Könsroller, jämlikhet och BARN

[Raderad medlem 6459]

@Blueberry alltså avundsjuka, om du vill kalla det så, finns i typ alla länder.

För mig är det dock typiskt svenskt att tro att det bara är så i Sverige .

Men GUD vad vi är OT nu. Mitt fel!!

 

[Blueberry]

@Blueberry alltså avundsjuka, om du vill kalla det så, finns i typ alla länder.

För mig är det dock typiskt svenskt att tro att det bara är så i Sverige .

Men GUD vad vi är OT nu. Mitt fel!!

Haha. Okejra!
Det känns fint att vara typiskt svensk ibland

 

[Badger]

borttaget

 

[Raderad medlem 6459]

Haha. Okejra!
Det känns fint att vara typiskt svensk ibland

 

[Pontevecchio]

Jag har funderat mycket på de där som säger att man - jag, i det här fallet - har "tur" med min man.

Min spontana känsla är ju att jag har valt en man som jag kan och vill leva med, att "tur" nog inte ensamt kan förklara att det lyckades. Det var ju inte så att jag blev bortrövad eller bortgift.

Men den lite djupare fundering jag har rör attraktion, maskulinitet och sexualitet. Jag tror helt enkelt att rätt många kvinnor attraheras av så att säga "fel" män. Om man är attraherad av vissa attribut som är starkt förknippade med maskulinitet, om man är attraerad av "olikhet" mellan könen och den sortens saker - ja, då är ju risken att man väljer sig en man som inte riktigt levererar som småbarnsfar ett antal år senare.

Jag har väninnor som säger att de skulle vilja ha en sådan man som min, "men det går ju inte". Det verkar vara just sådant som det ovanstående de då tänker på.

Dvs den förbannade patriarkala kulturen socialiserar in kvinnor i att vilja ha män som inte är tillräckligt bra för dem i det långa loppet.

Jag trodde jag safeade när jag valde en lugn, "mjuk" man med nära till känslor, väldigt omtänksam och av många sett som feminin. Jag är liksom 100 ggr mer matcho än han. Han är allt det med vårt barn.

 

[Badger]

Ändå utgår din tes från att det är vi kvinnor som gjort nåt fel när det blivit knas..

Nej jag tänkte bara att det var en väg att försöka lösa problemet. Att det blev missar när han missade.

Men jag tror du har rätt i att det inte kan lösas, speciellt inte av kvinnan, och mannen vill nog inte.

 

[Badger]

borttaget

 

[Pontevecchio]

klart det kan lösas men det är inte kvinnan som ska ändra sig.

jag tycker att mitt förhållande idag är väldigt jämställt, jag tror få lyckas så bra som vi just nu gör. men jag tror det kommer behöva jobb även i framtiden.

 

[Hyacinth]

Eftersom jag är TS och därmed allsmäktig tycker jag OT är helt okej så länge det är en intressant diskussion. Smidigt, eller hur?

 

[Hyacinth]

Jag känner igen mig jättemycket i det ni skriver @Blueberry och @Pontevecchio.

@Badger du skrev ett långt svar till mig tidigare men jag svarar inte på det för det känns som att du så totalt missat problemet; att vi var två självständiga personer innan vi fick barn och att vi nu är en självständig (egocentrerad) person och en familjecentrerad person.

Det där var ju spännande! En självcentrerad och en familjecentrerad. Det är ju precis så det kan vara, vi hade en gräslig semester en gång som blev precis så. Jag stod och lagade mat åt alla (även de vi var hos) i två veckor medan partner ägnade sig åt sina intressen. Gud vad arg jag blev när det gick upp för mig. Jag gled i in hausfrau-roll och servade med mat och fika 24/7 utan att jag fattade hur det gick till.
Vi var i ett nytt sammanhang där kvinnor traditionellt sett haft just mat-rollen medan männen gjort annat. Och jag hoppade rakt in i det med en ettåring på armen.
Två veckor i helvetet brukar jag beskriva det som, och vaktar numer oerhört på mig själv så jag inte gör om det. Min partner skämdes även hen när jag pekade på hur vi betett oss, men jag fick stå för pekandet. Kan ju tyckas larvigt att peka på två ynka veckor, men det var gräsligt. Vi hamnade i könsrollerna automatiskt när vi gjorde som omgivningen förväntade sig just där. Numer tackar jag nej till liknande invitationer, just för att normen är så stark i vissa umgängen och sammanhang.

 

[LiZH]

Jag tror att levnadsnivån till viss del gör skillnad. När vi lämnade våra tjänster för att flytta utomlands med två små barn och starta företag var det enkelt. Vi slet som djur båda två, tjänade lika lite, ingen avlastning, inte råd med dagis. Men var och en hade sina uppgifter i företaget och alla uppgifter behövde göras-samtidigt som 2 små barn och ett hushåll skulle få det de behövde med ekonomiskt väldigt små medel. Vi gav allt bägge två, både på jobbet och för familjen. Sedan kom en mellanfas-det blev lite diskussioner ibland om vem som skulle göra en del saker, fritid etc, vems möte som var viktigast etc. Så tog allt snurr rejält och jag slutade jobba för att jag ville, mannen fortsatte för att han ville. Visst gör jag mer hemma eftersom jag är hemma mer. Men om jag hellre gör ngt annat, då får det vara. Jag är hemma när barnen kommer hem, jag tar allt när mannen är bortrest. Däremot har vi en gemensam kalender där vi skriver in tider etc och jag brukar aldrig behöva fråga. Han tar alla läkartider, fóräldramöten etc om han inte är bortrest. Ofta svarar han( elektronisk kalender) inom ett par minuter att " jag tar det".

Huset i förorten tar en hel del tid, men vi gör det vi vill. Resten lejer vi bort. Städerskan kommer 2dagar/ vecka,

Ekonomiskt är vi helt jämställda- både vad gäller gemensamma tillgångar, enskilda tillgángar och pensioner.

Så visst är det enklare att vara jämställda när man inte behöver göra allt hemma, när man har fria eller inga arbetstider och ekonomin är stabil.

 

[Raderad medlem 6459]

Eftersom jag är TS och därmed allsmäktig tycker jag OT är helt okej så länge det är en intressant diskussion. Smidigt, eller hur?

 

[Hyacinth]

Himla tur för dig

 

[Imogen]

Jämställdhetsteori var väl ett ämne som du själv hittade på.

Och jag förstod att din poäng var att försvara ditt eget val. Att många går i försvar - NÄHÄ för JAG har minsann osv - när någon nämner en studie om något är lite tröttsamt.

Jag ifrågasätter inte studien. Den stämmer säkert och det är ju oavsett omöjligt för mig att avgöra av den pyttelilla del av den jag har tagit del av.

Min poäng var inte att försvara mitt eget val. Jag har redan konstaterat att vi nog gjort helt fel val i den aspekten. Min poäng var att det är väldigt lätt att anse att det ger bäst förutsättningar för ett jämställt familjeliv att bo i innerstaden och ha nära till jobbet. När det i verkligheten bara är en möjlighet för de ekonomiskt och/eller socialt priviligierade.

 

[Raderad medlem 6459]

Himla tur för dig

Nej men alltså snacka om att deraila en tråd! Jag började så bra och seriöst och sen bara drog det (jag) i väg .

 

[Hyacinth]

Jag ifrågasätter inte studien. Den stämmer säkert och det är ju oavsett omöjligt för mig att avgöra av den pyttelilla del av den jag har tagit del av.

Min poäng var inte att försvara mitt eget val. Jag har redan konstaterat att vi nog gjort helt fel val i den aspekten. Min poäng var att det är väldigt lätt att anse att det ger bäst förutsättningar för ett jämställt familjeliv att bo i innerstaden och ha nära till jobbet. När det i verkligheten bara är en möjlighet för de ekonomiskt och/eller socialt priviligierade.

Jag kan ju bara svara för oss. För oss är det bra och en möjlighet. Jag är uppvuxen utanför en småstad med pendlande föräldrar som delvis var stereotypa i vem som gjorde vad, men som jag alltid trots detta upplevt som två jämställda individer. Det finns ju olika varianter, jag kan egentligen inte svara på om det är lättare eller svårare i en förort, eftersom jag inte haft familj i en sådan. Däremot kan jag svara på vad som gör att vi klamrar oss fast i en något för liten bostad i innerstaden. Vad som uppväger trångboddheten och avsaknaden av lekplats på gården för mig/oss. Jag ser fördelar med att bo utanför stan. Men för mig överväger nackdelarna.
Och jag vet att jag är priviligerad som kan välja.

 

[Kattennizze]

Nu tänker jag på alla gånger jag läst på buke att BARN, det är så enkelt och livet ser ut typ som innan. Jag tycker ju att det varit en jätteförändring! Steget från förskola till skola (och skolplikt) är gigantiskt. Det är så himla mycket som händer i relationen mellan mig och min partner vi aldrig stött på innan (om vi bortser från att vi inte längre går på krogen eller spontanfestar lika ofta) så ställer hela BARN-grejen helt andra krav på kommunikation och lyhördhet än livet utan barn.
Jag upplever nog att jag blev mer ömhudad av att få BARN också, jag är inte så där självklart trygg i modersrollen att jag bara kan skaka av mig det jag uppfattar som kritik mot- eller brister hos mig själv. Min partner är mycket självklarare, men mindre känslig för nyanser och detaljer.
En räddning för mig har varit alla barnfria/-lösa vänner jag kan diskutera med, de tenderar att se nyktrare på tillvaron och ha ett bra perspektiv. jag fick fundera länge på om vi verkligen skulle sikta på ett syskon eller ej, och det känns ju lite som att hoppa utan fallskärm.
Jag tror att det varit bra med åldersskillnaden som blir över 7 år, jag känner att jag kunnat och kan ge BARNET den tid och engagemang hen behöver.
Två små förstår jag inte hur vi skulle klarat. Andra gör det, men jag hade inte rett ut det.

Mm sen fick jag två på en gång och jag visste att det skulle bli tufft. Men hur tufft det skulle bli hade jag ingen aning om, för hur skulle man kunna ha det? Jag tycker att det allra tuffaste och svåraste är att jag verkligen verkligen verkligen vill att mina barn ska betraktas som människor med egen vilja och få ta egna beslut, och det vill inte så många, har jag märkt. Det är så mycket enklare att bara säga nej och så är det bra med det. Jag klarar inte det, mina barn måste få bestämma själva, (inte över sådant som är nödvändigt som varma kläder på vintern och dylikt). Och det tar en jäkla tid, och är jäkligt jobbigt många gånger. Jag är ofta helt slut och orkar inte med så mycket mer just nu och min partner blev inte riktigt det jag hade förväntat mig heller i föräldraskapet.

 

[Pontevecchio]

lite OT då, fördelen med det som skedde var att vi båda fick tänka till ordentligt. Han har insett hur pass ojämställda många av hans vänner är och pratar numer om det.

 

[Hyacinth]

Mm sen fick jag två på en gång och jag visste att det skulle bli tufft. Men hur tufft det skulle bli hade jag ingen aning om, för hur skulle man kunna ha det? Jag tycker att det allra tuffaste och svåraste är att jag verkligen verkligen verkligen vill att mina barn ska betraktas som människor med egen vilja och få ta egna beslut, och det vill inte så många, har jag märkt. Det är så mycket enklare att bara säga nej och så är det bra med det. Jag klarar inte det, mina barn måste få bestämma själva, (inte över sådant som är nödvändigt som varma kläder på vintern och dylikt). Och det tar en jäkla tid, och är jäkligt jobbigt många gånger. Jag är ofta helt slut och orkar inte med så mycket mer just nu och min partner blev inte riktigt det jag hade förväntat mig heller i föräldraskapet.

Jag gillar din syn på dina barn, inte resten...
det är så jäkla tufft när man blir innerligt besviken på någon.

 

[Kattennizze]

Jag kan ju bara svara för oss. För oss är det bra och en möjlighet. Jag är uppvuxen utanför en småstad med pendlande föräldrar som delvis var stereotypa i vem som gjorde vad, men som jag alltid trots detta upplevt som två jämställda individer. Det finns ju olika varianter, jag kan egentligen inte svara på om det är lättare eller svårare i en förort, eftersom jag inte haft familj i en sådan. Däremot kan jag svara på vad som gör att vi klamrar oss fast i en något för liten bostad i innerstaden. Vad som uppväger trångboddheten och avsaknaden av lekplats på gården för mig/oss. Jag ser fördelar med att bo utanför stan. Men för mig överväger nackdelarna.
Och jag vet att jag är priviligerad som kan välja.

Vi har valt att flytta från landet utan mellanstor stad och skaffa en lägenhet mitt i staden, 50 meter från skola och dagis. Det är så sjukt skönt och helt avgörande för mitt mående. Jag har heller inga drömmar om en massa pengar jag måste spara för ett nytt kök och resor och fan och hans moster heller så jag jobbar bara deltid, liksom min partner givetvis. Vi lever ganska fattigt således men det passar oss utmärkt.