Könsroller, jämlikhet och BARN

[Pontevecchio]

Såna här trådar gör mig deprimerad och villig att trippla min dos p-piller för resten av livet.

Jag har aldrig ångrat barnet. Han har aldrig varit jobbig eller tuff att ha. Det som hände var att våra dåliga sidor förstärktes till en gräns där de knappt var hanterbara. Pappan har alltid haft svårt att få arslet ur, varit långsammare mer betänksam osv. I en sits där man har en bebis som gallskriker är det svårt att känna "men absolut, ta din tid du". Min dominanta sida och dåliga tålamod kunde jag heller inte dölja eller ha överseende med varpå jag körde över pappan vilket endast är kontraproduktivt.

 

[Inte_Ung]

Amningen blir en ursäkt. Jag valde bort helamningen av flera skäl, ett var jämställdheten.

Amning hindrar inte mannen från att byta blöjor, bada bebisen, laga mat, städa, diska och tvätta nedspydda kläder.
Det finns ju annat att göra.

 

[Inte_Ung]

I en sits där man har en bebis som gallskriker är det svårt att känna "men absolut, ta din tid du".

Där kommer det där med 50/50 föräldraledighet in bra.
En pappa som får ta sin tid medan mamman slipper höra det.
En pappa som sitter och funderar medan barnet gråter hysteriskt får man ju lust att slå in skallen på.
Och det blir ju inte så bra.
Bäst att inte vara där.

 

[Modest]

Såna här trådar gör mig deprimerad och villig att trippla min dos p-piller för resten av livet.

Jag med. Det hjälper liksom inte hur gott jag än tror om min partner nu i barnfritt tillstånd, av många beskrivningar att döma. Det är rätt deppigt.

 

[Inte_Ung]

(Men jag har fått en känsla av att du tex är lite flexibel när det gäller hemmet .)

Jag är extremt flexibel.

(När bebin var en vecka ryckte hon inte på axlarna, räckte över barnet och gick sin väg medan han bytte blöja, utan stod bredvid och berättade hur.

En gång så är det okej.
Men bara om mannen känner att det är ett stöd.
Jag är nog för frihetsälskande för att orka bry mig om att blöjan kommer bak-o-fram eller att kläderna inte sitter rätt.
Han får väl se till att få ihop det på något vis.
Jag stack ut och red.

 

[Badger]

Jag är extremt flexibel.

En gång så är det okej.
Men bara om mannen känner att det är ett stöd.
Jag är nog för frihetsälskande för att orka bry mig om att blöjan kommer bak-o-fram eller att kläderna inte sitter rätt.
Han får väl se till att få ihop det på något vis.
Jag stack ut och red.

Jo exakt, och det är ju inte så svårt heller att byta en blöja egentligen (en tolvåring som inte gillar småbarn kan räkna ut det, det vet jag av egen erfarenhet), (nästa gång var jag 23 och satte på den bakofram själv på lillebror efter en del experimenterande, de hade gått från snibb till helhetslösning, jaha och han överlevde). Själv låg jag som sagt i en sjukhussäng medan min man lärde sig och svarade på ropade frågor. Första gången kom en läkare rusande som sagt och visade att man inte lämnar barnet utan en hand på magen på skötbordet och visade, andra gången ropade han frågor. Sedan var den saken klar (ska jag vara helt ärlig har jag nog aldrig aktivt sett honom byta en blöja faktiskt så jag vet inte hur han gjorde, som alla andra förmodar jag.).

 

[Raderad medlem 6459]

Men @Pontevecchio för mig är grejen att jag älskar min man så jävla jävla mycket. Och skulle han visa sig vara en oengagerad eller dålig pappa skulle jag bli så jävla jävla besviken och okär.

Det är alltså inte att jag är rädd att ångra barnet - jag vill bara inte bli så besviken på min partner.

(Eftersom det är Buke: menar inte att andra inte älskar sina partners eller blir ledsna)

 

[Pontevecchio]

Amning hindrar inte mannen från att byta blöjor, bada bebisen, laga mat, städa, diska och tvätta nedspydda kläder.
Det finns ju annat att göra.[/QUOTE)

.

Nej men det skapar inte den där "vad vill bebis nu" tanken som jag bar konstant men min man snuddade vid ibland.
Han gjorde massor i hemmet, har alltid gjort. men jag var MAMMAN

 

[Inte_Ung]

Nej men det skapar inte den där "vad vill bebis nu" tanken som jag bar konstant men min man snuddade vid ibland.

Ensamtid med barnet gör det.
Man kan helamma ändå.
Och rida mellan amningarna.

 

[Och_Aye]

Men @Pontevecchio för mig är grejen att jag älskar min man så jävla jävla mycket. Och skulle han visa sig vara en oengagerad eller dålig pappa skulle jag bli så jävla jävla besviken och okär.

Det är alltså inte att jag är rädd att ångra barnet - jag vill bara inte bli så besviken på min partner.

(Eftersom det är Buke: menar inte att andra inte älskar sina partners eller blir ledsna)

Jag förstår dig helt och hållet. Jag tänkte precis samma, både innan jag blev gravid och under graviditeten. Vågar jag verkligen riskera mina känslor? När hon föddes och han ballade ur fullständigt och inte ens ville hålla henne (pga rädsla att skada henne) så tänkte jag typ att jaha, det här väl la roligt då. OTIPPAT. Och jag kände verkligen hur känslorna fick sig en rejäl jävla törn. Jag tänkte också flera gånger under dom första 6 veckorna att "mår du verkligen så jävla dåligt, eller har du bara blivit en egotrippad skitstövel som typ andra pappor?" (väldigt sympatiskt, jag vet ).

Men sen gjorde han ju vad han kunde åt det här kaoset som blev med ångest och förlossningsdepression - det tog ganska exakt 6 veckor innan jag kom på mig själv med att tänka att HAHA, jag hade visst inte fel, han ÄR en vettig person fortfarande. Nu har han precis en sådan pappa jag hade planerat för vår dotter; varm, engagerad, kärleksfull och så vansinnigt stabil alltså. Exakt lika mycket förälder som jag är, kollar skåp/badrum innan han handlar och tar med sig det som behövs.

Och nu älskar jag honom igen. Precis lika mycket som innan, om inte ännu mer faktiskt. Det är så fint att se han och dottern tillsammans efter de första omtumlande veckorna, ett tag var jag så vansinnigt ledsen och tänkte att jag blir väl en av alla andra ensamma morsor.

 

[Pontevecchio]

Men @Pontevecchio för mig är grejen att jag älskar min man så jävla jävla mycket. Och skulle han visa sig vara en oengagerad eller dålig pappa skulle jag bli så jävla jävla besviken och okär.

Det är alltså inte att jag är rädd att ångra barnet - jag vill bara inte bli så besviken på min partner.

(Eftersom det är Buke: menar inte att andra inte älskar sina partners eller blir ledsna)

Jag vet. Dessutom tjatar folk om att man måste komma igång med sexet. Vem fan vill ligga med nån man känner "vem är du?" och en enorm besvikelse över. Att jag stannade berodde ibland på att jag inte kunde tänka mig vara utan min son 50% av tiden, inte ens 20%. Sen insåg jag att det var extremt ont om bra män barnets första år. Det finns en orsak till att så många separerar just då och ursäkten "papporna har det lättare när barnet blir äldre" borde man kasta i soporna.

 

[Pontevecchio]

Ensamtid med barnet gör det.
Man kan helamma ändå.
Och rida mellan amningarna.

I couldnt. bebis ville amma helt random och gick bananas på 0,2 sek om han inte fick det då. Var mycket enklare att lösa med flaska. bebis nöjd, mamma nöjd, alla nöjda.

 

[Pontevecchio]

Jag förstår dig helt och hållet. Jag tänkte precis samma, både innan jag blev gravid och under graviditeten. Vågar jag verkligen riskera mina känslor? När hon föddes och han ballade ur fullständigt och inte ens ville hålla henne (pga rädsla att skada henne) så tänkte jag typ att jaha, det här väl la roligt då. OTIPPAT. Och jag kände verkligen hur känslorna fick sig en rejäl jävla törn. Jag tänkte också flera gånger under dom första 6 veckorna att "mår du verkligen så jävla dåligt, eller har du bara blivit en egotrippad skitstövel som typ andra pappor?" (väldigt sympatiskt, jag vet ).

Men sen gjorde han ju vad han kunde åt det här kaoset som blev med ångest och förlossningsdepression - det tog ganska exakt 6 veckor innan jag kom på mig själv med att tänka att HAHA, jag hade visst inte fel, han ÄR en vettig person fortfarande. Nu har han precis en sådan pappa jag hade planerat för vår dotter; varm, engagerad, kärleksfull och så vansinnigt stabil alltså. Exakt lika mycket förälder som jag är, kollar skåp/badrum innan han handlar och tar med sig det som behövs.

Och nu älskar jag honom igen. Precis lika mycket som innan, om inte ännu mer faktiskt. Det är så fint att se han och dottern tillsammans efter de första omtumlande veckorna, ett tag var jag så vansinnigt ledsen och tänkte att jag blir väl en av alla andra ensamma morsor.

ja här är det också bra igen. Min man är fantastisk med barnet och de har skitkul ihop. Nu packar han väskan och jag har sämre koll. Vi pratar om det och jag är medveten om att vi inte är klara. som Blueberry skriver tror jag att tex dagistiden blir en ny prövning. Blir det bebis nr 2 så blir det tydligare diskussioner tidigare.

 

[Inte_Ung]

Var mycket enklare att lösa med flaska. bebis nöjd, mamma nöjd, alla nöjda.

Det är inget fel med flaska.
Men det är bra för bebis att få bröstmjölk också.
Om man kan pumpa så kan ju flaskan innehålla bröstmjölk.
Annars så är ju delamma ett utmärkt alternativ.

 

[Hyacinth]

Vi var verkligen fabulösa innan barn! Alltså herregud. Vi var awesome!

Hade vi varit ett vanligt tråkigt par innan kiddot kom så hade det kanske inte slagit mig så hårt?
Nu ba: IT'S A LONG WAY BACK TO THE TOP när man är van att vara på the peak.

Just därför borde det gå att hitta awesome igen. Hunken borde kunna bli HUNKEN- om han vill.
Fasen vad jag vill att ni kan lösa det!

 

[Energi]

Ensamtid med barnet gör det.
Man kan helamma ändå.
Och rida mellan amningarna.

Åh vad jag tycker illa om de där generaliseringarna. Nej, "man" kan inte helamma ändå. En del kan det.

 

[Pontevecchio]

nu kom jag på den värsta kommentaren
"så är det att vara mamma, man är låst".

det hade inget med BARNET att göra, det var MANNEN!! ville jag skrika.

 

[Blueberry]

Jag vet. Dessutom tjatar folk om att man måste komma igång med sexet. Vem fan vill ligga med nån man känner "vem är du?" och en enorm besvikelse över. Att jag stannade berodde ibland på att jag inte kunde tänka mig vara utan min son 50% av tiden, inte ens 20%. Sen insåg jag att det var extremt ont om bra män barnets första år. Det finns en orsak till att så många separerar just då och ursäkten "papporna har det lättare när barnet blir äldre" borde man kasta i soporna.

Är du jag?
Känns som att jag hade kunnat skriva det där.

 

[Hyacinth]

Det blev en ganska ledsam tråd, men vad ni är fina som delar med er! Jag tror det är så enormt viktigt att veta att fler har samma bekymmer.

 

[Hyacinth]

Lite sorgligt i sammanhanget är ju att männen i fråga inte är med i diskussionen.