Konflikt med föräldrar

[Kristall10]

Varning för vääääldigt långt inlägg!

Jag skriver sällan personliga saker här men nu känner jag att jag skulle behöva andras syn på saken än min egen eftersom att man lätt blir enfaldig och blind för andras känslor när man är arg och besviken.

Mina föräldrar är jätte snälla och har ställt upp mycket både för mig, min sambon och barnen under åren. Jag fick tex häst tidigt som de betalade allt kring, hade tom två hästar ett tag. Ställde upp och skjutsade, hjälpte till i stallet om det behövdes mm. De har ställt upp om sambon behövt hjälp och de tar alltid hand om barnen om vi har behov av barnvakt.
Problemet är att de har en rätt överlägsen attityd. De ser lätt ner på folk som inte tycker, tänker, ser ut eller gör som dem. Speciellt min mamma. Under hela min uppväxt så tassade man på tå för att inte göra mamma arg och när jag fick häst så hängde alltid hotet om att förlora hästen om jag inte skötte mig eller var nog tacksam. Mina kompisar var rädd för henne och ville inte så gärna vara hemma hos oss för hon kunde lika gärna skälla ut dom som oss om hon tyckte att de betett sig fel.
Att vara tonåring är ju rätt tufft som det är så det var ofta konflikter mellan mig och mamma (pappa jobbade borta på veckorna och kom hem på helgen och lugnade ner stämningen). Kommer inte ihåg en enda bilresa till stallet med bra stämning i bilen tex. Samma sak hemma, där satt jag oftast instängd på mitt rum för att slippa mamma. Så fort hon såg mig hade hon något att klaga på. Jag förstår att hon hade det tufft då pappa jobbade borta hela veckorna och hon skulle sköta allt hemma själv. Men det finns ju gott om ensamstående mammor som sköter allt själv och som inte beter sig så. Dessutom gjorde papps jobb att de kunde leva rätt gott och hade mer pengar än de flesta i deras bekantskapskrets. Inte rika men de hade ny bil, ny husvagn, min häst, utlandsresor mm. Det tillsammans med framför allt mammas lite nedlåtande attityd gjorde och gör fortfarande att många i bekantskapskretsen inte direkt vill umgås med dom. Dom har typ ett vänpar som de träffar ibland och dom är rätt lika varandra. Med deras tidigare bästa vänner har det blivit konflikt på senare år och mamma klagar att kvinnan där alltid måste hävda sig med att tala om allt nytt hon köpt och hur dyr utlandsresan var osv. Och mamma kan inte förstå hur det blivit så tokigt mellan dem... Hon kan inte se att det är för att de har betett sig så och allt sedan de startade företaget och fick en bra inkomst har sett ner på bästa vännerna och betett sig som om de själva var lite bättre, lite finare.
Min och mammas relation blev bättre när jag flyttade hemifrån och speciell efter att vi fick barn. Då har vi varit mer som kompisar och kunnat umgås och ha trevligt. Men några gånger har det blivit konflikter när mamma har dragit igång och gjort en stor örn (inte höna) av en liten liten fjäder. Första gången var när dottern var 2,5 år. Min sambos pappa och mina föräldrar bodde då grannar på landet, var en grusväg på ca 200 m mellan dem. Min sambo och dotter hade varit hos hans pappa och skulle hämta en sak hos mina föräldrar innan de skulle åka hem. Det var i november så det var mörkt och isigt och sent så han hade bråttom att få åka hem. Valde därför att inte ta med dottern till mina föräldrar för att hämta saken. Till saken hör att mina föräldrar då träffade dottern väldigt ofta men det gjorde inte min sambos papp av olika anledningar. Min mamma blir då väldigt sur över att inte dottern är med. Och ringer sedan mig dagen efter och är jätte arg och vill ha en förklaring varför min sambo betedde sig så ”konstigt” osv. Det blev ett jätte bråk och jag blev väldigt ledsen och arg förstås.
Jag har aldrig hört min mamma be om ursäkt. Det är alltid den andra som har fel och inte hon. Hennes syn på saker är alltid den rätta. Pappa skäms ibland för henne och jag har ofta funderat hur dom har kunna förbli gifta så länge. Men han har jobbat borta mycket och nu när de är pensionärer så är han väldigt mycket uppe i vår stuga dit inte mamma så gärna åker.

Nu till det som fick mig att skriva detta inlägg. Det har nu åter blivit konflikt mellan mig och mamma. Hon skulle ha barnen i helgen då min sambo skulle på fest och jag på jobb. Barnen var hemma onsdag, torsdag och fredag från skola och förskola då dottern råkade nämna att hon kanske hade lite ont i halsen i skolan på tisdagen. Sonen som är fyra hakade så klart på när storasyster sa det när hon kom hem. Så båda fick vara hemma tre dagar för säkerhets skull trotts att de inte visade några som helst symptom och inte hade ont i halsen något mer. Min mamma drar alltid väldigt stora växlar när någon är sjuk, hon tycker själv alltid att hon är näst intill döende när hon blir förkyld, och jag är så less på det. Vi har varit förkylda ett par gånger under sommaren och det blir alltid väldigt upphåsat och hon berättar om alla nya rön ang covid-19 som hon hört. Så denna gång valde jag att inte säga att barnen hade varit hemma. Dels pga hennes överdrivna reaktion, dels pga att dom inte var sjuka och dessutom hade varit hemma tre dagar utan symptom. En dag mer än vad ”reglerna” säger.
Men så klart så råkade ju sonen säga att de varit hemma och ”varit sjuka”. Varpå min mamma ringer och är såklart jätte arg och påstår att jag ljuger och att jag inte bryr mig om dem eftersom att jag väljer att utsätta dem för risk för covid-smitta. Jag försöker förklara att de inte varit sjuka och att de varit hemma enligt reglerna men hon fortsätter att mala på om att det känns jätte hemskt att jag ljugit osv. När jag tillslut ber om ursäkt och säger att det var fel av mig så kan hon ändå inte släppa det. Istället drar hon upp andra saker hon stört sig på, som tex att det verkar som att vi tycker att min sambos pappa är mycket bättre än dom. Han kunde inte ha barnen då han hade planer i helgen, vilket han har de flesta helger då han tycker om att umgås med folk och att hitta på saker. Mina föräldrar sitter alltid hemma oavsett coronapandemi eller inte, om dom inte är i Thailand eller på Kanarieöarna. Sambons pappa har dessutom kommit ur en svår period och därför trycker vi att det är extra roligt att han tar sig för saker och har det trevligt med vänner. Han har dessutom varit till oss nästan varje vecka i sommar och följt med när vi varit på utflykter tex. Mina föräldrar har endast varit till oss två gånger i sommar, och det var när dottern fyllde år samt när min syster var hemma och hälsade på och ville åka till oss. Annars har vi bara träffats hemma hos dom eller på något sommarcafé. Det blev även fler småsaker hon tog upp som egentligen inte har någon som helst betydelse men det känns som att hon bara måste hitta nya saker att klaga på då hon inte kan ge sig och gå vidare.
Överlag så tycker jag det är svårare att umgås eller bara prata intelefonera med mamma nu då det bara är negativa saker hela tiden. Vädret ska ältas, är det inte för varm så är det för kallt eller för blåsigt eller för regnigt. Skiner solen och jag säger att det är fint väder så har hon hört att det kan komma en regnskur... Frågar vi om de vill följa med på någon utflykt så vill dom inte, skyller oftast på att dom måste handla. Men dom är pensionärer och kan handla när sjutton de vill! Eller så skyller de på vädret, det kan ju komma en regndroppe. Eller det är mamma som gör, pappa bara hänger med på det hon bestämmer. Kommer de och hälsar på hos oss så är de inte länge, de vill aldrig äta middag utan ”de måste hem så det inte blir så sent”. Vi äter middag mellan 16-17 så särskilt sent blir det inte. Allt detta har blivit värre senaste åren och nu har jag kommit på mig själv med att inte ens orka ringa mamma om det inte är något speciellt jag vill. Förut kunde jag ringa bara för att prata lite.
Åter till den här nya konflikten. Jag känner att jag är så less på allt detta att jag har god lust att säga precis vad jag tycker och tänker om hennes beteende. Men samtidigt vill jag inte göra saken värre. Vi är så klart jätte tacksamma att de har barnen när vi behöver barnvakt, är inte jätte ofta dock men dottern har velat vara där en del i sommar utan att hon har behövt det. Och vi är tacksamma att de hjälper oss med annat om vi behöver hjälp. Men det känns alltid som att vi är lägre än dom och alltid står i skuld på något vis. Och så fort vi råkar säga något om sambons föräldrar så blir mamma sur och säger att det verkar som om vi tycker dom är bättre.
Jag tycker detta är så tråkigt och jag skulle så gärna vilja få ett slut på det här. Men jag vet inte hur. För ett år sedan sa jag åt mamma att sluta säga att jag är bra på att rita. Jag kalkerade och färglade hästar när jag var liten och då fick mamma för sig att jag är så väldigt duktig på att rita. Men jag kan knappt rita en enkel blomma på fri hand egentligen. Och så fort hon ser en målning eller att rita kommer på tal (dottern gillar att rita) så tar hon upp hur duktig jag är. Så förra hösten drog hon upp det igen och jag sa åt henne på skarpen att nu får hon sluta med det där. Jag kan absolut inte rita på fri hand och absolut inte så som på tavlan hon pekade på. Då blev hon jätte sur och gick ut i bilen och satt där tills de åkte hem och pratade inte med mig på en vecka. Då var det jag som tog kontakt men vi pratade inte om det som hade hänt. Så det är väldig svårt att ta upp något som är minsta lilla kritik mot henne.

Svårt för utomstående att bedöma men hur skulle ni gjort? Riskera en stor konflikt genom att ta upp allt som jag tycker är jobbigt eller bara svälja och låtsas som ingenting för att inte riskera relationen? Våra barn märker ingenting av detta som tur är. Eller ja, igår var hon ju själv med dem så då hörde de antagligen när hon pratade med mig och var arg. Men hon är inte så här mot dem och de tycker om att vara där, även om morfar är favoriten.

 

[Görel]

På din beskrivning låter det som att din mamma har stora förväntningar på omgivningen och blir det inte som hon vill är det inte hennes förväntningar som det är fel på utan alltid någon annan eller annat.

Kan du prata med din pappa om detta?

Kan du säga till din mamma att du upplever att det är jobbigt att hon har outtalade förväntningar om hur saker ska bli, att om hon anstränger sig för att kommunicera med sin omgivning istället för att bli upprörd över att man inte kan läsa hennes tankar så blir tillvaron trevligare även för henne?

 

[Milosari]

Jag har tjafsat rätt mycket med min mamma som också har ett lite liknande beteende. Eller det kommer ut så, jag tror det ligger annat bakom egentligen. Men hur som helst så har jag varit tvungen att vara helt oberoende från henne. Dvs hon passar inte barn på min begäran utan enbart egen. Jag är helt klar och tydlig med att jag BEHÖVER inte hennes hjälp. Vill hon umgås med sonen eller fixa något i hans rum t ex, så blir jag såklart glad. Men det där med att stå i tacksamhetsskuld till henne kan hon bara glömma. Jag har också slutat med att åka iväg tillsammans och göra sådant som "normala" familjer gör. Det slutar alltid med bråk och känns aldrig värt det i slutändan. Umgås vi länge nog vill hon förändra ("förbättra") mig och jag blir så besviken på att hon inte tycker att jag duger som jag är. Det håller ju inte.

Jag tycker att du ska vara helt rak och ärlig med vilken behandling du inte köper. Artighetsumgänge för barnens skull är kanske en lösning om ni ändå inte har så mycket ut av att träffas. Men räkna inte med henne, låt barnen vara där när ni har en back-up och inte annars för att undvika beroendeställningen.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag är nästan 40 och har ganska nyligen lyckats bryta mig loss. Önskan om hur det borde vara är så stark, men det gäller ju att skilja på den och på hur det faktiskt är.

 

[Kristall10]

På din beskrivning låter det som att din mamma har stora förväntningar på omgivningen och blir det inte som hon vill är det inte hennes förväntningar som det är fel på utan alltid någon annan eller annat.

Kan du prata med din pappa om detta?

Kan du säga till din mamma att du upplever att det är jobbigt att hon har outtalade förväntningar om hur saker ska bli, att om hon anstränger sig för att kommunicera med sin omgivning istället för att bli upprörd över att man inte kan läsa hennes tankar så blir tillvaron trevligare även för henne?

Jag och pappa har i alla år pratat lite löst om hennes beteende, att hon ofta överreagerar och inte kan erkänna att hon har fel. Men jag har aldrig sagt hur jag känner utan vi har mest skojat bort hennes beteende och pappa säger ”du vet ju hur hon kan vara” och försöker släta över. Jag tror ärligt talat inte att han vill ta upp det med henne för då blir det mer eller mindre ett tredje världskrig och skulle inte förvåna mig om hon slängde ut honom. Min pappa är världens lugnaste och blir väldigt sällan arg och kan upplevas lite mesig. Men när han väl blir arg då blir han det ordentligt och då har han bra och sakliga argument för han har tänkt länge på saken. I övrigt flyter han mest med och försöker hålla god stämning.

Om jag känner min mamma rätt så spelar det ingen roll hur fint eller försiktigt jag lägger fram min ”kritik”. Hon kommer att blir fruktansvärt arg ändå och beskylla mig för att vara otacksam och bortskämd och ta upp hur mycket hon ställt upp och hur mycket pengar dom lagt ner på mitt hästintresse.
Jag tycker ju om mina föräldrar och när mamma är på bra humör så har vi ju trevligt ihop. Men man är ändå alltid lite på tå för henne. Är vi på stan och ska fika så får hon alltid välja fik. För väljer jag och det inte var bra fika så kan hon sura över det flera timmar och då känns det som mitt fel. Såna simpla saker...
Jag pratar en del med min syster om detta oxå men hon bor långt bort och är bara hem ett par gånger per år så hon ser ju inte riktigt problemet på samma sätt. Även om hon upplever en del av det när hon är här men då mer små saker. Det blir ju aldrig de stora konflikterna mellan dem.

 

[nightcrawler]

Herregud vad det låter likt min mamma. Min syster flyttade hemifrån väldigt tidigt just för att slippa mamma. Samma med brorsan. Hon betedde sig ungefär så som din mamma. Jag insåg inte förrän i gymnasieåldern hur fel min mamma betedde sig och hur elak hon faktiskt kunde vara mot både mej och andra. Det har alltid bråkats här hemma. Främst var mamma som satte igång allt för att det var nått som inte passa. Alltid hot om att hon skulle flytta. Fast hon gjorde ju aldrig det för så länge dom bodde ihop så var ju pappa tvungen att försörja henne eftersom hon hade så dålig lön. Minns så väl när man va liten och kompisarnas värsta mardröm var att föräldrarna skulle gå i sär. Jag önskade att mina skulle göra det. Mammas beteende gjorde att man fick en slags hatkärlek till henne. När hon betedde sig dumt och elakt, då blev det att man till slut hatade henne för hon var så genomjävlig. Men man älskade henne när hon var sitt snälla normala jag. Det var fruktansvärt jobbigt. Hon såg bara allas brister men aldrig att det var henne det var fel på. Vet inte hur gammal din mamma är men min blev bara värre med åldern. Det sista var hon hemsk. Tror det kan ha att göra med en påbörjande demens åxå. Hon kunde häva ur sig saker som man aldrig kunde tro att ens hon skulle säga.

 

[Kristall10]

Jag har tjafsat rätt mycket med min mamma som också har ett lite liknande beteende. Eller det kommer ut så, jag tror det ligger annat bakom egentligen. Men hur som helst så har jag varit tvungen att vara helt oberoende från henne. Dvs hon passar inte barn på min begäran utan enbart egen. Jag är helt klar och tydlig med att jag BEHÖVER inte hennes hjälp. Vill hon umgås med sonen eller fixa något i hans rum t ex, så blir jag såklart glad. Men det där med att stå i tacksamhetsskuld till henne kan hon bara glömma. Jag har också slutat med att åka iväg tillsammans och göra sådant som "normala" familjer gör. Det slutar alltid med bråk och känns aldrig värt det i slutändan. Umgås vi länge nog vill hon förändra ("förbättra") mig och jag blir så besviken på att hon inte tycker att jag duger som jag är. Det håller ju inte.

Jag tycker att du ska vara helt rak och ärlig med vilken behandling du inte köper. Artighetsumgänge för barnens skull är kanske en lösning om ni ändå inte har så mycket ut av att träffas. Men räkna inte med henne, låt barnen vara där när ni har en back-up och inte annars för att undvika beroendeställningen.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag är nästan 40 och har ganska nyligen lyckats bryta mig loss. Önskan om hur det borde vara är så stark, men det gäller ju att skilja på den och på hur det faktiskt är.

Jag tror att det även ligger något annat bakom för min mamma. Jag upplever att det blivit värre sedan de blev pensionärer för ett par år sedan. Dom gör i stort sett ingenting, umgås inte med någon förutom ett par ibland. Annars är de mest hemma, åker och handlar eller åker och fikar någonstans. Pappa är mer aktiv och är ute och går, cyklar och åker skidor och kan åka ut till min svärfar eller åka å kolla på typ bilaffärer och liknande. Och är mycket i stugan. Så jag upplever att när mamma fått mindre att göra och mest sitter hemma så blir minsta lilla grej så väldigt stor, speciellt nu i coronatider då hon inte ens vill gå en sväng på stan ibland. Även om hon alltid varit så så känns det som att det blivit värre.

 

[Enya]

Jag är rätt olik min familj. Min mamma och mina syskon samt barnens pappas syskon och mor. De är inte som din mamma riktigt, men jag känner igen mycket av det. Lägg där till lite rasism. Jag orkade till slut inte med det där utan när jag ändå skulle flytta från huset jag hyrde så började jag tänka stort och med hjälp av förslag på buke vart jag skulle flytta så blev det att jag valde ca 50 mil från min familj. Det var det bästa och ensammaste jag gjort och jag ångrar inte det en dag. Man kan inte ändra på sin familj, men man kan välja vilka som man ska umgås med. Jag valde att flytta och fick ett andningshål plötsligt. Tyvärr flyttade jag tillbaka och nu nästan 4 år efter det så sitter jag i samma sits igen. Jag är astrött på dem, och har för tillfället en konflikt med mest min bror, en del med mamma men också något med min ena syster. Hade jag kunnat hade jag flyttat tillbaka dit jag flyttade för 6 år sedan. Jag lär göra det inom några år, men just nu är jag lite bunden här pga barnen. Men.... jag har inte pratat med min familj på en månad nu, barnens pappas familj bröt jag med i februari i år. Jag orkar inte med det helt enkelt.

Så mitt råd är att bryta. Man behöver inte umgås med folk som inte kan bete sig.

 

[Kristall10]

Herregud vad det låter likt min mamma. Min syster flyttade hemifrån väldigt tidigt just för att slippa mamma. Samma med brorsan. Hon betedde sig ungefär så som din mamma. Jag insåg inte förrän i gymnasieåldern hur fel min mamma betedde sig och hur elak hon faktiskt kunde vara mot både mej och andra. Det har alltid bråkats här hemma. Främst var mamma som satte igång allt för att det var nått som inte passa. Alltid hot om att hon skulle flytta. Fast hon gjorde ju aldrig det för så länge dom bodde ihop så var ju pappa tvungen att försörja henne eftersom hon hade så dålig lön. Minns så väl när man va liten och kompisarnas värsta mardröm var att föräldrarna skulle gå i sär. Jag önskade att mina skulle göra det. Mammas beteende gjorde att man fick en slags hatkärlek till henne. När hon betedde sig dumt och elakt, då blev det att man till slut hatade henne för hon var så genomjävlig. Men man älskade henne när hon var sitt snälla normala jag. Det var fruktansvärt jobbigt. Hon såg bara allas brister men aldrig att det var henne det var fel på. Vet inte hur gammal din mamma är men min blev bara värre med åldern. Det sista var hon hemsk. Tror det kan ha att göra med en påbörjande demens åxå. Hon kunde häva ur sig saker som man aldrig kunde tro att ens hon skulle säga.

Så tråkigt att höra att du haft det jobbigt, men skönt att höra att fler är i liknande situationer. Precis som du skriver så hatade jag henne i bland när hon var som värst. Jag vet att jag ibland till och med tänkte att jag inte skulle sakna henne om hon dog. Samtidigt fick jag dåligt samvete över det och när hon inte var sur eller arg så var hon ju såklart snäll och trevlig. Fast ändå fanns alltid oron där att jag skulle säga eller göra något som retade upp henne. Därför blev det ju att jag satte upp en fasad som inte visade särskilt mycket känslor.
Men vi har haft några riktigt bra år från det att jag var 25 till nu för ett par år sedan. Och vi kan ha trevligt när vi ses, men jag börjar bli less på hennes negativa attityd kring allt.
Blir vi bjudna på middag tex så gäller det att åtminstone ta två portioner. Annars tolkar hon det som att inte maten dög. Och äter min sambo bara en portion så tar hon upp det om vi träffas någon dag senare och jag måste försvara honom för att han bara åt en portion... Ja ni hör ju. Känns på något sätt som att hon är väldigt rädd för att inte vara bäst.

 

[Bufera]

Bryt ett tag, ha minimal kontakt, för mig blev min relation något bättre när jag flyttade och inte kunde träffas varje dag. Vår relation kommer aldrig bli samma som min sambo har med sina föräldrar, vilket jag tycker är synd men jag kan alltid vända mig till de om det är något.

 

[Kristall10]

Jag är rätt olik min familj. Min mamma och mina syskon samt barnens pappas syskon och mor. De är inte som din mamma riktigt, men jag känner igen mycket av det. Lägg där till lite rasism. Jag orkade till slut inte med det där utan när jag ändå skulle flytta från huset jag hyrde så började jag tänka stort och med hjälp av förslag på buke vart jag skulle flytta så blev det att jag valde ca 50 mil från min familj. Det var det bästa och ensammaste jag gjort och jag ångrar inte det en dag. Man kan inte ändra på sin familj, men man kan välja vilka som man ska umgås med. Jag valde att flytta och fick ett andningshål plötsligt. Tyvärr flyttade jag tillbaka och nu nästan 4 år efter det så sitter jag i samma sits igen. Jag är astrött på dem, och har för tillfället en konflikt med mest min bror, en del med mamma men också något med min ena syster. Hade jag kunnat hade jag flyttat tillbaka dit jag flyttade för 6 år sedan. Jag lär göra det inom några år, men just nu är jag lite bunden här pga barnen. Men.... jag har inte pratat med min familj på en månad nu, barnens pappas familj bröt jag med i februari i år. Jag orkar inte med det helt enkelt.

Så mitt råd är att bryta. Man behöver inte umgås med folk som inte kan bete sig.

Bryta kontakten helt är det sista jag vill. Samtidigt vill jag få en förändring, men det är ju inte det lättaste.
Mina föräldrar tycker nog att vi har jätte bra kontakt och utåt sett är vi nog den ”perfekta familjen”. Men jag känner att ju äldre jag blir desto mindre dåligt beteende tål jag. Och eftersom att jag dessutom upplever att hennes beteende har förvärrats så känner jag att tålamodet börjar vara slut. Jag är lite som min pappa, jag blir sällan riktigt arg men när jag väl blir det så blir jag det ordentligt. Men jag är inte långsint utan kan släpp det och gå vidare sedan.
Så jag känner att fortsätter mamma tjafsa nu så är det risk att jag tillslut blir så arg att jag säger mer än jag kanske egentligen vill och därmed förstör vår relation totalt.

 

[Kristall10]

Bryt ett tag, ha minimal kontakt, för mig blev min relation något bättre när jag flyttade och inte kunde träffas varje dag. Vår relation kommer aldrig bli samma som min sambo har med sina föräldrar, vilket jag tycker är synd men jag kan alltid vända mig till de om det är något.

Ja, jag känner att jag kommer inte att ta kontakt nu utan det får hon göra. Och ska hon då fortsätta tjafsa så får hon låta bli att höra av sig. Men det vore väldigt synd om det blir så för barnen tycker mycket om att vara där och vi har bara dom som kan vara barnvakt. Sambons mamma gick bort förra året och pappan har alltid mycket planerat och är inte helt säker på att passa mindre barn. Kan hända lite vad som helst kring honom. Så vi ser helst att barnen inte sover över hos honom.
Vi får se vad som händer men det känns som jag skrev tidigare skönt att fler är i liknande situation och att det inte är jag som överreagerar.

 

[Bufera]

Ja, jag känner att jag kommer inte att ta kontakt nu utan det får hon göra. Och ska hon då fortsätta tjafsa så får hon låta bli att höra av sig. Men det vore väldigt synd om det blir så för barnen tycker mycket om att vara där och vi har bara dom som kan vara barnvakt. Sambons mamma gick bort förra året och pappan har alltid mycket planerat och är inte helt säker på att passa mindre barn. Kan hända lite vad som helst kring honom. Så vi ser helst att barnen inte sover över hos honom.
Vi får se vad som händer men det känns som jag skrev tidigare skönt att fler är i liknande situation och att det inte är jag som överreagerar.

Tycker inte du överreagerar, kontakter ska ge energi inte ta. Hur ofta behöver/vill ni ha barnvakt? Kanske den kontakten räcker just nu för ett litet tag, sen bryta henne så fort hon börjar prata på ett sätt du inte uppskattar? Säg det på ett rakt sätt utan att vara otrevlig.

 

[tanten]

Så tråkigt att höra att du haft det jobbigt, men skönt att höra att fler är i liknande situationer. Precis som du skriver så hatade jag henne i bland när hon var som värst. Jag vet att jag ibland till och med tänkte att jag inte skulle sakna henne om hon dog. Samtidigt fick jag dåligt samvete över det och när hon inte var sur eller arg så var hon ju såklart snäll och trevlig. Fast ändå fanns alltid oron där att jag skulle säga eller göra något som retade upp henne. Därför blev det ju att jag satte upp en fasad som inte visade särskilt mycket känslor.
Men vi har haft några riktigt bra år från det att jag var 25 till nu för ett par år sedan. Och vi kan ha trevligt när vi ses, men jag börjar bli less på hennes negativa attityd kring allt.
Blir vi bjudna på middag tex så gäller det att åtminstone ta två portioner. Annars tolkar hon det som att inte maten dög. Och äter min sambo bara en portion så tar hon upp det om vi träffas någon dag senare och jag måste försvara honom för att han bara åt en portion... Ja ni hör ju. Känns på något sätt som att hon är väldigt rädd för att inte vara bäst.

Villkorad kärlek. Du duger om det är enligt hennes nycker. Så fult.

Vi föräldrar borde älska villkorslöst. För vi har satt barnen till världen och det är inte barnen som bett att födas.. Det är vårt ansvar.

Jag tror inte att något blir bättre av att "tala ut" eller "säga ifrån". Jag tror att vägen framåt för dig är att minimera kontakten. för din egen skull, och för barnens. Låt barnen ha kontakt med sina morföräldrar men undvik själv så gott det går.

 

[tanten]

Ja, jag känner att jag kommer inte att ta kontakt nu utan det får hon göra. Och ska hon då fortsätta tjafsa så får hon låta bli att höra av sig. Men det vore väldigt synd om det blir så för barnen tycker mycket om att vara där och vi har bara dom som kan vara barnvakt. Sambons mamma gick bort förra året och pappan har alltid mycket planerat och är inte helt säker på att passa mindre barn. Kan hända lite vad som helst kring honom. Så vi ser helst att barnen inte sover över hos honom.
Vi får se vad som händer men det känns som jag skrev tidigare skönt att fler är i liknande situation och att det inte är jag som överreagerar.

Min svärmor avskydde mig högt och rent och jag undvek henne i görligaste mån. Trots det hade vårt barn en tät och varm kontakt med farmor. Jag var bara inte inblandad. Det funkade utmärkt. Barnet tillbringade ibland veckor där. Farmor hade lediga somrar och gott om tid att ägna sig åt barnbarnet.

Det bör gå att separera barnens umgängemed morförädrarna från ditt. De kan ha en egen relation.

 

[Kristall10]

Tycker inte du överreagerar, kontakter ska ge energi inte ta. Hur ofta behöver/vill ni ha barnvakt? Kanske den kontakten räcker just nu för ett litet tag, sen bryta henne så fort hon börjar prata på ett sätt du inte uppskattar? Säg det på ett rakt sätt utan att vara otrevlig.

Är lite olika hur ofta vi behöver barnvakt. Sonen som är fyra brukar vara där de dagar jag åker iväg till universitetet, pluggar hemma med träffar några gånger per termin. Så han slipper vara på förskolan från 5.45-17.17 de dagarna. Annars är det sällan. Jag och min sambo har dock försökt hitta på lite saker tillsammans i sommar utan barn så i sommar har de varit där två helger pga det samt någon dag när vi jobbat för att slippa vara på den sommaröppna förskolan. Ibland går det så länge mellan gångerna att dom frågar om inte barnen vill komma å sova. Men helst vill de bara ha ett barn åt gången då dom blir rätt intensiva tillsammans.
Vi hade hoppats kunna åka iväg själva på någon weekendresa i höst men som det känns nu så kommer det inte att gå då jag inte vill be om barnvakt mer som det är nu i alla fall.
Fick just ett meddelande om att mamma nu är förkyld... Hon har alltså haft barnen från lunch igår till nu och barnen har varit hemma tre dagar helt symptomfria innan de kom till henne.

 

[Kristall10]

Villkorad kärlek. Du duger om det är enligt hennes nycker. Så fult.

Vi föräldrar borde älska villkorslöst. För vi har satt barnen till världen och det är inte barnen som bett att födas.. Det är vårt ansvar.

Jag tror inte att något blir bättre av att "tala ut" eller "säga ifrån". Jag tror att vägen framåt för dig är att minimera kontakten. för din egen skull, och för barnens. Låt barnen ha kontakt med sina morföräldrar men undvik själv så gott det går.

Problemet är ju att hon är så övertygad om att hennes sätt är det rätta. Hon vet hur allt är och ska vara. Spelar ingen roll vad någon annan säger. Och jag tror att hon tror att hon gör en en tjänst genom att säga hur det ska vara. Hon är mycket för att ”uppfostra” folk runt omkring.
Jag tvivlar inte på att hon inte älskar mig och min syster. Men hennes beteende gör det svårt att ha en djupare mor och dotter relation vilket är väldigt tråkigt.
Alla föräldrar kan väl säga åt sina vuxna barn ibland när de tycker de gör något tokigt, i all välmening. Men tonen och sättet min mamma säger det på är så otrevligt och nedlåtande så jag blir alldeles kall så fort jag hör det tonfallet.

 

[tanten]

Problemet är ju att hon är så övertygad om att hennes sätt är det rätta. Hon vet hur allt är och ska vara. Spelar ingen roll vad någon annan säger. Och jag tror att hon tror att hon gör en en tjänst genom att säga hur det ska vara. Hon är mycket för att ”uppfostra” folk runt omkring.
Jag tvivlar inte på att hon inte älskar mig och min syster. Men hennes beteende gör det svårt att ha en djupare mor och dotter relation vilket är väldigt tråkigt.
Alla föräldrar kan väl säga åt sina vuxna barn ibland när de tycker de gör något tokigt, i all välmening. Men tonen och sättet min mamma säger det på är så otrevligt och nedlåtande så jag blir alldeles kall så fort jag hör det tonfallet.

Japp.
Hon är övertygad om att hennes väg är den rätta och du ska göra sim hon tycvker är bera.
Är inte det själva definitionen av villkorad kärlek?

Gör dansar du inte efter hennes pipa får du skäll.

Jag gilalr itne allt min avkomma gör. Men jag skiljer noga på vad hon gör och vem hon är. Dessutom aktar jag mig noga för att ha åsikter om hennes göranden och låtanden. Det är hennes liv. Inte mitt.

Din mor har synpunkter på dig och ditt liv. Det är inte OK. Inte på en fläck.

 

[Kristall10]

Japp.
Hon är övertygad om att hennes väg är den rätta och du ska göra sim hon tycvker är bera.
Är inte det själva definitionen av villkorad kärlek?

Gör dansar du inte efter hennes pipa får du skäll.

Jag gilalr itne allt min avkomma gör. Men jag skiljer noga på vad hon gör och vem hon är. Dessutom aktar jag mig noga för att ha åsikter om hennes göranden och låtanden. Det är hennes liv. Inte mitt.

Din mor har synpunkter på dig och ditt liv. Det är inte OK. Inte på en fläck.

Ja när du sätter ord på det så känns det solklart att det är så det är.

 

[Nahar]

Det finns inget du kan göra eller säga för att få din mamma att ändra sig. Du kan sätta ett ultimatum att antingen så går hon i terapi ocj löser sina egna problem så att ni kan ha en relation, eller så har ni inte en relation.

Jag gjorde så. Har inte längre kontakt med min mamma och först i efterhand har jag insett hur extremt mycket negativ påverkan hon haft på mig och mitt liv.

Såhär: Bara för att du bryter nu och för överskådlig framtid så betyder det inte för alltid. Om du märker att du faktiskt saknar HENNE (och inte bara typ barnvaktshjälp) så kan du alltid ta upp kontakten igen.

Så som hon beter sig är inte rimligt. Hade du accepterat det om du inte vuxit upp med det? Troligtvis inte. Så varför ska du acceptera det nu?

 

[Kristall10]

Det finns inget du kan göra eller säga för att få din mamma att ändra sig. Du kan sätta ett ultimatum att antingen så går hon i terapi ocj löser sina egna problem så att ni kan ha en relation, eller så har ni inte en relation.

Jag gjorde så. Har inte längre kontakt med min mamma och först i efterhand har jag insett hur extremt mycket negativ påverkan hon haft på mig och mitt liv.

Såhär: Bara för att du bryter nu och för överskådlig framtid så betyder det inte för alltid. Om du märker att du faktiskt saknar HENNE (och inte bara typ barnvaktshjälp) så kan du alltid ta upp kontakten igen.

Så som hon beter sig är inte rimligt. Hade du accepterat det om du inte vuxit upp med det? Troligtvis inte. Så varför ska du acceptera det nu?

Gå i terapi är nog det absolut sista hon skulle kunna tänka sig att göra. Tror hellre hon dör... Hon är lite sån som inte riktigt tror på tex psykisk ohälsa och ”svaga nerver” som hon kan uttrycka det ibland. Har inte ens berättat för mina föräldrar att min sambo har fått hjälp med depression efter den jobbiga tiden med hans mammas sjukdom och bortgång.

Det hade varit lättare om hon var otrevlig hela tiden. Men vi kan ju ha trevligt oxå och jag kan åka dit frivilligt ibland, men det är mest när pappa oxå är hemma. Är han inte hemma är det sällan jag åker dit för att bara umgås med mamma. Möjligtvis att jag frågar om hon vill följa med på någon affär eller så men inte bara träffas för att sitta och surra en stund.

Nej jag hade inte umgåtts med annan vuxen som beter sig så. Men hon är ju ändå min mamma och jag har mycket att vara tacksam över mot mina föräldrar oxå. Och det är jag. Men vill inte behöva ta skit bara för det.