Könsroller, jämlikhet och BARN

[Hyacinth]

Alltså jag tror ändå jag kommer bryta ihop på vår relation pga ojämställdhet. Självklart är det ingen magisk lösning på allt. Men förhoppningsvis får vi lite hjälp på traven av de praktiska arrangemangen.

Vad tycker din partner? Ser hen problemet?

 

[Raderad medlem 6459]

Men det ÄR ju så! Får jag höra en till söderhipster go on and on om hur viktigt det är för dem att inte vara beroende av att ha bil så KRÄKS jag.

OBS vet att tråden inte handlar om bilar. Verkar ha svårt att låta bli att slåss mot väderkvarnar (halmgubbar?) ikväll.
(Har förvisso heller inte bil. Mest pga avsaknad av körkor

 

[Imogen]

Jag tror att en otraditionell uppdelning av dessa uppgifter främjar kontakten mellan pappa och barn vilket motverkar obalansen som amningen medför samt de jävla NORMERNA som ständigt tvingar sig på oss.

Ingen skulle ju kommentera eller reagera på att mamman gjorde alla dessa uppgifter? Ser jag till kvinnor i min närhet verkar de göra allt detta - de kommer till jobbet i svinottan, stressar genom dagarna, skyndar hem tidigt och är alltid otillgängliga för möten efter 15, vabbar JÄMT... Osv osv.

Ah, jag menade mer generellt. Jag kan absolut förstå att det för er gör det när allting vägs samman blir mer jämställt totalt sett. Borde tänkt mer åt det hållet.

 

[Raderad medlem 6459]

Alltså jag tror ändå jag kommer bryta ihop på vår relation pga ojämställdhet. Självklart är det ingen magisk lösning på allt. Men förhoppningsvis får vi lite hjälp på traven av de praktiska arrangemangen.

Men vad tråkigt inverterad . Du och din sambo (man?) verkade så jävla bra ihop.

 

[inverterad]

Vad tycker din partner? Ser hen problemet?

Absolut. Hen är också rätt mycket tagen på sängen av sin egen förändring för det var ju inte såhär nån av oss ville ha det. Men saker blir bättre och bättre och jag tror vi ska fixa det så småningom.

 

[inverterad]

Men vad tråkigt inverterad . Du och din sambo (man?) verkade så jävla bra ihop.

Vi har varit SKITBRA. Verkligen. Just nu är vi okej. En del är skitbra och en del som projektledningen är skitdåligt. Men vi pratar MASSOR vilket vi alltid gjort, och det gör att saker blir bättre. Och de bra grejerna är verkligen fantastiska. Det är väl bara att ingen av oss var beredda på att det skulle krävas såhär mycket slit att hitta tillbaka efter bebis.

Vi älskar ju henne över allt förstånd förstås, bägge två, är väl bäst att påpeka. Såklart.

 

[Hyacinth]

Men det ÄR ju så! Får jag höra en till söderhipster go on and on om hur viktigt det är för dem att inte vara beroende av att ha bil så KRÄKS jag.

OBS vet att tråden inte handlar om bilar. Verkar ha svårt att låta bli att slåss mot väderkvarnar (halmgubbar?) ikväll.
(Har förvisso heller inte bil. Mest pga avsaknad av körkor

Eftersom jag inte vill krängka dig svarar jag

Har inte körkort. Därför skönt att inte behöva bil.
Vi har dock bil parkerad i förorten då det är väldigt skönt att ha.

 

[Energi]

Angående att det skulle bli ojämställt om pappan tar mer ansvar.
Jag tänker såhär, hela samhället är så otroligt icke jämställt och könsnormerna är så otroligt starka. Jag tror att en behöver tänka lite kompensatoriskt.

Jag tänker mycket på det här i mitt föräldraskap. Vårt barn är 2 år och kodas som pojke. Vi väljer inte bara att ge möjlighet till tjejkodade kläder, lekar och beteenden utan vi uppmuntrar det. Vi köper nästan uteslutande tjejkodade kläder, uppmuntrar lugna rollekar, uppmuntrar mjuka lekar, lugnt skapande och ansvarstagande.

Det gör vi för att kompensera de normer och föreställningar hen kommer utsättas för senare i livet. Precis så tänker vi också om hur vi själva är som föräldrar och som människor. Vi gör tvärtemot vad normerna säger, enbart för att visa vårt barn något annat, för att kompensera det hen kommer se i resten av sitt liv.

 

[Hyacinth]

Nu tänker jag på alla gånger jag läst på buke att BARN, det är så enkelt och livet ser ut typ som innan. Jag tycker ju att det varit en jätteförändring! Steget från förskola till skola (och skolplikt) är gigantiskt. Det är så himla mycket som händer i relationen mellan mig och min partner vi aldrig stött på innan (om vi bortser från att vi inte längre går på krogen eller spontanfestar lika ofta) så ställer hela BARN-grejen helt andra krav på kommunikation och lyhördhet än livet utan barn.
Jag upplever nog att jag blev mer ömhudad av att få BARN också, jag är inte så där självklart trygg i modersrollen att jag bara kan skaka av mig det jag uppfattar som kritik mot- eller brister hos mig själv. Min partner är mycket självklarare, men mindre känslig för nyanser och detaljer.
En räddning för mig har varit alla barnfria/-lösa vänner jag kan diskutera med, de tenderar att se nyktrare på tillvaron och ha ett bra perspektiv. jag fick fundera länge på om vi verkligen skulle sikta på ett syskon eller ej, och det känns ju lite som att hoppa utan fallskärm.
Jag tror att det varit bra med åldersskillnaden som blir över 7 år, jag känner att jag kunnat och kan ge BARNET den tid och engagemang hen behöver.
Två små förstår jag inte hur vi skulle klarat. Andra gör det, men jag hade inte rett ut det.

 

[Milosari]

Här blev det inte som planerat. Pappan är väldigt engagerad i sitt barn, och eftersom han är sjukpensionär så har han varit hemma hela tiden och fått en bra anknytning redan från start trots att jag helammar och vill fortsätta med amningen till bebis blir 1,5-2 år (förutsatt att han vill). Pappan bytte alla nattblöjor och faktiskt de flesta dagtid effersom jag ammade och givetvis kommer han springande med vattenglaset som jag glömmer bort att jag behöver så fort mjölken rinner till. Sä fort barnet kunde äta ur flaska så tog han hand om sitt barn så jag kunde åka iväg med hundarna. I början var det väldigt viktigt att jag kom hem exakt när jag lovat och inte var borta för länge men det löste jag genom att sluta tala om när jag skulle komma hem. Då fick han helt enkelt planera själv.

Jag tycker i det stora hela att det har varit en otroligt häftig upplevelse att få barn. Mycket roligare än jag trott, och inte alls särskilt jobbigt.

MEN att bli förälder är så himla mycket mer än att gulla med en söt bebis. Det ska tvättas, vikas och sorteras kläder. Det är kontakt med sjukvården. Man googlar på alla möjliga symptom. Ungen ska stå i kö på stans bästa dagis. Disk och matlagning måste planeras, och man kan inte shoppa upp alla pengar så man lever på "ångorna" halva månaden. Här fallerar han totalt. Mamma är den som fixar allt. Han gör ofta, men inte alltid, det jag ber honom om. Men det är inte det som är grejen. Jag vägrar vara bådas motor! Jag har beslutat mig för att lämna sambon. Jag blir helt kallsvettig när jag tänker på att mitt älskade barn så småningom ska bo borta 50 % men jag tror det är sämre för barnet att jag är kvar i en relation som jag blir frustrerad av. Jag tror också att jag kommer tycka bättre om pappan när jag slipper bo med honom.

 

[Petruska]

Jag lägger ingen som helst värdering i ert beslut egentligen. Men blir man mer jämställd av att det alltid är mannen som vabbar, hämtar, lämnJaar osv? Det är väl precis lika ojämställt som om kvinnan gjort allt det?

Ja. Det kan ge förutsättningar för jämställdhet om mannen gör det där. Kan. Att kvinnan gör det bidrar inte till jämställdhet.

På grund av hela skiten. Normer och flertusenårig historia. Föräldraparet svävar inte fritt i universum. Precis som den ryttare som alltid sitter lite snett åt höger känner sig sned när hen börjar sitta rakt, måste de som vill jämställdhet spela över i det synliga. Eftersom det osynliga fortfarande finns där.

 

[Vallmo]

Här blev det inte som planerat. Pappan är väldigt engagerad i sitt barn, och eftersom han är sjukpensionär så har han varit hemma hela tiden och fått en bra anknytning redan från start trots att jag helammar och vill fortsätta med amningen till bebis blir 1,5-2 år (förutsatt att han vill). Pappan bytte alla nattblöjor och faktiskt de flesta dagtid effersom jag ammade och givetvis kommer han springande med vattenglaset som jag glömmer bort att jag behöver så fort mjölken rinner till. Sä fort barnet kunde äta ur flaska så tog han hand om sitt barn så jag kunde åka iväg med hundarna. I början var det väldigt viktigt att jag kom hem exakt när jag lovat och inte var borta för länge men det löste jag genom att sluta tala om när jag skulle komma hem. Då fick han helt enkelt planera själv.

Jag tycker i det stora hela att det har varit en otroligt häftig upplevelse att få barn. Mycket roligare än jag trott, och inte alls särskilt jobbigt.

MEN att bli förälder är så himla mycket mer än att gulla med en söt bebis. Det ska tvättas, vikas och sorteras kläder. Det är kontakt med sjukvården. Man googlar på alla möjliga symptom. Ungen ska stå i kö på stans bästa dagis. Disk och matlagning måste planeras, och man kan inte shoppa upp alla pengar så man lever på "ångorna" halva månaden. Här fallerar han totalt. Mamma är den som fixar allt. Han gör ofta, men inte alltid, det jag ber honom om. Men det är inte det som är grejen. Jag vägrar vara bådas motor! Jag har beslutat mig för att lämna sambon. Jag blir helt kallsvettig när jag tänker på att mitt älskade barn så småningom ska bo borta 50 % men jag tror det är sämre för barnet att jag är kvar i en relation som jag blir frustrerad av. Jag tror också att jag kommer tycka bättre om pappan när jag slipper bo med honom.

Starkt av dig att stå upp för dig själv!
Det låter som ett väl genomtänkt och "vuxet" beslut.

 

[em-pirre]

Åh en sån bra tråd och så MISSAR jag början

Och just nu hinner jag inte läsa igenom alla inlägg heller.

Jag har, tack vare folk som @niphredil @Hyacinth @mandalaki och @Petruska mfl. Insett att ett till synes bra och trevligt förhållande kanske inte alls är det. Efter att ha analyserat mitt så kom jag ju fram till att det var långt ifrån ett sånt förhållande jag vill ha, trots att han är en schysst och bra man på många sätt.

Men just barnbiten... jag hade varit primärförälder, tagit ansvar för utfärdsmatsäck, varma kläder, hobbies, presenter. Allt. Och nu känner jag bara NEJ!

Tro det eller ej men det FINNS folk med penis som ser det som en självklarhet precis som mig att dela lika och vara primärförälder. Det är sant.

Då jag pratade om våra problem med min mamma sa hon "ja men alltså män brukar inte vara så intresserade av barn". Herregud.

 

[lil-sis]

Nu tänker jag på alla gånger jag läst på buke att BARN, det är så enkelt och livet ser ut typ som innan. Jag tycker ju att det varit en jätteförändring! Steget från förskola till skola (och skolplikt) är gigantiskt. Det är så himla mycket som händer i relationen mellan mig och min partner vi aldrig stött på innan (om vi bortser från att vi inte längre går på krogen eller spontanfestar lika ofta) så ställer hela BARN-grejen helt andra krav på kommunikation och lyhördhet än livet utan barn.
Jag upplever nog att jag blev mer ömhudad av att få BARN också, jag är inte så där självklart trygg i modersrollen att jag bara kan skaka av mig det jag uppfattar som kritik mot- eller brister hos mig själv. Min partner är mycket självklarare, men mindre känslig för nyanser och detaljer.
En räddning för mig har varit alla barnfria/-lösa vänner jag kan diskutera med, de tenderar att se nyktrare på tillvaron och ha ett bra perspektiv. jag fick fundera länge på om vi verkligen skulle sikta på ett syskon eller ej, och det känns ju lite som att hoppa utan fallskärm.
Jag tror att det varit bra med åldersskillnaden som blir över 7 år, jag känner att jag kunnat och kan ge BARNET den tid och engagemang hen behöver.
Två små förstår jag inte hur vi skulle klarat. Andra gör det, men jag hade inte rett ut det.

Av ungefär den anledningen blir det bara ett här.

Ett kan vi hantera men två blir ett för mycket. (Så jag drog en lättnadens suck vid första ultraljudet när det var ett hjärta, inte fler.) Rett ut det på det ena eller andra sättet hade vi gjort, såklart men kanske inte tillräckligt bra.

Rent fysiskt är det nog ändå inte möjligt men jag _vill_ inte och sambon har ju redan tre till så han har (just nu) ingen syskonlängtan.

Vi har förstås pratat om det. Greta/Viktor får umgås med sitt närmaste syskonbarn istället

 

[lil-sis]

Appropå uppväxt vet jag inte exakt hur päronen delade upp sig. Jag tror att det var hyfsat lika även om mamma troligen spenderade mer tid med oss när vi var små, jag tror hon jobbade deltid ett tag. Har varit mycket på pappas olika jobb innan han började jobba 10 mil hemifrån och fick långa dagar, när jag gick på mellanstadiet tror jag.

Jag har inga minnesbilder av en städande mamma (vi städar typ inte i min familj utom när det kommer folk...) och maten lagade de i princip alltid tillsammans vilket märktes när pappa tex var på repövning eller på jobbresa (de inte hela familjen kunde åka på) för då åt vi ute. När mamma var borta lagade vi mat med pappa.
Tvättade gjorde vi på lördagsmorgnar.

Rent krasst är min pappa mer psykiskt (och fysiskt) stabil än min mamma och det är nog det som format min uppväxt en del.

Och morfar, morfar är och var en omhändertagande person Umgicks mer med farmor och farfar men morfar har satt ett avtryck och nu är han den sista kvar. Pigg och frisk (hans pappa blev nästan 100 och var pigg in i det sista) så jag hoppas att Greta/Viktor kommer hinna lära känna honom också.

(Hm vad jag svamlar, har bakat kanelbullar till sambo, hans barn, den välartade anställde och de fyra sambon jobbar med just nu. Och till sopgubbarna som kommer idag, är nog hög på socker och hormoner.)

 

[glittra]

Tro det eller ej men det FINNS folk med penis som ser det som en självklarhet precis som mig att dela lika och vara primärförälder. Det är sant.

Självklart finns det det och framför allt uppenbarligen många män som ser det som självklart. Det jag tycker är intressant är så många som, både här och bland mina vänner, upplever att agerandet är en annan sak. Att ett jämställt förhållande, där båda är överens om att få barn och har pratat om föräldraskapet ändå inte per automatik blir ett jämställt förhållande med barn.

 

[Raderad medlem 6459]

Wow @Milosari vilket modigt beslut att ta.

 

[Raderad medlem 6459]

Jamen @Hyacinth poängen var (vilket jag förstår var omöjligt att gräva fram ur mina röriga inlägg) att det kan vara är så mycket lättare för priviligierade människor att fatta rätt beslut. Att inte ha bil. Att prioritera rätt mat. Att vara jämställd på rätt sätt.

Och det är super! Men - ibland måste man ha med sig också då att för andra, inte lika priviligierade, kan det vara mindre lätt.

 

[mandalaki]

Okej, om man som småbarnsfamilj vill skaffa sig bästa möjliga bostad enligt jämställdhetsteoretikerna så ska man för länge sedan ha skaffat sig sig ett hyreskontrakt eller köpt en lägenhet i innerstaden?

Det låter lite svårgenomförbart

Vi gjorde väl alla fel när vi köpte hus när sonen var 3 veckor gammal. Men vi köpte medvetet ett hus med så lite underhållsbehov som möjligt och vi har flyttat närmare våra jobb jämfört med när vi bodde i stan. Och för oss var det ändå inte ett alternativ att bo kvar i stan, ingen av oss ville tumma så på (vår) livskvalitet. Och då är det inte renoverings- eller pendlingstid jag syftar på

Jaha, är avhandlingen @Petruska skrev om en avhandling i jämställdhetsteori?

 

[Hyacinth]

Jamen @Hyacinth poängen var (vilket jag förstår var omöjligt att gräva fram ur mina röriga inlägg) att det kan vara är så mycket lättare för priviligierade människor att fatta rätt beslut. Att inte ha bil. Att prioritera rätt mat. Att vara jämställd på rätt sätt.

Och det är super! Men - ibland måste man ha med sig också då att för andra, inte lika priviligierade, kan det vara mindre lätt.

Självklart. Jag är enormt priviligerad som kan välja, det är en lyxsituation. Det är dock en situation jag slitit rätt mycket för hamna i, så jag tänker inte heller skämmas över det. Det är då kluvet det där, man vill ha möjligheten att välja, men när man har den så ska man samtidigt inte vara för nöjd med den.
Svårt att formulera det här känner jag. Får fundera ett varv till.