Vi har och har haft, i olika peioder, både väldigt uråldrig traditionellt förhållande och även en väldigt jämställt förhållande( nu menar jag rent tidsmässigt/praktiskt-känslomässigt har det varit lika hela tiden) . I början av vårat föräldraskap var jag först helt föräldraledig. Mannen hade precis bytt jobb ( vi flyttade hem efter en tid utomlands och han var tvungen att ta det jobbet just då) och jobbad heltid. Kvällar o helger delade vi på att ta hand om barnet/ skötte hushålletNär jag börjad jobba 75% gick mannen ner till 50% och vi växlade av( ganska fria arbetstider). Sedan startade vi företag och då blev det en cirkus ibland med våra arbetstider men det har ändå nästan alltid fungerat. I perioder har jag jobbat mer, i perioder han. Dock reste han mycket så när han var borta gjorde jag ju allt hemma. Men när han inte reste delade vi pā det mesta. Det fick bli som det blev helt enkelt. Vi var båda nöjda med att kunna jobba, ta hand om barn osv. Vårt jämstælldhetstänk har mest handlat om att vi driver allt tillsammans-företag och familj- och vi ska båda ha lika mycket fritid. I perioder har det varit ingenting-men det har varit lika för båda. För några år sedan sålde vi halva företaget och då bestämde jag mig för att sluta jobba och satsa på ngt annat som jag vill göra( som fortfarande, flera år senare bara är på hobbynivå
) medan min man ville fortsätta jobba och utveckla företaget. Där är vi nu. Jag jobbar inte( inte för pengar iaf) och han jobbar heltid, reser en hel del osv. Jag har dock min fritid ändå eftersom våra barn nu är i skolan på dagarna. Men várat tänk är fortfarande detsamma-vi driver vårat gemensamma liv tillsammans med en tanke att alla i familjen ska må så bra som möjligt. Ibland gör jag mycket mer hemma och han sliter mycket mer på jobbet. Som föräldrar är vi dock lika mycket primärföräldrar båda två( det är ju lättare med lite större barn dessutom) och han är lika engagerad som jag, fixar presenter till kalas om han ser att ett barn fātt en inbjudan, är med på föräldramöten, tar tandläkartider-och framförallt är han väldigt mycket med barnen och är väldigt närvarande när han är det. ( Även när han hjälper dem med läxor över skype från andra sidan jorden
). Vi har inte varit traditionellt föräldralediga egentligen någon av oss( förutom jag med första barnet) men vi har ändå( eller kanske tack vare det) delat på det mesta. Vi har jobbat lika hårt och mycket båda två-i företaget och hemma, i olika perioder. Och haft lika mycket/lite "egentid".
Om han inte är på resande fot frågar ju inte jag om lov att vara borta en kväll-har han inget i sin kalender ja då skriver jag helt enkelt in i den att jag ska göra ngt.
Jämställdhet för mig är allas möjlighet att göra det man vill, utvecklas i det man vill, dela ansvar och engagemang i det man har tillsammans. Vi har och har haft en annorlunda fördelning av jobb/föräldraledig i perioder ( våra barn började förskola vid 4års ålder) men det har fungerat för oss alla i familjen Och är inte det det viktiga egentligen? Jag jobbar inte alls nu och får ofta höra att det är en kvinnofälla, men jag slutade för att göra ngt jag hellre vill. Att jag dessutom har tid att laga mat, baka och fixar i trädgården ser jag bara som bonus ( och på helgerna är det mannen som lagar all mat
). Städningen har vi lejt bort.
Precis som
@Tassetass skriver så vet jag att om det skulle hända mig ngt kommer mannen klara att ta hand om barnen, precis som att jag skulle klara mig utan honom( ja, förutom allt det sorgliga-men jag menar praktiskt och ekonomiskt)
