändå är det något som gör att jag tror på det du skriver, inte bara om hur det är nu, utan att något gjorde att du hade fog för att tro att föräldraskapet skulle bli annorlunda än det hittills har varit, för er.

Jag kan ändå inte låta bli att fundera på de där som "är ett vanligt tråkigt par". Vilka är de, liksom? Vilka skulle någonsin se sig så (annat än kanske de sista månaderna för separation)?

 

[inverterad]

Jag lever inte i ett jämställt förhållande. Vi delar på hushållssysslorna men det är jag som för familjens räkning planerar, handlar, initierar saker som behöver göras, föreslår aktiviteter etc. Ibland känns det som att min man lever ett liv parallellt med oss istället för tillsammans med oss. Och jag tar projektledarrollen (jobbar även som det) fast jag inget hellre vill än att han ska få lite egen motor. Vi pratar och pratar och det blir långsamt bättre. Om någon har liknande erfarenheter och har lyckats förbättra relationen vill jag gärna höra hur ni gjort! Jag känner mycket väl igen det @Blueberry skriver om skam. Jag berättar inte gärna om vår ojämställdhet för det känns som att alla andra har det så bra och förväntar sig att vi också har det.

Fy fan vad det är svårt. Vi pratar pratar pratar också. Men det är så jävla svårt ändå.

 

[inverterad]

Vi var verkligen fabulösa innan barn! Alltså herregud. Vi var awesome!

Hade vi varit ett vanligt tråkigt par innan kiddot kom så hade det kanske inte slagit mig så hårt?
Nu ba: IT'S A LONG WAY BACK TO THE TOP när man är van att vara på the peak.

Kanske är det så. The higher the high, the higher the fall.

 

[Energi]

Men läs dina inlägg igen!
Men jag ger upp, andemeningen i det jag ville säga som jag faktiskt misslyckades med, är att man behöver inte gå efter det som är det senaste. Som nu då att amma vid minsta knyst, som jag förstår det som att du menar. Många rön ändrar sig efter en tid då man hittat olika baksidor. Som att alltid ha bröstet redo gör ju allt väldigt oflexibelt, en bilfärd, en promenad i vagnen en kall dag, om man behöver åka iväg utan bebis tex tandläkaren etc. Just nu är det ju dessutom en massa skriverier om nackdelarna med babynest, där det förut bara fanns fördelar.
Det jag försöker säga är att gör det som fungerar för er FAMILJ. Om du nu inte menar det som står i dina inlägg utan är nöjd, strunt i mina inlägg!

En behöver absolut inte följa de senaste rönen, en gör det en tror är rätt. I vårt fall var det rätt att amma fritt. Jag håller inte med om att det är oflexibelt, hade jag tyckt det hade jag nog valt flaska. Tvärtom tyckte jag att det var väldigt smidigt just vid bilåkning. Vagn användes i princip aldrig utan jag bar i sjal, då kunde jag amma när som helst och ändå fortsätta med det jag höll på med.

Problemet var att jag blev primärföräldern och det var svårt att hitta tillbaka till jämlikheten efter avslutad amning.

Jag vill fortfarande veta vad du menar med att amningen bara hjälpte mig själv.