Könsroller, jämlikhet och BARN

Lite motvikt kanske. Jag visste att han skulle vara bra och han är bra. Att få tvillingar är nog också en fördel när det gäller att vara två primärföräldrar, det blir liksom en var.

Tro det eller ej men det FINNS folk med penis som ser det som en självklarhet precis som mig att dela lika och vara primärförälder. Det är sant.

Jag gör som @Sar och lägger också in en liten motvikt i linje med @em-pirre - ja de finns såklart, det får vi hoppas ingen tvivlar på även om statistiken i många fall är rätt sorgesam.
Jag har en i a f, trots villa i småstad och lång pendling till jobb, eget företag (jag) - och amning när det begav sig (barnen är 4,5 och 7,5år nu), eftersom den aspekten togs upp tidigare i tråden. Den här familjen har två primärföräldrar och två projektledare, eller snarare en projektgrupp, beroende på hur man väljer att se på saken.

Väldigt intressant tråd som fått mig att fundera mycket på varför det fungerar hos oss. Jag har inte kommit i mål i tankarna ännu, det är uppenbarligen alldeles för sällan jag reflekterar över detta (mer än när jag kräks av kommentarer från utomstånde om "vilken tur jag har som har en så fantastisk man" - ööhhh :devil: - så tack till TS!) men återkommer ständigt till respekt för den andre (och barnen) när jag funderar. Som förälder, egen individ och yrkeskvinna/man - och partner. Som lagspelare i laget FAMILJEN, helt enkelt. Fasen vad pretto och flummigt det låter? Det handlar om en känsla och trygghet vi båda känner i att vi är två, om allt ansvar och därmed också glädje (och frustration). Får fundera vidare...
 
Jag känner igen mig jättemycket i det ni skriver @Blueberry och @Pontevecchio.

@Badger du skrev ett långt svar till mig tidigare men jag svarar inte på det för det känns som att du så totalt missat problemet; att vi var två självständiga personer innan vi fick barn och att vi nu är en självständig (egocentrerad) person och en familjecentrerad person.
 
Jag gör som @Sar och lägger också in en liten motvikt i linje med @em-pirre - ja de finns såklart, det får vi hoppas ingen tvivlar på även om statistiken i många fall är rätt sorgesam.
Jag har en i a f, trots villa i småstad och lång pendling till jobb, eget företag (jag) - och amning när det begav sig (barnen är 4,5 och 7,5år nu), eftersom den aspekten togs upp tidigare i tråden. Den här familjen har två primärföräldrar och två projektledare, eller snarare en projektgrupp, beroende på hur man väljer att se på saken.

Väldigt intressant tråd som fått mig att fundera mycket på varför det fungerar hos oss. Jag har inte kommit i mål i tankarna ännu, det är uppenbarligen alldeles för sällan jag reflekterar över detta (mer än när jag kräks av kommentarer från utomstånde om "vilken tur jag har som har en så fantastisk man" - ööhhh :devil: - så tack till TS!) men återkommer ständigt till respekt för den andre (och barnen) när jag funderar. Som förälder, egen individ och yrkeskvinna/man - och partner. Som lagspelare i laget FAMILJEN, helt enkelt. Fasen vad pretto och flummigt det låter? Det handlar om en känsla och trygghet vi båda känner i att vi är två, om allt ansvar och därmed också glädje (och frustration). Får fundera vidare...

Jag tror att det är bra att också ni där det funkat skriver, som exempel på där det faktiskt funkar - jag tror att bilden av hur det ska funka gynnas av att faktiskt få läsa om goda exempel också.
För egen del är jag uppvuxen i ett väldigt jämställt hem för att vara på 80-talet. Min pappa tog lite mer tid hemma visserligen när jag var liten och fick sköta eventuellt vabbande för mig - eftersom min mamma jobbade på skolan med min bror för att försöka hålla honom vid liv typ. Det, i kombination med kollegor som faktiskt fått jämställdheten att bestå efter barnafödande gjorde att jag tillsist vågade ta språnget och skaffa barn. Jag visste liksom att det kan gå. Nu återstår bara att behålla jämvikten...

(Den stora ojämställdheten kommer i mitt fall från omgivningens förväntningar. Inte så tydligt nu efter förlossningen (träffar ju typ inga galningar nu, endast andra stalltjejer som precis som jag började rida tidigt efter graviditeten och var i stallet så gott som varje dag) men under graviditeten fick jag ofta försvara våra val och vår planering angående bl.a. föräldraledigheten. Hos BVC eller på sjukhuset när vi varit där har det aldrig förekommit att ngn personal vänt sig till mig oh förutsatt att det är jag som "förstår" eller "är orolig". De har alltid talat till oss båda så länge vi båda varit med. Tack och lov. För deras skull alltså.)
 
att vi var två självständiga personer innan vi fick barn och att vi nu är en självständig (egocentrerad) person och en familjecentrerad person.

där satte du spiken. jag försöker också inse att det inte är jag. Jag skulle inte ha vetat, jag skulle inte ha gjort annorlunda, om det är en dealbreaker för mig eller inte är inte relevant. Det är han som inte är jämställd. Jag har slitit arslet av mig för att inte trilla i fallgropar men jag kan inte ta ansvar för hans föräldrarskap.
Det är lätt att säga att man ska lämna, jag hade som sagt kunnat lämna honom några gånger men jag hade hellre levt utan luft än utan mitt barn. Separationer är inte heller enkla lösningar om jag ser mina vänner, den ojämställda pappan är alltid kvar.
 
den naturliga följdfrågan då @Badger , tror du att mitt och Blueberrys jämställdhet brister pga vi är pedanter och städar för noga?
Det har jag ingen aning om. Det är mer av ett teoretiskt resonemang egentligen.

Men jag har fått en känsla av att kvinnor har fått, som små, och i allmänhet, högre krav på sig gällande städning och designade hemmet än män. Rent genomsnittligt. Likaså ligger en viss kravnivå på hemmets utseende i tidningar tex, tidningar som ofta riktar sig till kvinnor. Jag kan ha fel såklart.

Eftersom tidningarna om "hemmet" och tidningarna om "barnet" riktar sig till kvinnor, samtidigt som det ofta är kvinnan som ses som den som städar och är uppfostrad till att städa så ligger det en diskrepans i samhällsnormen här. En spänning och någonting måste ge sig.

Så någonting måste ge sig. Antingen måste "mannen" ge sig och även han börja läsa om hur det perfekta hemmet ska se ut och drömma om det och fundera över hur han vill skapa det tillsammans med en kvinna och börja läsa barntidningar och längta efter perfekt matchade outfits med barnet. Då måste ju iofs kvinnan släppa in honom i heminredningen och i klädval såklart.

Eller man skulle kunna tänka sig att kvinnligheten och manligheten för att allt ska fungera båda kan ge sig lite på punkten. Dvs släppa samhällsnormens idé om perfekta hem och tillsammans bestämma hur det ska ha det eftersom de bor tillsammans. Ett operfekt mittimellan.

Men att mannen helt ska köra exakt på kvinnans projekt blir lite orättvist och då måste hon vara projektledare för bara hon vet hur drömmen ser ut. Han kan/får inte välja gardinerna själv, hans smak när han matchar barnens kläder är fel.

Sedan läste inte jag just dina inlägg noga nog för att gissa om du eftersträvar det perfekta hemmet eller inte. För det jag beskrev var ju ett alternativ för två personer med ansvarskänsla som bor ihop, men där en laggar lite efter, inte en person och en mansgris.

Mansgris=den där personen som vill bo i ett perfekt hem som någon annan inrett, med middag på bordet och perfekta barn som någon annan klätt på kläder som någon annan köpt.

Ja jag är feminist, självklart anser jag inte att det är kvinnans fel om mannen beter sig som en idiot.
 
@Hyacinth Alltid när man diskuterar privilegium säger folk att de minsann inte tänker skämmas. Det är väldigt fascinerande tycker jag. Som att man inte kan erkänna sitt priviligium utan att flika in att 1) man faktiskt jobbat hårt och 2) man inte skäms.

Jag är jätteprivilgerad. Jag tror inte att jag jobbat så mycket hårdare än andra gjort. Jag har jobbat hårt, absolut, men de jag träffar som har det tufft som fan sitter knappast och latar sig.

Men nu är vi väldigt OT.

Fast det är intressant!
Många har faktiskt ansträngt sig för att kunna leva som de önskar, har man inte behövt det är det väl bara skönt? Borde man skämmas? Eller njuta och använda eventuellt överflöd till något bra?
Sen är det ju orättvist att det inte alltid ger önskat resultat eller att startsträckan är omänskligt lång.

Ibland skäms jag. Oerhört. Som när jag fick frispel över vår renovering som egentligen är ett lyxproblem men lik förbannat sög musten ur mig totalt.
 
Den jämställda pappan är också alltid kvar.
Även efter en separation.
Min exmake och jag har och har alltid haft ett oerhört gott samarbete kring barnen.
Han är en underbar människa som jag inte står ut med.

Det kan jag inte se att jag sagt emot. För mig var en separation ingen enkel lösning ut ur ojämställdhet. Jag tror att lösningen vi har nu är bättre, jag är iaf gladare.
 
Jag känner igen mig jättemycket i det ni skriver @Blueberry och @Pontevecchio.

@Badger du skrev ett långt svar till mig tidigare men jag svarar inte på det för det känns som att du så totalt missat problemet; att vi var två självständiga personer innan vi fick barn och att vi nu är en självständig (egocentrerad) person och en familjecentrerad person.
Aha, du menar där jag skrev att du kanske kunde testa att projektleda med kortare framförhållning för att se om han kunde ta över mer då? Ok. Jag missuppfattade det som att du var projektledaren bara. Du verkade skriva att ni hjälptes åt i övrigt.
 
där satte du spiken. jag försöker också inse att det inte är jag. Jag skulle inte ha vetat, jag skulle inte ha gjort annorlunda, om det är en dealbreaker för mig eller inte är inte relevant. Det är han som inte är jämställd. Jag har slitit arslet av mig för att inte trilla i fallgropar men jag kan inte ta ansvar för hans föräldrarskap.
Det är lätt att säga att man ska lämna, jag hade som sagt kunnat lämna honom några gånger men jag hade hellre levt utan luft än utan mitt barn. Separationer är inte heller enkla lösningar om jag ser mina vänner, den ojämställda pappan är alltid kvar.
Märkligt det där, hur också ansvaret för den ojämställda mannen alltid tycks bli kvinnans. Genomgående tema i vårt ojämställda samhälle förvisso, men ändå så jäkla ledsamt.
 
Jag vet att det inte var till mig, men tar mig friheten att svara ändå då frågan är så bra.
den naturliga följdfrågan då @Badger , tror du att mitt och Blueberrys jämställdhet brister pga vi är pedanter och städar för noga?
Nej.
Utan för att mannen ser hemmet, familjen och barnet som kvinnans projekt och inte som sitt eget.
Han begriper på något vis inte att han hör dit.
 
där satte du spiken. jag försöker också inse att det inte är jag. Jag skulle inte ha vetat, jag skulle inte ha gjort annorlunda, om det är en dealbreaker för mig eller inte är inte relevant. Det är han som inte är jämställd. Jag har slitit arslet av mig för att inte trilla i fallgropar men jag kan inte ta ansvar för hans föräldrarskap.
Det är lätt att säga att man ska lämna, jag hade som sagt kunnat lämna honom några gånger men jag hade hellre levt utan luft än utan mitt barn. Separationer är inte heller enkla lösningar om jag ser mina vänner, den ojämställda pappan är alltid kvar.
Ja, det där är helt hopplöst. Med kvarvarande dumpade ojämställda pappor, alltså. (På nivån att jag i efterhand har tänkt att jag kanske bara skulle ha sagt att jag inte visste vem som var pappan, att jag hade haft anonymt sex med så många att det var meningslöst att leta.)

Det jag ser som det enkla, eller "enkla" med separationer är att man kan stå för vad man håller på med. Att man slipper känna att man borde vara lojal med den ojämställda partnern. Att man slipper spela utåt att allt är finfint, som diskuteras i tråden.

Men om man kan få ordning på det hela till något man kan stå för, så är det ju löst. Det bygger ju på att båda vill det och att båda lyckas bli någorlunda överens om vad lösningen konkret är.
 
Fast det är intressant!
Många har faktiskt ansträngt sig för att kunna leva som de önskar, har man inte behövt det är det väl bara skönt? Borde man skämmas? Eller njuta och använda eventuellt överflöd till något bra?
Sen är det ju orättvist att det inte alltid ger önskat resultat eller att startsträckan är omänskligt lång.

Ibland skäms jag. Oerhört. Som när jag fick frispel över vår renovering som egentligen är ett lyxproblem men lik förbannat sög musten ur mig totalt.

Jag är vansinnigt priviligerad ur vissa perspektiv. Skäms inte det minsta över det, men är noggrann med att inte vifta med framför vem som helst pga att det fortfarande finns jantefolk i janteland. :cautious:
 
Det kan jag inte se att jag sagt emot. För mig var en separation ingen enkel lösning ut ur ojämställdhet. Jag tror att lösningen vi har nu är bättre, jag är iaf gladare.
Det är väl bättre att försöka få rätsida på det hela än att alltid ha en opåverkbar ojämställd pappa.
Om du sedan i framtiden skulle misslyckas med förhållandet men i alla fall lyckas med jämställdheten så har du en jämställd pappa kvar i stället.
Vilket ju blir ett oerhört mycket bättre alternativ för resten av livet.
 
Nä, jag tycker inte det. Däremot tycker jag att det är ens skyldighet att faktiskt se sitt privilegium.
Men uppfattar du verkligen just @Hyacinth som särskilt blind i det avseendet?

Du har även skällt på mig om det där. Jag orkar inte gå in på detaljer i min bakgrund och nutid, men man kan väl säga att det kändes som att du sköt en litenliten aning vid sidan av målet även den gången.

Jag är vansinnigt priviligerad ur vissa perspektiv. Skäms inte det minsta över det, men är noggrann med att inte vifta med framför vem som helst pga att det fortfarande finns jantefolk i janteland. :cautious:

Det där är enligt min mening ett extremt privilegieblint sätt att uttrycka sig. Att helt avpolitisera frågan.
 
Märkligt det där, hur också ansvaret för den ojämställda mannen alltid tycks bli kvinnans. Genomgående tema i vårt ojämställda samhälle förvisso, men ändå så jäkla ledsamt.

Ja, visst är det galet? De jämställda männen framställs (av kvinnor) i termer av duktiga, unika och gud vet allt - och partnern har i dessa fall "tur" (:crazy:) medan de ojämnställda männen är kvinnans ansvar :wtf:. Så j-ä-k-l-a ledsamt och ett stort jäkla hinder för jämnställdhet.
 
Ja, visst är det galet? De jämställda männen framställs (av kvinnor) i termer av duktiga, unika och gud vet allt - och partnern har i dessa fall "tur" (:crazy:) medan de ojämnställda männen är kvinnans ansvar :wtf:. Så j-ä-k-l-a ledsamt och ett stort jäkla hinder för jämnställdhet.
Jag har funderat mycket på de där som säger att man - jag, i det här fallet - har "tur" med min man.

Min spontana känsla är ju att jag har valt en man som jag kan och vill leva med, att "tur" nog inte ensamt kan förklara att det lyckades. Det var ju inte så att jag blev bortrövad eller bortgift.

Men den lite djupare fundering jag har rör attraktion, maskulinitet och sexualitet. Jag tror helt enkelt att rätt många kvinnor attraheras av så att säga "fel" män. Om man är attraherad av vissa attribut som är starkt förknippade med maskulinitet, om man är attraerad av "olikhet" mellan könen och den sortens saker - ja, då är ju risken att man väljer sig en man som inte riktigt levererar som småbarnsfar ett antal år senare.

Jag har väninnor som säger att de skulle vilja ha en sådan man som min, "men det går ju inte". Det verkar vara just sådant som det ovanstående de då tänker på.

Dvs den förbannade patriarkala kulturen socialiserar in kvinnor i att vilja ha män som inte är tillräckligt bra för dem i det långa loppet.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp