Könsidentitet

[Sel]

sån är jag med... har jobbat i 23 år och chefen säger fortfarande grabbar... jag är inte dumm i huvudet utan fattar att jag ingår i det. För några år sedan sa chefen hörrni grabbar bla bla... dagen efter kom en kärring gråtandes (vi var 3 kvinnor och typ 10 grabbar) hon bad om att få prata med chefen och började gråta typ... -skall du säga upp mig eller skall jag säga upp mig. Chefen undrade vad hon pratade om. Jo ha hade ju sagt grabbar så hon var inte inräknad.... men @Krålus reagerade ju inte....

När ha ringer kunden och säger -killarna kommer in och säger att det här är fel så hår jag fram och tar i hand och tackar...

Fast vänta lite? Vilken gräslig ton du har i det här inlägget. "kärring gråtandes".. Om jag kom in på en arbetsplats där jag kände av den typen av inställning hade jag också vänt i dörren. Det låter inte som en trevlig arbetplats och jag hoppas att någon tog upp det så att det kunde åtgärdas faktiskt, oavsett om JAG var okej med jargongen eller inte.

 

[escodobe]

Min upplevelse är att jag identifierar mig som kvinna för att det är så jag är bemött under hela min uppväxt, det matchar mitt fysiska kön så det har gått smidigt, det skaver inte så jag brukar klä och föra mig tillräckligt kvinnligt för att det . Men jag känner mig rätt oförstående inför att "känna mig kvinnlig" respektive manlig.
Hade jag råkat födats i en manskropp hade jag väl varit gay eftersom jag dras till män sexuellt, men själva grundpersonen "jag" är jag 100%övertygad hade funkat precis lika väl om jag hade råkat födas till man och uppfostrats som så.
Det kvittar liksom för mig, men det är enkelt att följa den lättaste vägen så att säga.

 

[tuaphua]

Det pratas mycket om könsidentitet numera.
Hur känner man sin könsidentitet? Hur känns det när det är rätt eller fel? Eller inte känns alls?
Har DU en tydlig könsidentitet?
Är det möjligen så att man inte nödvändigtvis känner en tydlig könsidentitet om man känner sig rätt i den kropp man är född i?
Många frågor...

Jag har inte behövt fundera kring min könsidentitet iom att jag inte känner att något skaver kring det. Jag föddes och ser ut som kvinna, känner mig som kvinna och trivs fint med det. Det har alltid känts självklart och inget jag egentligen tänkt på.
Om jag skulle vakna upp i morgon och fått en mans kropp hade jag fått total panik och tror inte jag skulle kunna förlika mig längre fram ens med tanken att ha en manskropp resten av mitt liv.

Jag kan ju aldrig fullt förstå tex transpersoners upplevelse iom att jag aldrig kommer förstå något jag inte upplevt.
Men jag antar att det känns lika helfel som när jag föreställer mig vara man.

 

[Askvind]

Jag är tvärtom.
Skulle nån annat än på skämt kala mig tjej skulle jag blir allvarligt upprör- Man är inte tjej i min ålder. Och ja ghar nog alltid haft svårt för "tjej". Tjejig rösträtt? Nä skulle inte tro det...

Jag hatar också detta ord, men jag är ändå rätt ung. Jag gissar att de delvis hör ihop att jag tilltalats som tjej i mening lite som ”lilla gumman” oförmögna lilla du, ”min fina tjej”.. som att jag inte är myndig och en självständig kvinna. Tycker tjej är de värsta ordet (haha typ) som finns. Använder det inte för att beskriva andra personer heller.. tycker det borde utrotas

 

[Sel]

Jag hatar också detta ord, men jag är ändå rätt ung. Jag gissar att de delvis hör ihop att jag tilltalats som tjej i mening lite som ”lilla gumman” oförmögna lilla du, ”min fina tjej”.. som att jag inte är myndig och en självständig kvinna. Tycker tjej är de värsta ordet (haha typ) som finns. Använder det inte för att beskriva andra personer heller.. tycker det borde utrotas

Hugger en knapp. *
Tjej för mig är en tonåring - helt okej. Kille också. Över tjugo börjar det skava. Kille eller tjej över förtio? Bara nej.

 

[Krålus]

Fast vänta lite? Vilken gräslig ton du har i det här inlägget. "kärring gråtandes".. Om jag kom in på en arbetsplats där jag kände av den typen av inställning hade jag också vänt i dörren. Det låter inte som en trevlig arbetplats och jag hoppas att någon tog upp det så att det kunde åtgärdas faktiskt, oavsett om JAG var okej med jargongen eller inte.

Kärring säger jag som kvinna det är inget otrevligt med det.. lite skillnad på en jävla Kärring...

 

[athena_arabians]

Fast vänta lite? Vilken gräslig ton du har i det här inlägget. "kärring gråtandes".. Om jag kom in på en arbetsplats där jag kände av den typen av inställning hade jag också vänt i dörren. Det låter inte som en trevlig arbetplats och jag hoppas att någon tog upp det så att det kunde åtgärdas faktiskt, oavsett om JAG var okej med jargongen eller inte.

Hade en liknande jargong använts på SSAB hade det blivit kvartssamtal direkt. Dåligt uppförande mot kollegor tolererades inte.

Sedan kunde givetvis jag och min kvinnliga kollega bli inkluderade i "grabbar" men den som sa det kom ofta på sig och tittade på oss och la till "damer" eller "kvinnor". Lite kantigt kanske men de gamla uvarna försökte verkligen vilket de faktiskt ska ha kudos för. Det är inte så himla lätt att ändra sig.

Edit: Samma gäller på alla större industrier jag känner till som Boliden, LKAB etc. Jag har själv inte jobbat där men särbon har gjort det.

 

[athena_arabians]

Kärring säger jag som kvinna det är inget otrevligt med det.. lite skillnad på en jävla Kärring...

Jo. Det är inte ett dugg trevligt.

Sedan används "käring" dialektalt i Norrland vilket betyder ens käresta men det är en helt annan femma (och är inte generellt för hela Norrland). Ursprungligen var "kärring" och "käring" samma ord som betydde gammal kvinna men det är ju ett prefekt exempel på ett ord med en pejorativ utveckling.

 

[grodan21]

Hade en liknande jargong använts på SSAB hade det blivit kvartssamtal direkt. Dåligt uppförande mot kollegor tolererades inte.

Sedan kunde givetvis jag och min kvinnliga kollega bli inkluderade i "grabbar" men den som sa det kom ofta på sig och tittade på oss och la till "damer" eller "kvinnor". Lite kantigt kanske men de gamla uvarna försökte verkligen vilket de faktiskt ska ha kudos för. Det är inte så himla lätt att ändra sig.

Edit: Samma gäller på alla större industrier jag känner till som Boliden, LKAB etc. Jag har själv inte jobbat där men särbon har gjort det.

Detta med att kalla personalen grabbarna, händer även på mitt jobb. Varför inte använda tex personalen istället? Det är främst en kvinna som använder ordet grabbarna om personalen som inte sitter på kontor.

 

[bumpo]

Angående att vara ensam eller en av få kvinnor på en arbetsplats så upplevde jag det som att det blev en del i att på ett toxiskt sätt göra mig en del i gruppen. Som att de försökte ignorera att jag var 'annorlunda' genom att göra mig till en av grabbarna hela tiden. Absolut att jag var en del i arbetsgruppen men jag är inte en grabb. Den perioden vi fick en tf chef som alltid sa grabbarna och bumpo inkluderade mig så mycket mer än den vanliga chefen som inte gjorde det.

 

[Ullmerkott]

För mig är kvinna den kroppstyp jag har och kvinnlighet den roll jag blivit insocialiserad i, snarare än någon inneboende mental egenskap hos mig. Som liten tänkte jag ibland att jag kanske borde blivit kille istället, jag hade svårt att känna någon större samhörighet med tjejer eller intresse för "kvinnliga" saker. Sen började jag umgås med tjejer i skolan och växte då in i någon sorts kvinnoroll.

Kvinnorollen har skavt av och till, men som vuxen har jag hittat ett sätt att hantera den som känns "rätt" och fungerar friktionsfritt både gentemot mig själv och övriga samhället. Jag har dock aldrig upplevt att själva kvinnokroppen skaver. Den kanske inte är fullkomlig, men den funkar. Jag kan tycka det är roligt att klä ut mig till "vacker kvinna", men det är lika roligt att klä ut mig till typ Joakim von Anka (i de lägen där det är socialt accepterat) .

 

[Otherside]

När jag funderat ett par varv till, tänker jag nog att min (fysiska) könsidentitet var starkare när jag var yngre, jämfört med idag (60+). Inte minst när jag nånstans i medelåldern blev medveten om hur fantastisk min kropp faktiskt är - fastän det i yngre dagar mest kändes jobbigt (mens, hormonrelaterad acne, förväntningar osv). Det var nog lite längre fram som jag insåg det stora i att faktiskt ha en kropp som fungerar på det helt ofattbara sättet, hela processen, cyclerna, det faktum att jag dessutom lyckades få ett barn som tillverkades av och i den kroppen. Jag förlät mig själv på ett nytt sätt då, bestämde mig för att ta hand om min kropp/mig själv och inte någonsin förakta den mer - viktmässigt inte minst. För mig var det nog ett sätt att se min könsidentitet - MEN ovanpå det vill jag inte lägga normer, stereotyper, etiketter osv osv som ju också kan ses som en slags könsidentitet. Kan det finnas olika typer av könsidentitet? En fysisk och en känslomässig? Och varför behöver den ena automatiskt länkas samman med den andra? Som en påföljd.

(Tillägg: den identiteten finns självklart kvar även idag, även om jag inte tänker på den lika mycket idag. Den fysiska identiteten alltså. Den är absolut, men den präglar mig inte lika starkt som när kroppen var hormonellt och fysiologiskt "aktiv" under min fertila tid. Idag finns en annan fysisk stillhet som också är rätt trevlig...! Inre stillhet alltså. Jisses, hur ska jag förklara....)

 

[EmmaBovary]

Kan det finnas olika typer av könsidentitet? En fysisk och en känslomässig? Och varför behöver den ena automatiskt länkas samman med den andra? Som en påföljd.

Könsidentitet handlar ju just om hur man identifierar sig, och alltså vad man känner sig som och det kan vara oberoende av det fysiska. En del av poängen med att tala om könsidentitet är att det inte automatiskt behöver länkas samman. Men du kanske menar något annat?

 

[Otherside]

Könsidentitet handlar ju just om hur man identifierar sig, och alltså vad man känner sig som och det kan vara oberoende av det fysiska. En del av poängen med att tala om könsidentitet är att det inte automatiskt behöver länkas samman. Men du kanske menar något annat?

Jo, men rent fysiskt så identifierar jag mig som kvinna. Jag lever i en kvinnokropp med allt vad det innebär och har, med åren, lärt mig att älska den och inte minst förundras och "imponeras" av den. Den är jag och jag är den. Samtidigt identifierar jag mig inte alls med yttre stereotyper kring hur en kvinna (fortfarande) förväntas se ut, vara, bete sig, osv osv. DEN identiteten känner jag inte att jag tillhör, alls. Och jag gör gärna uppror mot den.

 

[bumpo]

Jo, men rent fysiskt så identifierar jag mig som kvinna. Jag lever i en kvinnokropp med allt vad det innebär och har, med åren, lärt mig att älska den och inte minst förundras och "imponeras" av den. Den är jag och jag är den. Samtidigt identifierar jag mig inte alls med yttre stereotyper kring hur en kvinna (fortfarande) förväntas se ut, vara, bete sig, osv osv. DEN identiteten känner jag inte att jag tillhör, alls. Och jag gör gärna uppror mot den.

Men det andra du pratar om är ju snarare en könsnorm eller könsbild snarare än könsidentitet. Så olika saker.

 

[EmmaBovary]

Jo, men rent fysiskt så identifierar jag mig som kvinna. Jag lever i en kvinnokropp med allt vad det innebär och har, med åren, lärt mig att älska den och inte minst förundras och "imponeras" av den. Den är jag och jag är den. Samtidigt identifierar jag mig inte alls med yttre stereotyper kring hur en kvinna (fortfarande) förväntas se ut, vara, bete sig, osv osv. DEN identiteten känner jag inte att jag tillhör, alls. Och jag gör gärna uppror mot den.

När du säger att du identifierar dig som kvinna så är det ju könsidentitet du talar om. Men det andra är nog snarare könsroller, samhällets struktur /normer och hur man uttrycker sitt kön (tex. genom utseende med bla. kläder, kroppsspråk).

 

[Ullmerkott]

När du säger att du identifierar dig som kvinna så är det ju könsidentitet du talar om. Men det andra är nog snarare könsroller, samhällets struktur /normer och hur man uttrycker sitt kön (tex. genom utseende med bla. kläder, kroppsspråk).

För mig är att "fysiskt identifiera mig som kvinna" ingenting utöver ett konstaterande av vilken kropp jag har. För andra verkar könsidentitet vara en väldigt stark, inre egenskap som är helt frikopplat från vilken kropp de har. Att då förstå könsidentitet som något helt frikopplat från både det fysiska könet och samhällets könsroller är ungefär som att förstå hur fåglar använder jordens magnetfält. Jag kan ju rent logiskt inse ATT det är så för vissa, men det är liksom en dimension jag ändå inte riktigt kan få grepp om.

 

[EmmaBovary]

För mig är att "fysiskt identifiera mig som kvinna" ingenting utöver ett konstaterande av vilken kropp jag har. För andra verkar könsidentitet vara en väldigt stark, inre egenskap som är helt frikopplat från vilken kropp de har. Att då förstå könsidentitet som något helt frikopplat från både det fysiska könet och samhällets könsroller är ungefär som att förstå hur fåglar använder jordens magnetfält. Jag kan ju rent logiskt inse ATT det är så för vissa, men det är liksom en dimension jag ändå inte riktigt kan få grepp om.

Det är nog inte så konstigt, stämmer inte könsidentiteten överens med könet man tilldelats vid födseln så bidrar väl den skavande känslan till att könsidentiteten blir viktigare och kanske känns starkare.

 

[Sonic76]

Angående din sista mening: när blir man vuxen? Alltså på riktigt för om nått går åt skogen så börjar jag instinktivt leta efter någon vuxen. Alltså något mer vuxen än mig och jag är liksom närmare 40 än 35...

Samma här
Jag blir ju 47 i år men vuxen??
Det blir jag nog aldrig

 

[Stefffie]

Jag ar 33 och alskar att vara kvinna, och framforallt alskar jag systerskapet, som jag tycker ar sa mycket battre an nagon manlig motsvarighet. Jag tycker kvinnor har driv och gemenskap och ar ofta sa himla intressanta, och min valdigt vetenskapliga uppbackning av detta ar att bade jag och min jamnariga manliga van var singlar samtidigt, och han kom hem fran typ 95% av dejter med en bra upplevelse, medans halften (?) av mina foll i nagon av kategorierna "Pratade bara om jobb"/ "stallde inte en enda fraga till mig"/ "Jag var helt drivande i hela samtalet"

Jag var en "pojkflicka" och hade knappt klanning innan jag var 20, da jag hade nagon fanig radsla for allt som var "tjejjigt" da jag nog vaxt upp med mycket iternaliserad misogyni (stavning?)
Skulle nagon kalla mig "girl", framforallt i ett professionellt sammanhang rattar jag dem. "Woman" kanns nastan fortfarande for stort, vuxet och moget for hur jag kanner mig, men jag ar minnsan inte nagon flicka!