Könsidentitet

[Sel]

kKärring säger jag som kvinna det är inget otrevligt med det.. lite skillnad på en jävla Kärring...

Fast det var inte bara ordet utan hela inlägget. Du är okej med att bli kallad en av grabbarna och är därmed inte dum i huvudet, men den andra kvinnan (som kallas kärring) var inte det. Är hon alltså dum i huvudet för att hon tog illa vid sig?

Jag har inte heller något emot att då och då bli uppsvept i en generell grupp sådär, det händer på jobbet åt båda hållen, men har full förståelse för att inte alla tycker det är okej. Särskilt om man precis börjat på ett nytt jobb och jargongen inte är som man är van vid.
Hon kanske kom från ett riktigt svinigt och chauvinistiskt ställe och omedelbart tänkte att det lät likadant hos er... man vet ju inte.

 

[Krålus]

Särskilt om man precis börjat på ett nytt jobb och jargongen inte är som man är van vid.
Hon kanske kom från ett riktigt svinigt och chauvinistiskt ställe och omedelbart tänkte att det lät likadant hos er... man vet ju inte.

Den här personen hade jobbat ett antal år på stället när det utspelade sig och hade säkert hört det många gånger..

 

[Sel]

Den här personen hade jobbat ett antal år på stället när det utspelade sig och hade säkert hört det många gånger..

Då blev det kanske helt enkelt en gång för mycket. Oavsett anledning har människan absolut rätt att bli sedd och accepterad som någonting annant än en av grabbarna utan att förlöjligas bara för att det är okej med andra.
Jag kan tänka mig att det kulle bli rätt tröttsamt för många män att ständigt tilltalas med "Men ni töser kan väl.." eller "...kom igen tjejer!" också till exempel.

 

[Badger]

Det pratas mycket om könsidentitet numera.
Hur känner man sin könsidentitet? Hur känns det när det är rätt eller fel? Eller inte känns alls?
Har DU en tydlig könsidentitet?
Är det möjligen så att man inte nödvändigtvis känner en tydlig könsidentitet om man känner sig rätt i den kropp man är född i?
Många frågor...

Jag vet inte om jag har en tydlig könsidentitet, är kvinna och känner mig som en människa och just min kvinnlighet är inte någonting jag fokuserar på dagligdags. Jag gillar dock kjol och klänning som klädsel, det är bekvämt, det är fint, det är fint på män också. Jag tycker estetiskt om när jag är timglasformig i spegeln och gillar att baka och sy och sådant.

Men jag verkar inte utstråla "kvinnlighet" även i kjol och urringning och kurvighet väldigt feminina syslöjdslärare/hemkunskapslärare har aldrig gillat mig (till den grad att jag alltid valt träslöjd och har usla betyg i hemkunskap) och jag passar inte in i stora (eller små) tjejgäng som pratar killar och smink, TV-serier, barn osv. Säger alltid fel sak, mansplainar, hittar på lösningar (finns i böcker om att män hittar på lösningar när de bara borde lyssna och säga nämen åååh, så synd om dig. Jag är en total sådan person, jag har tränat in enstaka nämen ÅÅH och försöker förstå när folk inte vill lösa sina problem utan ha dem kvar, arbetar på det.) eller har fel reaktion på gulliga X eller Y. Är en nördtjej helt enkelt och pinsamt ointresserad, prata historia och böcker och natur kan jag göra. Har man och barn är ointresserad av heminredning och städ och sådant. Min man är empatiskt lagd och kan lätt prata med tjejer om känslor och sådant o säga nämen ååååååh!

 

[Badger]

Jag vet inte om jag har en tydlig könsidentitet, är kvinna och känner mig som en människa och just min kvinnlighet är inte någonting jag fokuserar på dagligdags. Jag gillar dock kjol och klänning som klädsel, det är bekvämt, det är fint, det är fint på män också. Jag tycker estetiskt om när jag är timglasformig i spegeln och gillar att baka och sy och sådant.

Men jag verkar inte utstråla "kvinnlighet" även i kjol och urringning och kurvighet väldigt feminina syslöjdslärare/hemkunskapslärare har aldrig gillat mig (till den grad att jag alltid valt träslöjd och har usla betyg i hemkunskap) och jag passar inte in i stora (eller små) tjejgäng som pratar killar och smink, TV-serier, barn osv. Säger alltid fel sak, mansplainar, hittar på lösningar (finns i böcker om att män hittar på lösningar när de bara borde lyssna och säga nämen åååh, så synd om dig. Jag är en total sådan person, jag har tränat in enstaka nämen ÅÅH och försöker förstå när folk inte vill lösa sina problem utan ha dem kvar, arbetar på det.) eller har fel reaktion på gulliga X eller Y. Är en nördtjej helt enkelt och pinsamt ointresserad, prata historia och böcker och natur kan jag göra. Har man och barn är ointresserad av heminredning och städ och sådant. Min man är empatiskt lagd och kan lätt prata med tjejer om känslor och sådant o säga nämen ååååååh!

Så jag tycker att jag har en tydlig könsidentitet och känner mig helt rätt men är ganska långt ifrån den moderna -göra kvinna.

Känner mig dock magiskt obekväm om någon kräver att jag måste göra kvinna och säga namn, hon. Känns som att det dels är för privat och dels är något som flyttar mig från kategorin människa till en underkategori en underkategori man lärt sig i kulturen är lite sämre än människa eller man.

Vet att unga människor är vana vid att hårdidentifiera sig så, även om jag är förvånad över tvånget, jobbigt om man inte vet och måste säga det rakt ut eller ljuga.

Men jag tänker också på när man har testat i USA att fylla i kategorier innan man gör ett mattetest tex. Om man bara gör testet kan man få ett visst resultat. Men om man innan testet måste identifiera sig som "kvinna" eller en viss färg eller ursprung, som har fördomar om sig om att vara sämre på matte, då presterar man sämre. Man flyttar sig ur gruppen jag som inte tänker på mig själv utifrån, till sin egen mentala bild av en kvinna eller någon från gruppen med hudfärgen X eller Y och om den mentala bilden är sämre på matte då gör man ett sämre test. Om man då vill lära sig fäktas och först måste hårdkategorisera sig som "kvinna" kommer då alla ens undermedvetna fördomar förstöra lektionen kanske? Eller har man läst nog med fantasyböcker för att kontra

Vet också att man sett att nunnor under medeltiden kategoriserade sig själva som "människa bland människor" och män som "människa bland människor" dvs att de såg sig själva och män som människor tillsammans, en grupp, medan munkar kategoriserade sig själva som "man" och kvinnor som "other" där kvinnor var ett sämre och annorlunda "other" och de själva ett bättre "man" som de tydligen reflekterade mycket över och skapade.

Jag har inte läst tråden, när jag gjort det kanske jag får andra funderingar.

 

[skiesabove]

När jag var yngre tyckte jag det var knepigt med att bli kallad "flicka" eller "tjej". Jag var ju inte flickig, inte tjejig. Jag var inte heller pojkig eller killig. Jag var något annat - men inte heller trans eller ickebinär.

Men ju äldre jag blev ju bekvämare blev det, för kvinna passade bra in. Det är som att det passar bättre in för varje år, och en del av det har säkert att göra med mina djupdyk i filosofi, religion, och magi-teori.

Som barn/yngre var nog "problemet" att jag var lillgammal. Den där väna rollen passade aldrig, och det tog tid innan kroppen växte in i den rollen som passade.

För mig är kvinna och kvinnlig något väldigt starkt, ursprungligt, ostoppbart kraftfullt. Oavsett om våra kroppar är behagfulla för betraktaren eller ej, så är dom helt fantastiska - varje månad är en process som är helt magisk inuti oss, även om det blir smärtsamt och grisigt emellanåt. Det vi kan göra med våra kroppar om vi vill, och det vår hormonprofil tillåter i våra hjärnor, är otroligt. Underbart. Vackert.

Men "flicka" eller "tjej" är liksom berövat på den där urkraften, sätter oss i en roll där vi ska vara passiva och behagfulla, och inte knutna till dessa starka kroppar och starka känslor.

Som kvinna bär vi livet, på så många olika sätt. Även om en del av oss aldrig bär egna barn, så är vi ändå livsbärarna.

 

[Masqueradee]

Jag känner att jag har en tydlig könsidentitet. Vet inte riktigt om jag känner mig som kvinna dock, utan det är mest i kontrast till något annat. Känner mig inte som och identifierar mig inte med att vara "man". Passar inte in på hen heller. Dock hon/kvinna. Vet liksom inte hur jag ska förklara det, utan det är som sagt i förhållande till något annat jag identifierar mig som kvinna.

 

[Pratsch]

Min upplevelse är att jag identifierar mig som kvinna för att det är så jag är bemött under hela min uppväxt, det matchar mitt fysiska kön så det har gått smidigt, det skaver inte så jag brukar klä och föra mig tillräckligt kvinnligt för att det . Men jag känner mig rätt oförstående inför att "känna mig kvinnlig" respektive manlig.
Hade jag råkat födats i en manskropp hade jag väl varit gay eftersom jag dras till män sexuellt, men själva grundpersonen "jag" är jag 100%övertygad hade funkat precis lika väl om jag hade råkat födas till man och uppfostrats som så.
Det kvittar liksom för mig, men det är enkelt att följa den lättaste vägen så att säga.

Jag har ofta tänkt lika men då gällande vilket kön jag attraheras av. Hade normen varit kvinna+kvinna hade jag troligtvis inte haft något problem med det. Jag blev aldrig kär i vare sig killar eller tjejer som barn/ung och jag har egentligen bara varit riktigt förälskad en gång i livet. Tror att jag attraheras mer av personlighet än utseende och tycker nog ändå att kvinnokroppen rent estetiskt är vackrare än manskroppen. Men enbart en kropp har aldrig attraherat mig utan det är människan bakom.

 

[escodobe]

Jag har ofta tänkt lika men då gällande vilket kön jag attraheras av. Hade normen varit kvinna+kvinna hade jag troligtvis inte haft något problem med det. Jag blev aldrig kär i vare sig killar eller tjejer som barn/ung och jag har egentligen bara varit riktigt förälskad en gång i livet. Tror att jag attraheras mer av personlighet än utseende och tycker nog ändå att kvinnokroppen rent estetiskt är vackrare än manskroppen. Men enbart en kropp har aldrig attraherat mig utan det är människan bakom.

Jag har försökt fantisera om tjejer eftersom jag tycker att det vore mycket mer praktiskt att vara bisexuell. Men det funkar inte. Tyvärr, utbudet av vettiga partners hade utökats något enormt.

 

[ameo]

många intressanta svar på min fundering
Jag är född och uppvuxen som flicka och har väl egentligen inte funderat på saken särskilt ofta. Jag har egentligen inga problem med att det fortfarande är mitt kön. Men jag kan inte påstå att jag är feminin. Jag känner mig ofta okvinnlig. Jag har svårt för ordet kvinna för jag känner mig inte som en sådan. Jag skulle vilja hitta ett ord som är mellan tjej och kvinna, som nog skulle passa mig bättre. Jag har blivit benämnd dam någon gång och inget kunde vara mer fel...

Någon skrev att hon var kvinna för att hon fött barn. Jag har fött fyra barn, men känner mig inte mer kvinnlig för det.

Ibland tänker jag tanken att jag kanske är ickebinär. Fast jag tror inte det heller. Jag är bara jag.

 

[Pratsch]

Jag har försökt fantisera om tjejer eftersom jag tycker att det vore mycket mer praktiskt att vara bisexuell. Men det funkar inte. Tyvärr, utbudet av vettiga partners hade utökats något enormt.

Jag är så fast i normen att det inte fungerar för mig heller

 

[Sel]

Jag är så fast i normen att det inte fungerar för mig heller

Fast vänta lite, det handlar inte om att vara fast i en norm. Tänder man inte på andra kön är man helt enkelt heterosexuell. Att "försöka" tända på någon av samma kön om man är heterosexuell känns lika fel som att försöka leva som hetero när man är gay.
Experimentera om en inte är säker, okej, men att försöka forcera en läggning för att man inte vill vara fast i normen är ju inte riktigt riktigt.

 

[escodobe]

Jag är så fast i normen att det inte fungerar för mig heller

Jag tror inte att det har med normen att göra, utan att jag helt enkelt är straight. Precis som andra inte är det.

 

[Gnist]

Jag har ofta tänkt lika men då gällande vilket kön jag attraheras av. Hade normen varit kvinna+kvinna hade jag troligtvis inte haft något problem med det.

Normer har ca inget med sexuell attraktion att göra.

Normer kan däremot påverka om folk är trygga med att vara öppna med sin sexuella läggning/attraktion eller inte.

Två helt olika frågor.

 

[Valerianovna]

Jag har nog faktiskt inte funderat på vad jag känner mig som förrän under det senaste året, eftersom jag nu kommit i kontakt med ickebinära människor som berättar om sig själva och hur deras liv ser ut. Att jag var en flicka var alltid givet liksom, människosläktet var uppdelat i flickor och pojkar, kvinnor och män, och eftersom jag inte var en pojke eller man var jag såklart en flicka och/eller kvinna. Däremot har jag känt att den traditionella kvinnorollen skaver som fan, alla dessa förväntningar människor och samhället har om hur flickor och kvinnor skall vara. Mycket lite av den biten har någonsin känts rätt för mig, men jag vet inte om det är detsamma som att vara ickebinär? Nej, jag tror jag är en kvinna som är på kant med kvinnorollen bara.

 

[Sel]

jag tänker att om det inte skaver eller känns fel att leva som sig själv i kroppen en är född med, då är man bekväm i sin könsidentitet oavsett vad man tycker om könsRollen i samhället. Två helt olika ting, och ingen av dem har med läggning att göra.

 

[Cattis_E]

För mig så är tjej någon som är yngre, säg mellan 13 och 28ish kanske? Brytningen mellan tjej och kvinna för mig är mer flytande och någonstans rotad i en känsla av att vet vem man är, hur man är och vad man är. Man har ett mer tydligt fokus i livet. Så tjej är för mig inget nedvärderande eller associerat med ett specifikt beteende utan mer ett sökande(?) om det är begripligt.

Och jag som tycker jag är en tjej på 42 år
Tror till och med tjej stod med i "rubriken" på mitt personliga brev.. Men det gick ju bra det med uppenbarligen

Kvinna kan jag köpa att kallas om det behöver vara väldigt formellt, däremot känner jag mig inte kvinnlig i den betydelse jag lägger i ordet..

 

[Sel]

Och jag som tycker jag är en tjej på 42 år
Tror till och med tjej stod med i "rubriken" på mitt personliga brev.. Men det gick ju bra det med uppenbarligen

Kvinna kan jag köpa att kallas om det behöver vara väldigt formellt, däremot känner jag mig inte kvinnlig i den betydelse jag lägger i ordet..

Fast kvinna betyder ju ingenting annat än en vuxen människa av feminint fysiskt kön. Känner du likadant om en man på femtio år kommer upp och säger att han är en kille på femti bast? Det ger mig kalla kårar.

 

[Cattis_E]

tonåring - helt okej. Kille också. Över tjugo börjar det skava. Kille eller tjej över förtio? Bara nej.

Hugger en knapp

SAOL: betydelse av ordet kvinna
tjej subsstantiv ~en ~er • ⟨vard.⟩ flicka; kvinna

Så jag tycker nog båda sidorna har rätt här och det är en tolkningsfråga.
Men om någon kalllar mig kvinna till vardags skulle jag väl inte rätta dem, men det skulle skava..

Kan det vara beroende på vilket årtionde man är född man tycker olika? Eller dialektalt?

 

[Cattis_E]

Fast kvinna betyder ju ingenting annat än en vuxen människa av feminint fysiskt kön. Känner du likadant om en man på femtio år kommer upp och säger att han är en kille på femti bast? Det ger mig kalla kårar.

Jag lägger inte så stor betydelse i vad folk kallar sig att jag bemödar mig att få kalla kårar över vad någon annan kallar SIG tror jag.