Könsroller, jämlikhet och BARN

[Hyacinth]

Jag vill också lägga in det här härliga skam- och skuldkortet, efter sommarens spaning:

Ingen pratar om det här.
Normen/idealet 2016 är ju att "vi ska vara jämställda" och att pappan ska vilja vara föräldraledig och vilja vara en härlig förälder som gladeligen hänger med sina kids och slänger ihop middagen med en unge på höften så att jag kan få mat när jag kommer hem från mitt jobb.
Och när det inte är så, så pratar vi inte om det.

Och när vi inte pratar om det så tror vi att alla andra har det sådär härligt som enligt normen och idealet = känslan av misslyckande bara växer. Det är någon himla skenjämställdhet som skapas av att vi inte säger som det är.

När jag har pratat med mina vänner om hur jobbigt jag har haft det och hur dåligt jag har mått och den där vreden gentemot min man som växer inom mig - så säger ALLA att "ja, så är det hemma hos oss också".



Positiv grej med den här skiten: Systerskapet jag känner med mammorna i min närhet som delar mina upplevelser och min frustration och min sorg.

Kära blåbär, du är så himla bra!


I vår relation var det jag som hamnade under isen med en rejäl depression, så första året är mer eller minde borta. jag var nog ganska avstängd.
Det kan jag känna oresonlig skam för, och jag upplevde inte att min partner förstod.
Nu vet jag att hen gjorde det, men det blev för mycket och för jobbigt och hen försökte mest hålla skutan flytande.
Nu ska vi ha avkomma nummer 2, och jag upplever att vi har bättre kommunikation än förut.
Jag är inte lika trevlig och tar oerhört mycket mer plats.
Vi får se hur det slutar, jag upplever att vi är oerhört jämställda på en del plan, på andra inte.
Jag blir dock gärna som @Tassetass projektledare, den rollen måste jag jobba på att släppa.
Det är svårt. Men det vore bra för alla.

 

[giovanna]

Jag vill också lägga in det här härliga skam- och skuldkortet, efter sommarens spaning:

Ingen pratar om det här.
Normen/idealet 2016 är ju att "vi ska vara jämställda" och att pappan ska vilja vara föräldraledig och vilja vara en härlig förälder som gladeligen hänger med sina kids och slänger ihop middagen med en unge på höften så att jag kan få mat när jag kommer hem från mitt jobb.
Och när det inte är så, så pratar vi inte om det.

Och när vi inte pratar om det så tror vi att alla andra har det sådär härligt som enligt normen och idealet = känslan av misslyckande bara växer. Det är någon himla skenjämställdhet som skapas av att vi inte säger som det är.

När jag har pratat med mina vänner om hur jobbigt jag har haft det och hur dåligt jag har mått och den där vreden gentemot min man som växer inom mig - så säger ALLA att "ja, så är det hemma hos oss också".



Positiv grej med den här skiten: Systerskapet jag känner med mammorna i min närhet som delar mina upplevelser och min frustration och min sorg.

Håller helt med om det här med skuld. Idag ska man ju som upplyst människa inte finna sig i sådana här "stenåldersgrejer", det blir liksom ens eget fel att man inte har en jämställd relation.

Min man är ingen särskilt bra bebisförälder. Han är rätt dålig på att ta initiativ och att planera plus att han inte är en särskilt omvårdande person och det blir lätt så att jag måste rodda allt.

Nu har vi ju två barn så den här gången var jag förberedd och vet att det blir bättre sen men jäklar vad galen jag blir ändå mellan varven

 

[Blueberry]

Kära blåbär, du är så himla bra!


I vår relation var det jag som hamnade under isen med en rejäl depression, så första året är mer eller minde borta. jag var nog ganska avstängd.
Det kan jag känna oresonlig skam för, och jag upplevde inte att min partner förstod.
Nu vet jag att hen gjorde det, men det blev för mycket och för jobbigt och hen försökte mest hålla skutan flytande.
Nu ska vi ha avkomma nummer 2, och jag upplever att vi har bättre kommunikation än förut.
Jag är inte lika trevlig och tar oerhört mycket mer plats.
Vi får se hur det slutar, jag upplever att vi är oerhört jämställda på en del plan, på andra inte.
Jag blir dock gärna som @Tassetass projektledare, den rollen måste jag jobba på att släppa.
Det är svårt. Men det vore bra för alla.

Jag har ju faktiskt lite löst planerat in att föda barn under 2017. Vi får se.
Men nu vet jag mer vad jag ger mig in på och har antagligen andra förväntningar. Och förhoppningsvis blir han en bättre och mer säker pappa tack vare erfarenhet.

 

[Teilani]

Jämställt lever vi inte, det är bara att konstatera. Det var nog bättre innan vi fick barn, men det var också mindre att göra hemma då så det kanske inte märktes lika mycket.

Vad gäller tid med avkomman har vi delat lika, och gör fortfarande. Jag var lite orolig första 5 månaderna när jag var föräldraledig för då tog jag alla nätter och han kunde glida lite på att han jobbade och behövde sova. Sov med öronproppar och snarkade gott. Sen bytte vi och då fick han ta alla nätter så det blev ju rättvist i slutänden. Att barnet fortsatte sova dåligt efter att vi båda gått tillbaka till arbete löste vi första månaderna med att dela upp natten i två pass. För att båda skulle få i alla fall 4 timmars sömn. När barnet fyllt två blev det lite bättre och vi kunde ta varannan natt utan att dö. Ett tag sov barnet tom hela natten! Nu är lillen blöjfri och behöver upp och kissa på natten så vi delar stenhårt varannan natt igen. Likadant på helgen en sovmorgon var.

Jag tror aldrig min man hade förstått hur krävande det är att vara hemma med ett litet barn om han inte fått göra det själv. Det går inte att föreställa sig att någon som förväntas sova 13-14 timmar per dygn kan göra en helt utmattad.

Vad gäller allt annat nu för tiden så sköter jag väldigt mycket markservice disk, städ, tvätt och matlagning. Jag har mycket mer ork nu för tiden och har en önskan om ett renare hem, men brjar väl känna lite "va fan?" inför fördelningen just nu. Samtidigt sköter mannen om mycket av planering och skötsel av maskiner som jag inte vill göra. Ordna så det kommer någon och lagar skorstenen, ägnade en hel lördag åt att laga min bil så den skulle gå igenom besiktningen. Ägnat mycket tid åt att få min sexhjuling att rulla så att jag kan sköta mina hästar på ett smidigt sätt. Hjälper till att fixa staket och hästpass fastän han inte är intresserad av djuren egentligen.

Men vi får väl se vart det tar vägen. Vi har talat om att anlita mer hjälp hemma, både med städ, renovering och maskinreparationer. Nu har vi två inkomster och vill väl egentligen båda ha mer tid för annat.

 

[Hyacinth]

Jag har ju faktiskt lite löst planerat in att föda barn under 2017. Vi får se.
Men nu vet jag mer vad jag ger mig in på och har antagligen andra förväntningar. Och förhoppningsvis blir han en bättre och mer säker pappa tack vare erfarenhet.

Vi var ju hemma båda två stora delar av första året förra vändan. Denna gång ska pappan vara hemma mer själv med avkomman. Kan inte tumma på det, man måste göra det för att förstå är min fasta övertygelse.
Jag trodde att vi glatt skulle dela allt, men fick nånstans ett huvudansvar vilket överraskade oss båda (ja, är lite naiv). Attans vad jag (främst) har kämpat för att slippa det. Jag är övertygad om att delad föräldraledighet skulle göra underverk för de flesta relationer och barnens kontakt med sina fäder.

 

[Lindon]

Jag är hemma med sonen (ett år)och maken jobbar borta i veckorna. Oftast mån-to kväll. Ibland åker han till grannlandet och är borta 1-2v i sträck. Innan vi fick barn jobbade han i flera år i grannbyn,men iom sämre tider har företaget han jobbar hos endast jobb att erbjuda runt om i landet. Tyvärr. Fick panik i början då det kom fram att jag skulle vara själv. Vi har dessutom 2 hästar,får,katter,marsvin som ska skötas. Jag jobbar dessutom hemifrån i min styvpappas företag med fakturering och dyl.

Sist och slutligen har det gått bra. Jag och sonen har bättre rutiner då vi är ensamma. Ibland kan jag tänka att jag vill tillbaka till jobbet och maken får ta föräldraledigt och sköta allt. Iom att han tjänar dubbelt mer än mig så är det inte aktuellt i dagsläget. Han pratar ofta om att han skulle vilja vara hemma så vi får väl se om ngt år.

Här hemma sköter jag det mesta iom att jag är ensam mån-to. På helgerna är det en massa utesysslor (bilen,gräsmattan,veden)som maken gör medan jag gör det vanliga som lagar mat,tvätt och städning.

Tyvärr så är jag projektledaren. Men så var det redan innan sonen kom. Kanske har jag skämt bort honom med att alltid ha koll på allt?

Om jag är missnöjd med tillvaron? Näe inte nu iallafall. Tränar och är aktiv,planerar oftast in en längre dag på gymmet med en kompis på fredagar just för att få komma hemifrån.

I framtiden hoppas jag att mannens jobbsituation blir bättre. Går jag tillbaka till mitt jobb (skiftes inom vården)så får jag iaf sköta alla lämningar och hämtningar iom att maken jobbar borta.

 

[inverterad]

Vi var ju hemma båda två stora delar av första året förra vändan. Denna gång ska pappan vara hemma mer själv med avkomman. Kan inte tumma på det, man måste göra det för att förstå är min fasta övertygelse.
Jag trodde att vi glatt skulle dela allt, men fick nånstans ett huvudansvar vilket överraskade oss båda (ja, är lite naiv). Attans vad jag (främst) har kämpat för att slippa det. Jag är övertygad om att delad föräldraledighet skulle göra underverk för de flesta relationer och barnens kontakt med sina fäder.

Håller med och känner igen mig!

 

[Badger]

Nu tänker jag såhär, är det ens möjligt att vara jämställda om barnet ammas?
Vi försökte, faktiskt, att min partner skulle amma barnet för tröst och närhet men det dög ej.

Ja, det gick som sagt väldigt bra. Men dock delade vi lite olika på föräldraledigheten, jag tog 8 månader tills han inte ammades på dagen längre. Pappan 6 månader, + en del extra tills vi fick förskola på hösten, och mormor tog några veckor och var "dagis".

 

[Badger]

Klurigt ämne för hur många tycker inte de är jämnställda eller tycker de har en jämn uppdelning av saker. Att han gör sånt som hon inte tycker är roligt och tvärt om. Men vem avgör vad som är kul, viktigt eller inte?! ag är ingen sånn där fantastisk bullmamma snarare tvärt om jag är ibland påväg att bli tokig här hemma. Vill gärna ha egen tid trots småbarn, vi delar lika på nätterna, pappan lägger oftare än mig osv. Sen är mamma alltid mamma men sambon har kämpat hårt för att konkurrerat om förstaplatsen

Vi har en 8 månaders här hemma och jag vill nog påstå att vi är rellativt jämnställda. Och har varit från första början, jag hade aldrig valt att skaffat barn med någon som inte delar lika på hushållssysslor och håller ställningarna hemma även när jag inte är på plats.

Jag är verkligen ingen supermamma och har väldigt svårt att förstå hur folk hinner tvätta, städa och laga mat när ni är föräldrarlediga? Jag är inne på första året på föräldrarledigt sen går sambon på och givetvis är de samma åt andra hållet jag begär inte att han ska styra upp hemmet man hinner helt enkelt inte riktigt just nu. Självklart gör man de man hinner men sen sonen började krypa är de helt omöjligt att hålla ordning när han är vaken, när sambon kommer från jobbet tar han vid där jag är just då och jag går oftast ut till hästarna:

Jag är inte jätte förtjust i att städa, planera mat, laga mat och sådär. Vi har dock utvecklats ihop såklart.
Folk anser oftast att de finns "tjejgrejer" och de finns "killgrejer" han lagar bilen, klipper gräset och skottar snö här hemma. Manligt va? Men bara för han gör de så betyder inte de att man gör mindre inne, jag tycker de är givet att han tar hälften av innomhus sysslorna då jag anser att utomhusgrejerna och laga bil är saker som hanfaktiskt tycker är kul sånt som man gör när man bor i hus. Han lagar ofta bilen i kompisens garage vilket leder till att enkla reperationer kan ta flera timmar innan de är Kalara då de ska fikas och umgås. de är ju dessutom grejer som man kan välja omfattning på. De finns robotgräsklippare, bilverkstad och möjlighet att köpa lättare körd traktor så jag också kan skotta snö.

Sen kan man givetvis välja de finns säkert tjejer som har som högsta intresse att städa tvätta och behaga mannen, de kvinnorna blir jag imponerad av faktiskt.

Vi delar på gräsklippning (ojoj någon borde klippa nu) jag skottar mest snö, för jag bryr mig mest, jag "lagar" bilen och allt runtomkring -dvs kör den till verkstaden ibland -det tar ett par timmar om året?
Inget av detta berör själva hushållsuppgiftkontot precis som hos er . Inte heller att han fixar datorerna, oftast, eftersom han byggt eländet.

 

[Energi]

Jag tror jag är så fast i min egen amning att jag tänker att det är omöjligt att leva jämställt om en ammar.

Min unge hängde vid bröstet ungefär 20h/dygn. Mina bröst vägrade släppa ifrån sig mjölk till pumpen och jag själv vägrade ge upp amningen.

Vi har pratat så himla mycket om det här, inför ett eventuellt nästa barn. Vi inser våde två hur jäkla mycket amningen sabbade vår relation. Men amningen var verkligen min grej, jag älskade varje sekund och när barnet själv valde att sluta vid 9 månader upplevde jag otrolig sorg. Jag kan inte tänka mig att inte amma nästa barn. Och det får oss att tveka på ett till barn.

 

[Badger]

Övrigt:
Förutom det uppenbara med projektledning och småfix så vill jag också att vi ska vara jämlika föräldrar i de aspekterna att vi:
- båda kramar och pussar sonen och berättar att vi älskar honom
- läser och sjunger för honom
Hans pappa är busigare med sonen än vad jag är, men jag vägrar låta oss bli skoj-pappa och tråk(och trygg)-mamma vilket jag tyvärr ser hos flera familjer.

Det ovan! (jätteviktigt tror jag, speciellt läsningen) och så säger vi båda att sonen är söt och jag säger att hans pappa är söt ibland så att han hör. (Sonen är ju jättesöt och hans pappa med, men många säger nog inte sådant till manliga individer.)

 

[Badger]

Jag tror jag är så fast i min egen amning att jag tänker att det är omöjligt att leva jämställt om en ammar.

Min unge hängde vid bröstet ungefär 20h/dygn. Mina bröst vägrade släppa ifrån sig mjölk till pumpen och jag själv vägrade ge upp amningen.

Vi har pratat så himla mycket om det här, inför ett eventuellt nästa barn. Vi inser våde två hur jäkla mycket amningen sabbade vår relation. Men amningen var verkligen min grej, jag älskade varje sekund och när barnet själv valde att sluta vid 9 månader upplevde jag otrolig sorg. Jag kan inte tänka mig att inte amma nästa barn. Och det får oss att tveka på ett till barn.

Nästa barn är kanske annorlunda. A ammade en timma i taget typ vart tredje timma. Andra barn dricker ju på 20 minuter. Jag tyckte amningen var helt ok när man kunde läsa en bok samtidigt efter ca 6 månader. (tidigare hade jag för ont och för spända bröst) och på tre timmar hinner man till stallet och tillbaka eller fika.

 

[giovanna]

Jag tror jag är så fast i min egen amning att jag tänker att det är omöjligt att leva jämställt om en ammar.

Min unge hängde vid bröstet ungefär 20h/dygn. Mina bröst vägrade släppa ifrån sig mjölk till pumpen och jag själv vägrade ge upp amningen.

Vi har pratat så himla mycket om det här, inför ett eventuellt nästa barn. Vi inser våde två hur jäkla mycket amningen sabbade vår relation. Men amningen var verkligen min grej, jag älskade varje sekund och när barnet själv valde att sluta vid 9 månader upplevde jag otrolig sorg. Jag kan inte tänka mig att inte amma nästa barn. Och det får oss att tveka på ett till barn.

Fast om din partner gör det mesta med barnet utom just amningen? Jag älskar också att amma och har inga problem med att jag under den tiden vara låst med barnet, det är så mycket mer i föräldraskapet som den inte ammande föräldern kan och måste göra en större del av.
För att inte tala om allt i hemmet som ska fixas.
Om partnern sköter allt det medan bebis är liten så får man dela mera rättvist sedan.

 

[Energi]

Fast om din partner gör det mesta med barnet utom just amningen? Jag älskar också att amma och har inga problem med att jag under den tiden vara låst med barnet, det är så mycket mer i föräldraskapet som den inte ammande föräldern kan och måste göra en större del av.
För att inte tala om allt i hemmet som ska fixas.
Om partnern sköter allt det medan bebis är liten så får man dela mera rättvist sedan.

Men bebis fast vid bröstet nästan hela dygnet fanns det inte så mycket för min partner att göra, mer än att byta blöjor. Självklart blev det partnerns uppgift att sköta hemmet, men i och med att jag automatiskt blev primärföräldern var det sjukt svårt att försöka leva jämlikt när barnet sen blev större.

Under den korta period jag ammade kändes det okej att livet vändes uppochner. Men det var ett helvete sen när barnet blev större och min partner plötsligt skulle försöka bli primärförälder.

 

[stjarnhimmel]

För mig som inte har barn men gärna vill är såna här trådar deprimerande. Deprimerande att så många haft svårt att leva jämställt.
Jag är ingen sån supermänniska som det känns att man som mamma måste vara dvs om man som mig även vill ha häst, jobba, hinna med lite andra intressen och har sjukdomar som påverkar mig.
Jag har alltid tänkt att det går om man vill och har en jämställd man men det är deprimerande att många som är medvetna om dessa frågor ändå säger att det är svårt att leva jämställt.

 

[stjarnhimmel]

Men bebis fast vid bröstet nästan hela dygnet fanns det inte så mycket för min partner att göra, mer än att byta blöjor. Självklart blev det partnerns uppgift att sköta hemmet, men i och med att jag automatiskt blev primärföräldern var det sjukt svårt att försöka leva jämlikt när barnet sen blev större.

Under den korta period jag ammade kändes det okej att livet vändes uppochner. Men det var ett helvete sen när barnet blev större och min partner plötsligt skulle försöka bli primärförälder.

Vad var det som gjorde att det var svårt för partnern att bli primärföräldern?

 

[giovanna]

Men bebis fast vid bröstet nästan hela dygnet fanns det inte så mycket för min partner att göra, mer än att byta blöjor. Självklart blev det partnerns uppgift att sköta hemmet, men i och med att jag automatiskt blev primärföräldern var det sjukt svårt att försöka leva jämlikt när barnet sen blev större.

Under den korta period jag ammade kändes det okej att livet vändes uppochner. Men det var ett helvete sen när barnet blev större och min partner plötsligt skulle försöka bli primärförälder.

Oj, då förstår jag att det är ett dilemma. Men barn är olika och det är ju absolut inte säkert att nästa barn är lika "tuttig".
För oss var det inte så svårt att få sonen att få sonen att se pappan lika mycket som förälder (åtminstone nästan ) när amningen var slut och han var föräldraledig.

Men för oss har det varit väldigt mycket beroende på hur mycket tid man spenderar med barnet, har pappan jobbat heltid har sonen snabbt blivit mammig igen.

Nu när vi har en ny bebis jobbar pappan fyra dagar och är hemma lör-måndag och då jobbar jag. Hemifrån visserligen så jag finns till hands för amning och allmän handräckning om det behövs.

 

[Energi]

Vad var det som gjorde att det var svårt för partnern att bli primärföräldern?

Flera saker, tror jag. Dels att jag hade knytit an så mycket till bebis under amningen att bebis föredrog mig, det var enklast och minst skrik att jag tog bebis.
Sen var jag den som "kände" bebis bäst och då blev det gärna att jag projektledde, litade inte på att partnern skulle ta hand om bebis lika bra som jag. (Vadå självgod.. )

Det är som sagt nu, när barnet är drygt två år, som vi båda känner att vi är lika starka anknytningspersoner för barnet och tar ungefär lika mycket ansvar. Och det har tagit så mycket längre tid än vad jag trodde, och det har varit så mycket arbete för att komma hit. Vet inte om jag pallar det en gång till.

 

[ameo]

Vad är egentligen jämställdhet?
Att man delar föräldradagarna exakt lika? Att man diskar, tvättar och dammsuger lika många gånger? Att man vabbar lika ofta? Att man gör exakt lika mycket av alla saker? Och helst då också drar in exakt lika många kronor till hushållskassan?
Är jämställdhet = millimeterrättvisa? Är jämställdhet bara hur stort ansvar man tar för barnen eller är det mer än så?

Vi har varit föräldrar i snart 15 år och det blev ungefär som jag förväntat mig.
Ur föräldrasynpunkt vill jag hävda att vi är ganska jämställda, trots att jag varit föräldraledig i 10 år medan maken jobbat och dragit in pengar till hushållet. Han tog nämligen över barnen när han kom hem, så att jag kunde jobba extra (hemförsäljning) och ta hand om hästarna. Och så att barnen fick så mycket pappatid det var möjligt. (undantaget de perioder då han veckopendlat till jobb på annan ort) Efter att jag börjat studera så är det han som vabbat.
Jag kan åka hemifrån ett par dagar utan att behöva lämna en lista med förhållningsregler. Han är en fullt kapabel förälder som kan ta ansvar för hem och familj utan att jag talar om vad som ska göras. Han har heller inga problem med att packa bilen och åka iväg på semester med barnen en vecka eller två, utan att jag är med (jag jobbar på somrarna när vanligt folk har semester...) - detta är något som förundrar många, men varför skulle han inte kunna göra det liksom?
Sen att jag har bättre kunskaper om sjukvård och sånt än han har, gör att barnen vänder sig till mig när det gäller sånt. Men det anser jag inte ha med jämställdhet att göra.
Vad gäller hushållet så är det maken som sköter mer än jag gör. Han tvättar, städar och diskar minst lika mycket som jag gör
Rent praktiska saker så gillar jag att kapa och klyva ved och jag är bra på att byta däck på bilen. Kniper det kan jag laga enklare grejer också och snickra och sånt. Men det är ändå oftare han som gör sånt eftersom jag har en reumatisk kropp som skriker om jag låter den jobba för mycket. Jag klipper inte heller gräset pga allergi.
Däremot ekonomiskt är det rätt ojämställt och det beror inte enbart på att jag varit hemma med barnen. Min pension blir inte mycket att skryta med och det är till stor del självförvållat (har man drivit företag som inte gett några större vinster i nästan 20 år, så har man inte samlat mycket till pensionen...). Men det reder sig nog, jag får odla morötter och potatis så jag åtminstone får något att äta...

 

[Inte_Ung]

Och när vi inte pratar om det så tror vi att alla andra har det sådär härligt som enligt normen och idealet

Men jag hade det så.
För 14 år sedan och för 21 år sedan och för 25 år sedan.
Med 2 olika män.
Vad har hänt sedan dess?
Jag har blivit uppassad och omhändertagen medan jag har ägnat mig åt att amma och roa mig.