Könsidentitet

[stjarnhimmel]

Fast det var inte bara ordet utan hela inlägget. Du är okej med att bli kallad en av grabbarna och är därmed inte dum i huvudet, men den andra kvinnan (som kallas kärring) var inte det. Är hon alltså dum i huvudet för att hon tog illa vid sig?

Jag har inte heller något emot att då och då bli uppsvept i en generell grupp sådär, det händer på jobbet åt båda hållen, men har full förståelse för att inte alla tycker det är okej. Särskilt om man precis börjat på ett nytt jobb och jargongen inte är som man är van vid.
Hon kanske kom från ett riktigt svinigt och chauvinistiskt ställe och omedelbart tänkte att det lät likadant hos er... man vet ju inte.

Den här personen hade jobbat ett antal år på stället när det utspelade sig och hade säkert hört det många gånger..

Det intressanta tycker jag är när man vänder på det. Säg att man skulle säga "tjejerna på kontoret " på en arbetsplats och det inkluderar tex tre kvinnor och en man. Jag tror att många män inte skulle gilla det.

 

[Sel]

Det intressanta tycker jag är när man vänder på det. Säg att man skulle säga "tjejerna på kontoret " på en arbetsplats och det inkluderar tex tre kvinnor och en man. Jag tror att många män inte skulle gilla det.

Precis.
Det handlar nog mycket om att det fortfarande ses som snäppet bättre att vara man, så om en kvinna är "en av grabbarna" har hon på något vis bytt upp sig, men om en man räknas som "en av tjejerna" har han plötsligt blivit mindre värd.

 

[Mkb]

Men dessa två hänger väl ihop ändå, ganska intimt? Utan att för den skull hävda att de två är detsamma (och det gör jag absolut inte). Och vad är då egentligen könsidentitet, hur kan man känna ett kön, och ett kön man inte "är" biologiskt? En fråga som kanske bara kan besvaras av den som upplever en annan könsidentitet än den medfödda. Hur mycket av den känslan styrs av det samhälle man växer upp i och dess förväntningar/normer?

Om man ser på till exempel länder där det är och eller har varit vanligt att klä ut flickor till pojkar, så av dem är det ju en hel del som sen inte vill "byta tillbaka" när de blivit såpass gamla att omgivningen vill tvinga dem till det. Jag tänker att det är ganska logiskt att vilja vara något annat i ett samhälle där flickor och kvinnor är andra klassens medborgare. Och att den skarpa uppdelningen av könsroll och könsidentitet och så vidare är lite av en förenkling som antagligen är lättare att göra i en västerländsk kontext, med friare könsroller. Men jag vet inte, jag tänker också på hur en del som levt så har formulerat det och bland annat även en artikel jag läste för flera år sen som jag lyckades hitta igen nu:

"Skulle du se mer ut som en kvinna i väst? frågar jag. Där spelar det ju inte lika stor roll.

Hon tittar grundligt på mig en stund och pressar ihop läpparna lite.

– Hur länge har du varit kvinna? Skulle du själv bara vilja byta? Tror du att det är så lätt? Jag är pojke i hjärtat. Om jag vore någon annanstans skulle jag fortfarande se ut såhär. Jag tror det är bäst. För är det inte så att om en kvinna vet mer än en man i väst så försöker män trycka ner henne där också?"

https://www.svd.se/a/0e94618b-e044-3427-96ef-06644bc03d3d/pojkklader-oppnar-dorren-till-friheten

 

[stjarnhimmel]

Precis.
Det handlar nog mycket om att det fortfarande ses som snäppet bättre att vara man, så om en kvinna är "en av grabbarna" har hon på något vis bytt upp sig, men om en man räknas som "en av tjejerna" har han plötsligt blivit mindre värd.

Japp.
och är man "en av grabbarna" så innebär det ofta att man "inte är sådär jobbig som tjejerna är".
I alla fall var det sånt jag fick höra när jag för rätt många år sen hängde i gäng med många killar då jag höll på med musik. Jag minns att jag tyckte det var konstiga kommentarer men jag märkte också att andra tjejer tog det som komplimanger och själva också började hänga på och säga såna saker.

 

[Roheryn]

Om man ser på till exempel länder där det är och eller har varit vanligt att klä ut flickor till pojkar, så av dem är det ju en hel del som sen inte vill "byta tillbaka" när de blivit såpass gamla att omgivningen vill tvinga dem till det. Jag tänker att det är ganska logiskt att vilja vara något annat i ett samhälle där flickor och kvinnor är andra klassens medborgare. Och att den skarpa uppdelningen av könsroll och könsidentitet och så vidare är lite av en förenkling som antagligen är lättare att göra i en västerländsk kontext, med friare könsroller. Men jag vet inte, jag tänker också på hur en del som levt så har formulerat det och bland annat även en artikel jag läste för flera år sen som jag lyckades hitta igen nu:

"Skulle du se mer ut som en kvinna i väst? frågar jag. Där spelar det ju inte lika stor roll.

Hon tittar grundligt på mig en stund och pressar ihop läpparna lite.

– Hur länge har du varit kvinna? Skulle du själv bara vilja byta? Tror du att det är så lätt? Jag är pojke i hjärtat. Om jag vore någon annanstans skulle jag fortfarande se ut såhär. Jag tror det är bäst. För är det inte så att om en kvinna vet mer än en man i väst så försöker män trycka ner henne där också?"

https://www.svd.se/a/0e94618b-e044-3427-96ef-06644bc03d3d/pojkklader-oppnar-dorren-till-friheten

Verkligen jätteintressant! Och det visar väl att vi alla är ett resultat av både gener, det medfödda, och miljö, hur vi uppfostras och bemöts.

 

[enough]

Att bestämt hävda att könsidentitetsdysfori alltid handlar enbart om kropp och aldrig delvis om normer och könsroller tror jag är fel. Jag tror inte att det går att särskilja det så hårt. Jag tror att för många transpersoner och icke-binära är det både kroppen och normerna som skaver. Vissa kanske inte skulle känna nån dysfori om det var fritt fram att ”göra kön” på valfritt sätt medan för många sitter det betydligt djupare, och det är såklart bara varje individ som avgör det.


Var jag själv står i min identitet blir jag inte riktigt klok på. Jag ser mig som en hon och bortsett från en period i förpuberteten har jag trivts i min kvinnliga kropp, gillar mina bröst och har inget emot att de syns under ett tight linne, men har i övrigt haft ett oerhört starkt motstånd mot kvinnliga attribut (kjol, klackskor o.s.v.) och typiskt kvinnligt kodade sätt att göra om sin kropp (smink, borttagning av kroppshår…). Jag trivs däremot i manligt kodade kläder som slips och kostym om jag vill vara fin. Jag vet inte var motståndet mot att vara ”normkvinna” kommer ifrån, men det sitter ju djupt i min identitet sen jag var liten. Jag har aldrig mått bra av att sticka ut, har blivit ledsen när jag ibland felkönats eller fått min ”okvinnlighet” påpekad, och har varit oerhört självmedveten på ett negativt sätt som påverkat mitt självförtroende mycket. Ändå har det varit omöjligt för mig att göra på nåt annat sätt och följa normen för att det känts som ett värre övergrepp mot mig själv varje gång jag fallit för det trycket. Det är mycket lättare nu att trivas i mig själv, men jag har kämpat jättemycket genom livet och haft en stark längtan efter att slippa känna mig så ensam i det, och blivit glad när jag sett andra som inte heller uttrycker ”normkvinnlighet”. Jag känner nog inte att jag kan placera mig vare sig som cis eller trans, utan mer som på nåt slags glidande skala mellan kvinna och icke-binär kanske. Och för mig är det 100% normer och 0% kroppskänsla det handlar om.

 

[Otherside]

Jag tror också att de två (könsidentitet vs könsuttryck/normer) inte är väsensskilda. Jag tror att de hänger ihop ganska intimt. Annars skulle transpersoner inte ändra sitt yttre uttryck i samband med att de "byter identitet" (klumpigt uttryckt men...) vilket väl är mer regel än undantag. Och att man gör det med lättnad, rentav, då de två hör samman. Jag ser heller inget märkligt eller negativt med det.

 

[Sel]

Jag tror också att de två (könsidentitet vs könsuttryck/normer) inte är väsensskilda. Jag tror att de hänger ihop ganska intimt. Annars skulle transpersoner inte ändra sitt yttre uttryck i samband med att de "byter identitet" (klumpigt uttryckt men...) vilket väl är mer regel än undantag. Och att man gör det med lättnad, rentav, då de två hör samman. Jag ser heller inget märkligt eller negativt med det.

Inte väsenskilda, däremot kan en ju vara bekväm med sin könsidentitet utan att vara bekväm med den förväntade könsrollen. Det tror jag är jättevanligt hos både kvinnor och män och alla däremellan.
Jag tycker inte att det är konstigt att vissa transpersoner väljer att däremot omfamna den könsroll som är mest accepterad i samhället. Det är inte alla som gör det förstås, men att gå "all in" när en frigör sig och äntligen får uppleva det som tidigare inte var möjligt känns rätt naturligt.

 

[Breaktown]

Då är det nog en åldersfråga?

För tjej är inte det minsta neutralt! Det är lite nedlåtande. Nån är så j-a tjejig.... Absolut inte något snällt att säga. Till en kvinna i min ålder.
Retar mig lika mycket som när nån i min ålder pratar om sin pojkvän eller flickvän.

Dam blir man via uppförande och klädsel.Jag klär sällan upp mig så rejält och är nog inte tillräckligt sval och elegant....
Men visst har jag spelat dam i några olika sammanhang...

Nja knappast åldersfråga rakt av utan är nog väldigt olika.

Jag beskriver de min mormor umgås med som hennes vänninor. Hon kallar dem tjejer