Könsroller, jämlikhet och BARN

[Inte_Ung]

Jag kan ändå inte låta bli att fundera på de där som "är ett vanligt tråkigt par". Vilka är de, liksom?

Det är inte vi i alla fall.

 

[Amha]

Hur blev det beslut på en till efter att det var så tufft med första?

Lägger till att vi pratade mycket om hur han också skulle få ta plats. Jag var verkligen en dålig partner också som inte lät honom få försöka själv utan kritik och jag lät honom försöka mer själv medan jag la tiden på annat. Jag hade varit jätteledsen om min partner var så som jag var och inte lät mig få försöka. Det hade verkligen sänkt min självkänsla. I vissa fall krävs det helt enkelt att man lyfter varandra. Både han och jag behöver få höra "johodå, du kan!!". I hans fall handlar det om barn och i mitt fall är det typ allt annat

 

[Blueberry]

Jag ifrågasätter inte dina upplevelser eller det du skriver, tvärtom verkar du ju smärtsam insiktsfull.

Men det där med "vi var fabulösa innan barn". Var och varannan skriver ju att "vi har en fantastisk relation".

Ändå är det något som gör att jag tror på det du skriver, inte bara om hur det är nu, utan att något gjorde att du hade fog för att tro att föräldraskapet skulle bli annorlunda än det hittills har varit, för er.

Jag kan ändå inte låta bli att fundera på de där som "är ett vanligt tråkigt par". Vilka är de, liksom? Vilka skulle någonsin se sig så (annat än kanske de sista månaderna för separation)?

Bra poäng.
Grejen är att vi verkligen hade en fantastisk, strålande, välmående, rolig, underbar och väldigt kärleksfull relation innan vi fick barn.

Det började kanske redan under graviditeten, när jag mådde oerhört dåligt, men han var en klippa då. Första 10 dagarna när båda var hemma var det omtumlande men härligt. Sen drabbades han av en slags förlossningsdepression och hade väldigt svårt att knyta an till barnet, han ville inte vara ensam med barnet och det var väldigt jobbigt. Efter nästan 10 månader bestämde han sig ändå att vara hemma på heltid med barnet i några månader - och det var ljuvliga månader. Sen började han jobba igen - och det var väl då det började gå utför på riktigt. Det var i april. Sedan dess har det verkligen inte varit en fantastisk, strålande, välmående, rolig, underbar och väldigt kärleksfull relation.
Vi har mycket att jobba på och ett berg att bestiga.

Men @Hyacinth påminnelse om livet innan barnet var väldigt bra. Jag känner lite mer hopp nu.

Och jag vill tacka en bukefalist som förblir anonym för att du såg mig djupt i ögonen och sa "Att skaffa barn är det sämsta ni kan göra för relationen." så att jag i alla fall hade fått en klar och tydlig förvarning.

 

[Inte_Ung]

Grejen är att vi verkligen hade en fantastisk, strålande, välmående, rolig, underbar och väldigt kärleksfull relation innan vi fick barn.

Och det har inte andra då menar du?
Det är ganska så nedlåtande faktiskt.
Och kanske ett av era problem.
Klarar ni av att vara "vanliga"?
Typ vardag, dagis, förkylningstider, föräldramöten, utvecklingssamtal, ja du fattar.
Allt det där som de där vanliga, tråkiga paren gör?

 

[Petruska]

Bra poäng.
Grejen är att vi verkligen hade en fantastisk, strålande, välmående, rolig, underbar och väldigt kärleksfull relation innan vi fick barn.

Det började kanske redan under graviditeten, när jag mådde oerhört dåligt, men han var en klippa då. Första 10 dagarna när båda var hemma var det omtumlande men härligt. Sen drabbades han av en slags förlossningsdepression och hade väldigt svårt att knyta an till barnet, han ville inte vara ensam med barnet och det var väldigt jobbigt. Efter nästan 10 månader bestämde han sig ändå att vara hemma på heltid med barnet i några månader - och det var ljuvliga månader. Sen började han jobba igen - och det var väl då det började gå utför på riktigt. Det var i april. Sedan dess har det verkligen inte varit en fantastisk, strålande, välmående, rolig, underbar och väldigt kärleksfull relation.
Vi har mycket att jobba på och ett berg att bestiga.

Men @Hyacinth påminnelse om livet innan barnet var väldigt bra. Jag känner lite mer hopp nu.

Och jag vill tacka en bukefalist som förblir anonym för att du såg mig djupt i ögonen och sa "Att skaffa barn är det sämsta ni kan göra för relationen." så att jag i alla fall hade fått en klar och tydlig förvarning.

Det är något med din ton som gör att något går att tro på. Om man då jämför med alla de som skriver att de har en "fantastisk relation" med en man som är en "fantastisk pappa" - det är bara det att de inte kan kommunicera med varandra och att mannen lägger väldigt lite tid på barn-partner-hushållssysslor. Ja, du vet hur det ofta ser ut.

Jag känner för övrigt också igen det där med att liksom dölja att relationen inte är så jämställd som man vill att den är. Jag har aldrig någonsin haft känslan av att "alla andra" har det så bra, dock. Tvärtom, jag är patologiskt svartsynt när det gäller par och familjer, tror jag. Men jag hade ändå en idé om att just mitt förhållande och min familj skulle klara vissa saker när det gäller jämställdhet och alla de samtal som då krävs för att hålla det hela levande och konstruktivt. Det fetmisslyckades med exet, funkar förvånansvärt bra med min nuvarande (sedan bortåt 20 år).

Man kan lugnt säga att det jämställda familjeprojektet misslyckades med mitt ex, som är pappa till sonen. Jag dolde nog hur dåligt det var, men jag dumpade honom före sonens tvåårsdag. Och tänker fortfarande på det som en befrielse - och det är runt 24 år sedan. (Efter det blev han ca 700 gånger värre än jag ens kunnat drömma om, men shit happens.)

Om jag har någon poäng, så är det nog dels att jag faktiskt inte tycker att man ska kämpa med förhållandet till varje pris ens om man älskar. Eftersom man också formas i det dåliga, av de dåliga villkoren, och man lär barnen att det är det normala. Dels att jag inte alls tror att "alla andra" har det så himla bra, men jag att viljan att dölja de egna misslyckandena på det jämställda familjelivets område fanns där ändå.

 

[Badger]

Jag lever inte i ett jämställt förhållande. Vi delar på hushållssysslorna men det är jag som för familjens räkning planerar, handlar, initierar saker som behöver göras, föreslår aktiviteter etc. Ibland känns det som att min man lever ett liv parallellt med oss istället för tillsammans med oss. Och jag tar projektledarrollen (jobbar även som det) fast jag inget hellre vill än att han ska få lite egen motor. Vi pratar och pratar och det blir långsamt bättre. Om någon har liknande erfarenheter och har lyckats förbättra relationen vill jag gärna höra hur ni gjort! Jag känner mycket väl igen det @Blueberry skriver om skam. Jag berättar inte gärna om vår ojämställdhet för det känns som att alla andra har det så bra och förväntar sig att vi också har det.

Min enda idé är att låta saker löpa mer. Dvs inte planera, handla och initiera och föreslå aktiviteter så att det fyller allting de tre kommande veckorna utan kanske låta vissa saker vara. Och vara entusiastisk när den tomma helgen fylls upp. För om en fyller kalendern och gör allt med sin framförhållning så klarar inte den andre med kortare framförhållning att parera det.

Tex om en har planerat Leos Lekland om tre veckor medan den andre skulle kommit på aktiviteten på onsdag innan så kommer den "sene" sällan kunna bygga om sig själv så mycket att hen lyckas planera in någonting alls. Dvs om den ordentlige planerar tre veckor fram och den "sene" planerar två veckor fram så kommer alla helger alltid vara fyllda för den "sene".

Likaså om en handlar när hälften är kvar i alla paket och den andre när 1/3 är kvar så hinner den andre aldrig fylla på. Detta trots att "den sene" hade klarat alldeles utmärkt att rådda allting själv, och trivts med det dessutom, fast med två veckors framförhållning och 1/3 dels förvarning.

 

[Petruska]

Och det har inte andra då menar du?
Det är ganska så nedlåtande faktiskt.
Och kanske ett av era problem.
Klarar ni av att vara "vanliga"?
Typ vardag, dagis, förkylningstider, föräldramöten, utvecklingssamtal, ja du fattar.
Allt det där som de där vanliga, tråkiga paren gör?

Du behöver väl inte mästra henne när hon är så pass smärtsamt uppriktigt? Man kan faktiskt ha fog för att tro att man har kapacitet att klara något som många andra inte klarar.

 

[Inte_Ung]

Du behöver väl inte mästra henne när hon är så pass smärtsamt uppriktigt? Man kan faktiskt ha fog för att tro att man har kapacitet att klara något som många andra inte klarar.

Men inte att tro att man är bättre än andra.
Det är nedlåtande.

Dessutom så tror jag att det kan vara del i problemet.
Att landa i att vara helt vanlig.

 

[mandalaki]

Jag har i alla fall väldigt nyligen slutat hålla masken inför till exempel hans föräldrar. Jag säger som det är, att han ofta är oengagerad och prioriterar andra saker.

Men vaf... Vad säger han när du säger till honom om det där?
Jag förstår att det var jätteskönt att farmor blev barnvakt så att du kunde gå ut och äta lunch. Men det är väl skit att HON ska lösa er familjesituation? Det låter som en trist klassiker att morsan städar upp efter sonen ...

 

[Teilani]

Det är svårt att bli förälder, jag tror ingen är helt förberedd på det kaos en liten försvarslös varelse kan ställa till med. Jämställdhet är viktigt att känna att man gör resan tillsammans och att man hjälps åt att dra när lasset blir tungt.

Jag vet att det här inte är en video för jämställdhet, men jag blir ändå glad av den. De verkar ha hittat varandra och glädjen i att vara en familj.

 

[Pontevecchio]

Igår fyllde sonen 1 år och vi insåg att vårt förhållande överlevde första året, ibland med nöd och näppe.

Vi var jämställda innan barnet, vi hade varit ihop i 7 år. När barnet kom blev våra skillnader väldigt tydliga. Jag drev och ledde, han hängde på lite i bakgrunden. Vilket gjorde mig galen.

Det handlade inte om antal dagar eller städning eller mat utan om mindre mer subtila grejer. tex smällde jag av på honom hemma hos vänner en fredagskväll när han helt enkelt sa "jag och xx går och bastar". jaha och vart är barnet då? "ehh hos dig?". Det var det där. Jag tänkte alltid barnet, barnet och barnet. Sen mig och annat. Han tänkte jag, barnet är hos Ponte (typ).

Vi pratade, pratade och bråkade satan. Han förstod men insåg nog inte riktigt. Jag blev otroligt besviken för att han inte kunde se utanför sig själv och se barnet först. Dessutom kände jag att han inte såg mig.

I somras bytte vi av och det är sån skillnad. Det blev bättre under tiden jag var hemma men stora förändringen skedde nu. Nu är han primärförälder på ett helt annat sätt och nu förstår han vad jag menade förut.

Min lärdom är att pappan bör vara hemma mer tidigt, de behöver bonda massor! (min sambo var ändå ensam med bebis rätt ofta). Sen är det olika vart man sätter sin nivå, jag blev galen för att han inte frågade om det var lugnt att ta en dusch. Förstå harakirin jag hade begått om han gnällde på städningen

 

[Petruska]

Men inte att tro att man är bättre än andra.
Det är nedlåtande.

Dessutom så tror jag att det kan vara del i problemet.
Att landa i att vara helt vanlig.

Eller så är alla rätt vanliga på de flesta sätten, men många är lite ovanliga i något avseende. Tex då är uppenbarligen en del människor mer uppmärksamma på jämbördiga och konstruktiva relationer än andra.

Du brukar ju framställa dig själv som ett unikum på punkt efter punkt, så det borde du väl inte ha så svårt att acceptera när det gäller andra.

 

[mandalaki]

Lite nedslående för alla i tråden som tycker att det var barnanskaffandet som sabbade jämställdheten för dem: Carin Holmbergs 15 år gamla avhandling Det kallas kärlek säger att ojämställdheten fanns där redan innan barnen. Den var bara inte lika tydlig.

 

[Raderad medlem 6459]

Såna här trådar gör mig deprimerad och villig att trippla min dos p-piller för resten av livet.

 

[Pontevecchio]

Jag vill också lägga in det här härliga skam- och skuldkortet, efter sommarens spaning:

Ingen pratar om det här.
Normen/idealet 2016 är ju att "vi ska vara jämställda" och att pappan ska vilja vara föräldraledig och vilja vara en härlig förälder som gladeligen hänger med sina kids och slänger ihop middagen med en unge på höften så att jag kan få mat när jag kommer hem från mitt jobb.
Och när det inte är så, så pratar vi inte om det.

Och när vi inte pratar om det så tror vi att alla andra har det sådär härligt som enligt normen och idealet = känslan av misslyckande bara växer. Det är någon himla skenjämställdhet som skapas av att vi inte säger som det är.

När jag har pratat med mina vänner om hur jobbigt jag har haft det och hur dåligt jag har mått och den där vreden gentemot min man som växer inom mig - så säger ALLA att "ja, så är det hemma hos oss också".



Positiv grej med den här skiten: Systerskapet jag känner med mammorna i min närhet som delar mina upplevelser och min frustration och min sorg.

Totally agree, det landar på oss ändå "hur hamnade jag här, varför gjorde jag inget åt det, hur kunde jag inte se det komma, är jag gnällig?".

var på fest i vintras när det var tufft, när en av de andra kvinnorna utbrast "åh vilka fantastiska män vi har!" och jag bara såg all ojämställdhet i det gänget så visste jag inte om jag skulle gråta eller skratta. Efter det gjorde jag som du, jag slutade be om ursäkt för honom och sa som det var "nej han är rätt kass faktiskt".

Jag outar det här på nätet men han vet vad jag tycker.

 

[Inte_Ung]

Du brukar ju framställa dig själv som ett unikum på punkt efter punkt, så det borde du väl inte ha så svårt att acceptera när det gäller andra.

Unik betyder inte bättre utan bara annorlunda.
Och det innebär inte att man slipper de vanliga problemen utan mest att man får flera problem också som inte är så vanliga.

 

[Inte_Ung]

Jag tänkte alltid barnet, barnet och barnet. Sen mig och annat. Han tänkte jag, barnet är hos Ponte (typ).

Ja just det här är vad jag menar med jämställdhet som inte fungerar.
Den ena tänker bara på sig och den andra tar hand om familjen, ofta inklusive den andra som bara tänker på sig.
Det är ojämställt utan att ha med amning att göra.

 

[Inte_Ung]

Såna här trådar gör mig deprimerad och villig att trippla min dos p-piller för resten av livet.

Det behöver inte bli så.
Det handlar om att inse att båda måste sätta familjen i första hand.
Det finns massor av män som faktiskt klarar av det.

 

[Badger]

Det behöver inte bli så.
Det handlar om att inse att båda måste sätta familjen i första hand.
Det finns massor av män som faktiskt klarar av det.

Fast jag börjar bli osäker, i vissa fall kanske kvinnan är för bra snarare än mannen för dålig? Och då är det svårare att hinna ikapp än om båda är mediokra?

Hon vet exakt vad som är rätt i hushållet och med barnet, han kan göra just så, i rätt tid, eller inte alls. (När bebin var en vecka ryckte hon inte på axlarna, räckte över barnet och gick sin väg medan han bytte blöja, utan stod bredvid och berättade hur.) Hans mammas sätt att vika lakan kommer alltid att vara fel och hans sena reaktion, veckan innan, kommer alltid vara för sen och det han köper kommer alltid vara fel färg.

I andra fall är han säkert bara hemsk.

(Men jag har fått en känsla av att du tex är lite flexibel när det gäller hemmet .)

 

[Pontevecchio]

Ja just det här är vad jag menar med jämställdhet som inte fungerar.
Den ena tänker bara på sig och den andra tar hand om familjen, ofta inklusive den andra som bara tänker på sig.
Det är ojämställt utan att ha med amning att göra.

Amningen blir en ursäkt. Jag valde bort helamningen av flera skäl, ett var jämställdheten.