Könsroller, jämlikhet och BARN

[Imogen]

Jaha, är avhandlingen @Petruska skrev om en avhandling i jämställdhetsteori?

Ingen aning? Jag vet inte mer om den än det korta referat hon skrev om. Jag vet inte ens om "jämställdhetsteori" är ett helt annat ämne än det som den där avhandlingen ska handla om.

Jag menade mest att det blev lite lustigt när det i tråden först beskrevs att det var bättre ur jämställdhetssynpunkt att bo i innerstaden med nära till jobbet, och sen att för att ha råd ska man ha fått tag på ett hyreskontrakt eller köpt lägenhet "för länge sedan". Många som väljer att flytta ut ur stan (eller aldrig flytta dit) när barnen kommer gör nog det för att de inte har råd helt enkelt.

Sen om jag inte använde rätt begrepp för att beskriva vad det handlar om har jag ingen aning om. Men det var liksom inte det som var min poäng.

 

[Petruska]

Jaha, är avhandlingen @Petruska skrev om en avhandling i jämställdhetsteori?

Framförallt är den väl ingen handledning i hur man lever (o)jämställt. Eller en bok som avser ge handlingsrekommendationer.

Det går ju också att tänka sig att det där huset utanför stan, som oavsett hur man bor innan är en stor ekonomisk satsning, inte alls nödvändigtvis det billigaste av de möjliga alternativen, faktiskt väldigt ofta hänger ihop med familjedrömmar i vilka jämställdhet inte är centralt. Det man drömmer om är andra saker, bilder av Vi I Vårt Bo, Barn Som Leker Runt Huset, Trygghet Bland Likasinnade etc. Och resultatet av dessa drömmar blir då lätt att kvinnans liv blir lite kringskuret, och pengar måste in.

 

[Sunshine]

Så....vore det optimala alltså att alla föräldrar bodde inne i städer, med nära till allt (vem ska bo i alla villor och gårdar, eller för all del avlägsna förorter?), jobbade heltid, tjänade exakt lika, aldrig hade psykiska eller fysiska problem, samt hade samma inställning till hur hem/barn/livet i allmänhet ska levas.

Jag tror ju att det blir lite svårt att uppnå det, om det är drömbilden. Man kanske får acceptera att folk är olika, vill olika och kan olika.

 

[Tassetass]

Det där har jag faktiskt funderat över. Det finns åtminstone ett par aktiva bukefalister som ger klart intryck av att vara engagerade pappor. Men inne på Förälder har jag aldrig sett dem. Barndiskussioner är kvinnors område.

Maken följer en del pappapoddar (tror de flesta är brittiska eller amerikanska) där pappor diskuterar allt runt föräldraskapet. Frågade honom en gång hur många han egentligen följer och han mumlade "En del...". Kanske är det ett vanligare forum för engagerade pappor?

 

[Petruska]

Nu tänker jag på alla gånger jag läst på buke att BARN, det är så enkelt och livet ser ut typ som innan. Jag tycker ju att det varit en jätteförändring! Steget från förskola till skola (och skolplikt) är gigantiskt. Det är så himla mycket som händer i relationen mellan mig och min partner vi aldrig stött på innan (om vi bortser från att vi inte längre går på krogen eller spontanfestar lika ofta) så ställer hela BARN-grejen helt andra krav på kommunikation och lyhördhet än livet utan barn.
Jag upplever nog att jag blev mer ömhudad av att få BARN också, jag är inte så där självklart trygg i modersrollen att jag bara kan skaka av mig det jag uppfattar som kritik mot- eller brister hos mig själv. Min partner är mycket självklarare, men mindre känslig för nyanser och detaljer.
En räddning för mig har varit alla barnfria/-lösa vänner jag kan diskutera med, de tenderar att se nyktrare på tillvaron och ha ett bra perspektiv. jag fick fundera länge på om vi verkligen skulle sikta på ett syskon eller ej, och det känns ju lite som att hoppa utan fallskärm.
Jag tror att det varit bra med åldersskillnaden som blir över 7 år, jag känner att jag kunnat och kan ge BARNET den tid och engagemang hen behöver.
Två små förstår jag inte hur vi skulle klarat. Andra gör det, men jag hade inte rett ut det.

Jag är ju en av de som säger att det inte skakade om mig nämnvärt att FÅ barn. Att HA barn är omskakande emellanåt, men det är det ju fler saker som är.

Men jag var rätt ung, det var helt oplanerat (upptäckte graviditeten rätt sent) och det blev klart för mig redan som gravid att han jag var ihop med måste dumpas. Jag visste att jag inte såg oss ihop framöver. Barnet snarare underlättade separationen, med ett barn kände jag att jag måste kunna stå för vad jag gör på ett annat sätt. Vilket innebar att jag måste separera. Och det gick från omöjligt till plättlätt att göra det. (Tyvärr först efter ett år, jag borde ha fått eld i baken ich flyttat innen förlossningen.)
.
Så jag hade liksom inget etablerat liv att ändra på. Jag hade hoppat lite från tuva till tuva fram till dess och jag har på många sätt fortsatt med det. Bara det att tuvorna sedan också måste rymma även ungen.

I förorten jag bodde då var ju livet omkring oss berett för barn: hyfsat stora lägenheter, barnomsorg och skola inom 100 meter, bilfria gårdar etc och outstanding grönsaksaffärer. Extremt enkelt. Inte att undra på att familjebildningen är tidigare i sådana stadsdelar.

 

[Petruska]

Så....vore det optimala alltså att alla föräldrar bodde inne i städer, med nära till allt (vem ska bo i alla villor och gårdar, eller för all del avlägsna förorter?), jobbade heltid, tjänade exakt lika, aldrig hade psykiska eller fysiska problem, samt hade samma inställning till hur hem/barn/livet i allmänhet ska levas.

Jag tror ju att det blir lite svårt att uppnå det, om det är drömbilden. Man kanske får acceptera att folk är olika, vill olika och kan olika.

Vem svarar du? Jag förstår verkligen inte.

 

[Badger]

Jag släppte ut hästarna i trädgården en sväng när de var torrt i backen förra veckan de känndes som en snabb lösning på problemet (nu låter de som vi har väldigt dålig ordning men de har vi inte )

Nej det låter helt härligt, önskar jag hade ett par getter. Hästar skulle svälta ihjäl i vår trädgård efter ett par timmar. Men gräset skulle nog iofs bli snyggt klippt.

 

[inverterad]

Självklart finns det det och framför allt uppenbarligen många män som ser det som självklart. Det jag tycker är intressant är så många som, både här och bland mina vänner, upplever att agerandet är en annan sak. Att ett jämställt förhållande, där båda är överens om att få barn och har pratat om föräldraskapet ändå inte per automatik blir ett jämställt förhållande med barn.

Exakt! Alltså självklart tycker partner precis som jag i de här frågorna. Annars hade han ju aldrig blivit min partner. I teorin är vi superjämställda! I praktiken bara fläckvis...

 

[Badger]

Exakt därför bor vi kvar i innerstaden, trots lite lite utrymme. Jag vill kunna läsa en bok eller hänga på buke istället för att skotta snö, måla hus och klippa gräs, samma gäller min totalt ohändiga partner. Jag vill jobba heltid och ha lagom restid till jobbet (20 min). Vi bor 100 meter från skolan. Jag kan inte se vad vi vinner på ett hus i förorten annat än att jag kan odla mitt neurotiska bullbakande åt det glutenintoleranta BARNET.

Åh härligt, så hade vi också tänkt oss det, (men med lite gräsklippning) kommunen tyckte dock att vi inte skulle ha skolan 800 meter bort, inte heller skolan 1200 meter bort utan skolan 2500 meter bort, med skolbuss, tjohoo (hatar dem).

 

[lil-sis]

Nej det låter helt härligt, önskar jag hade ett par getter. Hästar skulle svälta ihjäl i vår trädgård efter ett par timmar. Men gräset skulle nog iofs bli snyggt klippt.

Mina skulle inte svälta ihjäl i någons trädgård

 

[Badger]

Jag såg framför mig hur ni målade upp vårt fallfärdiga hus med ungar å hästar överallt! Skulle ngn säga till mig att de brukar ha hästarna i trädgården tänker jag mig en liten plätt med häst och hundbajs överallt

Det låter jättehärligt!

 

[Raderad medlem 6459]

@Hyacinth Alltid när man diskuterar privilegium säger folk att de minsann inte tänker skämmas. Det är väldigt fascinerande tycker jag. Som att man inte kan erkänna sitt priviligium utan att flika in att 1) man faktiskt jobbat hårt och 2) man inte skäms.

Jag är jätteprivilgerad. Jag tror inte att jag jobbat så mycket hårdare än andra gjort. Jag har jobbat hårt, absolut, men de jag träffar som har det tufft som fan sitter knappast och latar sig.

Men nu är vi väldigt OT.

 

[mandalaki]

Maken följer en del pappapoddar (tror de flesta är brittiska eller amerikanska) där pappor diskuterar allt runt föräldraskapet. Frågade honom en gång hur många han egentligen följer och han mumlade "En del...". Kanske är det ett vanligare forum för engagerade pappor?

När en kollega till mig blev pappa registrerade han sig på Familjeliv för att diskutera i pappaavdelningen där. Men han blev besviken för papporna diskuterade just pappa, de diskuterade inte barn. Det fick han gå till övriga avdelningar på forumet för att göra.

 

[Pontevecchio]

Jag tyckte inte det var omskakande att få barn, jag hade stor erfarenhet av barn sen innan så det var som jag trodde. Det hade inte min sambo, han tycker visserligen barnet är plättlätt men omställningen var nog ändå större för honom. Jag var bättre förberedd på barnet men sämre på effekten på förhållandet.

Visst finns det män som älskar sitt föräldraskap även första året men tja, statistiken är inte nådig.

 

[mandalaki]

Ingen aning? Jag vet inte mer om den än det korta referat hon skrev om. Jag vet inte ens om "jämställdhetsteori" är ett helt annat ämne än det som den där avhandlingen ska handla om.

Jag menade mest att det blev lite lustigt när det i tråden först beskrevs att det var bättre ur jämställdhetssynpunkt att bo i innerstaden med nära till jobbet, och sen att för att ha råd ska man ha fått tag på ett hyreskontrakt eller köpt lägenhet "för länge sedan". Många som väljer att flytta ut ur stan (eller aldrig flytta dit) när barnen kommer gör nog det för att de inte har råd helt enkelt.

Sen om jag inte använde rätt begrepp för att beskriva vad det handlar om har jag ingen aning om. Men det var liksom inte det som var min poäng.

Jämställdhetsteori var väl ett ämne som du själv hittade på.

Och jag förstod att din poäng var att försvara ditt eget val. Att många går i försvar - NÄHÄ för JAG har minsann osv - när någon nämner en studie om något är lite tröttsamt.

 

[Tassetass]

När en kollega till mig blev pappa registrerade han sig på Familjeliv för att diskutera i pappaavdelningen där. Men han blev besviken för papporna diskuterade just pappa, de diskuterade inte barn. Det fick han gå till övriga avdelningar på forumet för att göra.

Måste fråga maken om han hänger på Familjeliv.

Skämtåsido. Jag tror att poddarna han lyssnar på handlar främst om just barn och barnuppfostran, mycket psykologi, om hur barn utvecklas och sådana saker. Har inte fått uppfattningen att det handlar så mycket om relationen mellan föräldrarna, dock.

 

[Badger]

Halvt knapplån.

Ärligt talat tror jag att en av anledningarna till att vi har det rätt chill hemma är för att det är stökigt. Det är inte misär som sådant, men det är stökigt. Visst är det trevligt när det är städat, men om inte orken finns så är det städningen som först stryker på foten. Efter det hemlagad mat - tack och lov finns det ju hämtmat. (Hyres)lägenhet innebär inga yttre ansvar, så där blev det plötsligt mycket mindre att vara tvungen att fixa.

Men jag funderar på vad det kan finnas för samband mellan materiella förutsättningar och jämställdhet? Har för mig att jag har läst någonstans att det är vanligare att akademiker delar lika på föräldraledighet, men minns ej var. Syns det till exempel samband mellan inkomst och uttag av föräldraledighet?

Samma här, det är vad jag tror när det gäller oss också. Halva eller närapå hela jämställdhetsgrejen hänger antagligen på att A:s jacka nu ligger i en hög i hallen och jag har inte tagit upp den (jag har faktiskt till och med slängt den där ovanpå en väska (som jag och min man "packade" hälften var av "packade"=slängde i lite kläder) , annars kanske jag skulle sagt till A att hänga upp den ). (jag Vabbar ) och jag funderar lite vagt på att plocka ur diskmaskinen, senare. Men det är städat varje onsdag (enligt våra kriterier).

Ingen organiserar den här familjen, ingen projektleder, jag har en kalender där jag skriver upp lite stuff såklart, men det är inte speciellt mycket. Inga helger är planerade på måndagen om inte någon annan har bjudit oss någonstans. (Både min man och jag kör på tidskrävande fritidsintressen som är hyggligt flexibla.) Lustigt nog fungerar vårt icke system så bra att dagis kommenterade att vi var "enkla" o pålitliga. Eftersom jag är oorganiserad så kan jag ju lika gärna dröja middagen en timma och sticka och köpa nya X med barnet klockan 17:30 efter hämtning om han tappat bort sina på dagis, och har gjort det (fröknarna, där är de ju? de var ju borta igår, nope, de är nyköpta ).

Vi har pluggat och våra vänner också. De har tagit ut föräldraledighet båda föräldrarna, men flera har ju helt hoppat över barn.

Men problemen kommer säkert hopa sig om/när han börjar med någon krävande sport gissar jag.

 

[Pontevecchio]

den naturliga följdfrågan då @Badger , tror du att mitt och Blueberrys jämställdhet brister pga vi är pedanter och städar för noga?

 

[Blueberry]

Om att lappa ihop familjen:

Påminde min man om hur awesome vi var förut, och vi pratade lite i går. (Läs: Viskade lite i sängen med en sovande onge bredvid). Jag inledde med att fråga "Hur är det, älskling?" och han svarade "Det är inte bra, för jag känner att du är ledsen." Han har inte tappat känselspröten helt, tack och lov.

Jag har egentligen främst två stora önskningar (eller ja, ärligt talat: krav), men har inte lagt fram det tillräckligt konkret än:
1. Att han vill spendera mer tid med vårt barn (och faktiskt gör det, av vilja - inte av måste). Det skulle enbart ha positiva konsekvenser för alla inblandade.
2. Att vi bokar in två tillfällen hos familjerådgivningen för att få ökad förståelse för varandra.

Han saknar tid och aktiviteter med oss tre i familjen (som liksom inte bara är vardag), men även för oss med tu man hand. Till saken hör att vi i princip ALDRIG har barnvakt. Mina föräldrar bor nästan 40 mil bort och hans föräldrar har många andra projekt... Så antalet timmar vi har spenderat tillsammans utan barn de senaste 20 månaderna är ytterst få. Han har föreslagit date night en gång i månaden, att vi turas om att rodda det och på fredag kan vi förhoppningsvis gå på första.


(@Pontevecchio och @Badger - är cirka noll procent pedant och avkomman är en frikkin ORKAN, så hemma hos oss är det verkligen inte särskilt välstädat. )

 

[Pontevecchio]

inte hos oss också, jag skulle aldrig få för mig att plocka efter honom.

Skönt Blueberry med en plan! Det är precis samma sak för mig, det är den där viljan jag saknade. Den har kommit nu när de är hemma, igår var de på bvc och pappan hade lyft funderingar han hade ang barnet som jag inte ens tänkt på.