Könsidentitet

[Teilani]

Jag har aldrig funderat över mitt kön i kontexten att det skulle vara annorlunda än det är. Jag är kvinna, och trivs bra i kvinnligheten också, även om könsrollen kvinna inte funkar lika bra.

Funderar lite på vad @Takire skrev om vad jag skulle kalla mig, vissa dagar är jag kvinna, dvs mamma, doktor, matmor. Andra dagar är jag mer tjej, hästtjej, partypingla, badflicka. Upplever att jag som kvinna får ta mer ansvar och inte har riktigt samma möjligheter att slappna av och bara vara.

Minns för ett antal år sedan när det florerade en del quinnor, eller qvinnor, i kontaktannonser, det fattade jag aldrig vad det var för något.

 

[Inte_Ung]

Jag kunde inte bry mig mindre.
Men det är väldigt vad andra bryr sig.
Jag är en kameleont i frågan.
Vilket gör omgivningen förvirrad.
De vill då hitta rätt box att stoppa mig i och kan bli arga när det inte är möjligt.

 

[tanten]

Tjej är mer neutralt i mitt huvud . Typ som att det betyder "jag är inte man".

Vet inte säkert om det är själva ordet kvinna som låter vasst och otäckt eller associationerna som gör att jag ryser av det.

Du är ingen dam då?

Tjejig rösträtt låter kanske lite tokigt ja...

Då är det nog en åldersfråga?

För tjej är inte det minsta neutralt! Det är lite nedlåtande. Nån är så j-a tjejig.... Absolut inte något snällt att säga. Till en kvinna i min ålder.
Retar mig lika mycket som när nån i min ålder pratar om sin pojkvän eller flickvän.

Dam blir man via uppförande och klädsel.Jag klär sällan upp mig så rejält och är nog inte tillräckligt sval och elegant....
Men visst har jag spelat dam i några olika sammanhang...

 

[Bison]

Jag har nog aldrig funderat särskilt mycket över det mer än att jag tycker det känns märkligt när någon benämner mig som kvinna. Kvinna känns så vuxet och jag känner mig inte särskilt kvinnlig trots att jag närmar mig 40 år.
Jag är jag, en tjej men jag hade troligen känt mig lika bekväm som man.

När chefen säger, kom igen gubbar så kör vi så känner jag inget behov av att påpeka att jag minsann inte är någon gubbe. Jag är ju likadant klädd och gör samma jobb, jag tillhör gubbarna

 

[fejt]

Det pratas mycket om könsidentitet numera.
Hur känner man sin könsidentitet? Hur känns det när det är rätt eller fel? Eller inte känns alls?
Har DU en tydlig könsidentitet?
Är det möjligen så att man inte nödvändigtvis känner en tydlig könsidentitet om man känner sig rätt i den kropp man är född i?
Många frågor...

 

[Brie]

Jag är biologisk kvinna, har aldrig känt att det skaver. Blir inte ”misstagen” för man. Men socialt trivs jag bäst i klassisk kodade manliga sammanhang, jobbar i mansdominerad bransch och har numera en yrkestitel som är väldigt förknippad med män (utvecklingschef inom IT). Är ofta enda kvinnan på möten men känner mig inte avvikande.

Så jag vet inte, är CIS antar jag.

 

[Görel]

Då är det nog en åldersfråga?

För tjej är inte det minsta neutralt! Det är lite nedlåtande. Nån är så j-a tjejig.... Absolut inte något snällt att säga. Till en kvinna i min ålder.
Retar mig lika mycket som när nån i min ålder pratar om sin pojkvän eller flickvän.

Dam blir man via uppförande och klädsel.Jag klär sällan upp mig så rejält och är nog inte tillräckligt sval och elegant....
Men visst har jag spelat dam i några olika sammanhang...

Jag är över 50 men kvinna får mig att känna mig ännu mer uråldrig.
Vet dock inte vad jag skulle vilja bli kallad för istället, men för mig är tjej bättre än kvinna.

 

[athena_arabians]

Jag är över 50 men kvinna får mig att känna mig ännu mer uråldrig.
Vet dock inte vad jag skulle vilja bli kallad för istället, men för mig är tjej bättre än kvinna.

Och för mig är det tvärtom

Att kalla mig tjej är att i mina ögon att förringa allt jag varit med om som gjort mig till den jag är idag. Jag blir snart 50 och är definitivt en kvinna med en massa kunskap och erfarenheter (inte enbart positiva sådana). Jag kallar min andra hälft partner eller särbo, jag känner att om jag skulle ha en pojkvän skulle det snarare vara en toyboy än en medelålders man

Att jag anser att jag är en kvinna betyder inte att jag inte väntar på att jag ska bli vuxen

 

[Wysiwyg]

Jag är helt klar över att jag är kvinna. Min kropp känns som min.
Däremot är jag inte bekväm med den stereotypa kvinnobilden. Jag är inte lagd åt det behagfulla hållet. Lägger inte huvudet på sned när jag talar med MÄN.. Plutar inte med läpparna och tar inte foton snett uppifrån.

Har t.om.blivit tillsagd av en yngre manlig kollega att försöka vara lite mer kvinnlig... efter en dipy med en.äldre man som älskade nedvärderande skämt.

Jag kan klara mig själv och det jag kroppsligt orkar gör jag. Även om kvinnor i min ålder förväntas behöva manlig "hjälp",

Ja, min kropp är min men könsbilden skaver

Oj, jag har nog aldrig upplevt att jag borde vara mer behagfull eller ta selfies. Jag har nog aldrig tyckt att den generella bilden av kvinnor är sån heller.

 

[bumpo]

Och för mig är det tvärtom

Att kalla mig tjej är att i mina ögon att förringa allt jag varit med om som gjort mig till den jag är idag. Jag blir snart 50 och är definitivt en kvinna med en massa kunskap och erfarenheter (inte enbart positiva sådana). Jag kallar min andra hälft partner eller särbo, jag känner att om jag skulle ha en pojkvän skulle det snarare vara en toyboy än en medelålders man

Att jag anser att jag är en kvinna betyder inte att jag inte väntar på att jag ska bli vuxen

Angående din sista mening: när blir man vuxen? Alltså på riktigt för om nått går åt skogen så börjar jag instinktivt leta efter någon vuxen. Alltså något mer vuxen än mig och jag är liksom närmare 40 än 35...

 

[Voeux]

Jag identifierar mig som kvinna och känner absolut kvinnlig. Just nu mer än någonsin eftersom jag föder barn. Jag förminskar inte mitt eget behov av en könsidentitet likväl som att jag inte förminskar någon annans behov av att få identifiera sig som precis det man känner sig som.

 

[strawberrysylt]

Angående din sista mening: när blir man vuxen? Alltså på riktigt för om nått går åt skogen så börjar jag instinktivt leta efter någon vuxen. Alltså något mer vuxen än mig och jag är liksom närmare 40 än 35...

Haha eller hur. Jag har nog skrivit det här förr kanske, men när jag o min pojkvän skulle på bankmöte tyckte jag det var så skönt att vi skulle träffa en "riktig vuxen". Jag är 36 o pv några år äldre .

-----

Jag är kvinna, har aldrig tvivlat på det.
Sen, som andra vart inne på, kan jag väl ha problem med normerna, men över själva identiteten har jag inga tvivel.

 

[tanten]

Angående din sista mening: när blir man vuxen? Alltså på riktigt för om nått går åt skogen så börjar jag instinktivt leta efter någon vuxen. Alltså något mer vuxen än mig och jag är liksom närmare 40 än 35...

Jag har aldrig vänt mig till äldre än jag, för det har inte funnit nån där. Mina stöttor har varit vännerna. I samma ålder.

Kanske är det därför jag aldrig haft problem med att veta när jag är vuxen. Har inte haft det perspektivet. Jag har sedan tidiga tonår skött mig själv

Så vad är vuxen? Eller "vuxenpoäng"? Och varför är det en grej?

 

[Gimlan]

Angående din sista mening: när blir man vuxen? Alltså på riktigt för om nått går åt skogen så börjar jag instinktivt leta efter någon vuxen. Alltså något mer vuxen än mig och jag är liksom närmare 40 än 35...

Så är jag också och jag är några över 40

 

[bumpo]

Jag har aldrig vänt mig till äldre än jag, för det har inte funnit nån där. Mina stöttor har varit vännerna. I samma ålder.

Kanske är det därför jag aldrig haft problem med att veta när jag är vuxen. Har inte haft det perspektivet. Jag har sedan tidiga tonår skött mig själv

Så vad är vuxen? Eller "vuxenpoäng"? Och varför är det en grej?

Alltså någon mer vuxen än mig betyder inte nödvändigtvis att personen i fråga är äldre än mig. Jag har vänner som är betydligt yngre än mig som jag upplever som mycket mer vuxna än mig. Sen om de uppfattar sig som vuxna eller inte är en annan sak.

Jag begriper ju att jag faktiskt är vuxen mtp ålder, högskoleutbildning, jättegravid, livserfarenheter, livet i någorlunda fas och så men ändå så känns det inte så? Jag har spånat på om det beror på att jag yngst i syskonskaran och enda barnet av kvinnligt kön så jag har alltid blivit omhändertagen av mina bröder och oavsett ålder så är jag mina föräldrars minsting.

 

[tanten]

Alltså någon mer vuxen än mig betyder inte nödvändigtvis att personen i fråga är äldre än mig. Jag har vänner som är betydligt yngre än mig som jag upplever som mycket mer vuxna än mig. Sen om de uppfattar sig som vuxna eller inte är en annan sak.

Jag begriper ju att jag faktiskt är vuxen mtp ålder, högskoleutbildning, jättegravid, livserfarenheter, livet i någorlunda fas och så men ändå så känns det inte så? Jag har spånat på om det beror på att jag yngst i syskonskaran och enda barnet av kvinnligt kön så jag har alltid blivit omhändertagen av mina bröder och oavsett ålder så är jag mina föräldrars minsting.

Ja, vuxen kan man vara i de flesta åldrar och yngsta barnet växer aldrig upp tillräckligt.

Min farfar sa till min far (yngsta barnet) när han var rejält över 30 - det där begriper du när du blir stor.
Kanske beror min "vuxenhet" eller vad det kan kallas på att jag är ensambarn. Jag har fått sköta allt med mina föräldrars bekymmer och vård? Och ingen har fixat nåt åt mig efter tonåren

Så jag "kan själv"

 

[Voeux]

Och för mig är det tvärtom

Att kalla mig tjej är att i mina ögon att förringa allt jag varit med om som gjort mig till den jag är idag. Jag blir snart 50 och är definitivt en kvinna med en massa kunskap och erfarenheter (inte enbart positiva sådana). Jag kallar min andra hälft partner eller särbo, jag känner att om jag skulle ha en pojkvän skulle det snarare vara en toyboy än en medelålders man

Att jag anser att jag är en kvinna betyder inte att jag inte väntar på att jag ska bli vuxen

Jag har faktiskt ganska nyligen för första gången fått en känsla av vara vuxen. Jag tror det är för att jag plötsligt känner mig väldigt färdig med saker som jag tyckte, tänkte och gjorde när jag var i sena 20-års åldern. Att jag kan se en viss avsaknad av mognad hos mig själv i den åldern. Så då tänker jag att om jag känner att mitt 29-åriga jag är passé, och då är man ändå inget barn i den åldern, så känns det väldigt vuxet. Sen tycker jag att jag plötsligt börjar se saker i mycket större perspektiv. Livet, jobbet, föräldraskapet, människor. Jag var mycket mer kategorisk för bara några år sedan men nu känns det som att jag plötsligt ser en massa nya perspektiv, djup och komplexitet i saker och ting. Det är en konstig känsla, jag trodde också att jag skulle gå och vänta på att känna mig vuxen hela livet men den kom från ingenstans nu helt plötsligt.

Sen hoppas jag ändå att jag ska ha barnasinnet kvar, och gärna en smått omogen humor

 

[hastflicka]

Jag har ingenting emot ordet woman (eller women) daremot ogillar jag ordet kvinna. Eller egentligen "kvinnlig". Min Mamma forklarade for mig hur jag skulle sitta, ga, ata, ha haret, kla mig, och over huvud taget forsokte styra mitt liv.

Hon talade om att, "En bra husmor gor inte..." vad det nu gallde (varpa Maken stack in ett, "jag vill verkligen inte ha en bra husmor".) Hon holl pa sa hela sitt liv och jag ignorerade henne sa lange hon levde.

Jag larde mig tidigt att strunta i det och gora som jag ville utan tjafs. Darfor hade jag alltid ett mycket bra forhallande till min Pappa ... men Mamma var mycket ofta ignorerad. Nagot jag ar lite ledsen for idag nar hon inte finns.

 

[Krålus]

När chefen säger, kom igen gubbar så kör vi så känner jag inget behov av att påpeka att jag minsann inte är någon gubbe. Jag är ju likadant klädd och gör samma jobb, jag tillhör gubbarna

sån är jag med... har jobbat i 23 år och chefen säger fortfarande grabbar... jag är inte dumm i huvudet utan fattar att jag ingår i det. För några år sedan sa chefen hörrni grabbar bla bla... dagen efter kom en kärring gråtandes (vi var 3 kvinnor och typ 10 grabbar) hon bad om att få prata med chefen och började gråta typ... -skall du säga upp mig eller skall jag säga upp mig. Chefen undrade vad hon pratade om. Jo ha hade ju sagt grabbar så hon var inte inräknad.... men @Krålus reagerade ju inte....

När ha ringer kunden och säger -killarna kommer in och säger att det här är fel så hår jag fram och tar i hand och tackar...

 

[Sel]

Jag tänker inte så mycket på min könsidentitet generellt och det tycker jag är rätt talande. Jag är cis, jag är född som kvinna och tycker att okejdå. Jag TROR däremot att mitt liv hade varit mycket mer bekvämt som man. Vad ska jag med de där jävla brösten till, jag avskyr mensen och har absolut noll och intet intresse av att bära barn så allt om hör därtill känns som ett straff.
Fortfarande samma människa men jag tror att det fysiska livet hade varit lättare som man, för mig.
Annars lever jag bara som jag känner - som flera andra kan jag bli frustrerad på könsnormerna och rollerna i samhället, men de har ju ingenting med min identitet att göra.