***spinoff sommarföräldar 2016***
Istället för att ta över en annan tråd (
http://www.bukefalos.com/threads/sommarforaldrar-2016-del-3.1420718/ ) så startar jag en ny.
Hur förändrades ert förhållande av att få barn?
Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?
Har relationen till din partner förändrats?
Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?
Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?
Hur förändrades ert förhållande av att få barn?
Vi är så nyblivna föräldrar att det är svårt att svara på, men både graviditet och föräldraskap har än så länge inte gjort så mkt för vårt förhållande. Möjligen är vi fortfarande i en babybubbla efter bara 8 veckor men jag upplever att vi kanske har det lite mer harmoniskt än vanligt, jag är mindre lynnig än jag vanligen är. Säkert mestadels pga att jag inte jobbar och därmed håller ett megalugnt tempo dock. Vi är nog mer medvetna om eventuella fallgropar för jämställdhet än tidigare, jag var så enormt tydlig i alla diskussioner om barns vara eller icke vara i den här relationen med att allt annat än en situation som jag jämställdhetsmässigt är nöjd med är uteslutet och att det skulle vara en total deal-breaker för mig. Mitt jämställda liv var viktigare än barn helt enkelt och det var jag brutalt ärlig med. Än så länge är jag nöjd, återstår att se framöver om känslan av likvärdighet kvarstår eller ej, är helt klart för tidigt att ropa hej.
Blir förändringen potentiellt större i ett förhållandevis jämställt förhållande än i ett med mer konservativa könsroller?
Svårt att svara på. Ser ingen skillnad ännu relationsmässigt.
Har relationen till din partner förändrats?
Jag är mer beroende än tidigare, han fick ta allt ansvar under första tiden eftersom jag var sängliggande och hade asont typ överallt efter förlossningen och graviditeten och det har nog gjort att han än så länge är den som har bäst koll på avkomman. Jag hade aldrig pallat detta liv ensam utan honom och jag tror att jag fått mer respekt för honom än tidigare, märkligt nog efter 17 år tillsammans. Jag kan vara oerhört dominant och självständig på ett sätt som gör att människor kan känna sig oviktiga och på så sätt tror jag att vi faktiskt blivit mer jämställda (tidigare var jag i en större maktposition tror jag) eftersom jag backat och blivit mer "tvåsam" än tidigare.
Är din partner den förälder du trodde hen skulle vara?
Absolut. Både med de för- och nackdelar jag förutsåg. Han är precis så kärleksfull, energisk och ivrig att vara med sitt barn som jag visste att han skulle vara. Han hamnar i precis samma kölvatten bakom mig planeringsmässigt som alla människor alltid gör, precis som jag också förutsåg. Jag kan bli tokig på att jag alltid är den som hittar på saker och startar projekt (fullföljer gör dock han, jag initierar mest) och med mitt enorma kontrollbehov håller ordning på allting. Alltid. Kanske var det dock väldigt bra att jag blev tokrisig under slutet av graviditeten och dessutom var allt annat än fräck i början av föräldratiden för när det gäller bvc-tider osv så har det banne mig varit han som hållit koll fram till nu (när jag tagit besöken själv och sköterskan antecknat nästa tid i boken som jag har, så inte så konstigt egentligen). Mitt projektlederi är helt klart ett jämställdhetsproblem. (Jag har det dock i alla relationer, utan undantag. Mina kollegor ringer fortfarande efter tre månader hemma och stämmer av saker och jag skickar ett par neurotiska kontrollbehovsmail i veckan för att se till att allt rullar. Problemet är alltså primärt hos mig. Min sambo hade kunnat försöka kliva fram förstås, och det är helt klart nödvändigt när det gäller avkomman, men det är inte helt lätt heller, får jag väl inse.)
Har ni en strävan att leva jämställt med två primärföräldrar eller tar en av er ett större ansvar och är helt okej med det?
Det är definitivt vår strävan att vara helt likställda i föräldraskapet och relationen. För mig mer "intellektuellt medvetet" och för min sambo bara som en "jag vill inget annat än vara pappa"-grej där det nog mer faller sig naturligt. Helt jämställda är vi dock inte, jag har ett ekonomiskt och karriärmässigt övertag, är beroende av att han finns tillgänglig för att sköta hemmaservicen för att mitt liv ska gå ihop även utan barn och nu med barn så är det väldigt tydligt att jag behöver jobba på att låta även honom få plats i förhållandet på samma sätt som jag bara tar för givet att jag ska kunna åka och rida två hästar samt titta på en dressyrträning medan han är hemma med barnet eller sköter markservicen i stallet så att vi kan komma hem och få tid tillsammans också. Vi har den klassiska obalansen alltså, med den skillnaden att jag har den typiska mansrollen förutom just projektledarrollen kombinerat med att jag helammar fortfarande och därmed i vissa lägen är den enda som duger som tröst. Flaska med utpumpad mjölk funkar dock, men jag är lite för lat för att orka pumpa tillräckligt mycket om det inte är så att jag ska iväg på något särskilt. Amningen är dock verkligen en jämställdhetsfälla, men i vårt fall såpass kortvarig (jag börjar jobba heltid när ungen är 6 månader gammal) att vi än så länge tycker det är värt det. Fördelen är väl att jag i egenskap av kvinna är så smärtsamt medveten om det ojämställda samhället att jag verkligen försöker jobba med mig själv också för att inte förstärka vår obalans.
Föräldraledigheten delar vi på rakt av, även om det på pappret ser ut som att jag tar mkt mer eftersom våra löneskillnader gör att jag tar ut fler dagar per vecka när jag är hemma för att få en skapligt likadan inkomst tillsammans över hela föräldraledighetsperioden. VAB är för tidigt att sia om, tror att jag, som kan "vobba", kommer ta fler dagar när jag har möjlighet men att däremot sambon kommer att få ta nästan alla "akututryckningar" eftersom jag har svårare att komma ifrån med extremt kort varsel. Kanske blir det därmed ganska lika sett över tid?
