Kompromissa om boendeort

[BernT]

Jag funderar på om du håller på att bli överansträngd?
Missnöjd med allt är ett varningstecken för utmattningssyndrom.
Om det är så, så kan du inte jaga ifatt lyckan utan måste hitta andra vägar.
Terapi hjälper bra i det läget.
Om du bara kör på så finns risken att du craschar totalt och då blir ingenting enligt några planer alls.

Tror inte det. Är mest bara besviken över att en kämpar och det räcker inte. Så känner mest fuck it

 

[BernT]

Du kanske borde söka upp någon att prata med om detta då.

Även jag har haft planer på hur mitt liv ska styras upp som gått helt åt helvete. I flera decennier. Den viktigaste lärdomen jag fått med mig är att man vinner mycket på att se det fina med sitt liv. Grejar man inte det vinner man nog mycket på att få hjälp med detta.

Nja är nog mest besvikelsen som ska gå över. Att även om man kämpat och jobbar röven av sig så hjälper det inte. Det går över nån dag, brukar gå ganska fort.

 

[Thaliaste]

Tror jag redan skrivit det men jag hatar den här lägenheten eftersom den är en ständig påminnelse om ett misslyckande. När vi flyttade hit tänkte jag att här bor vi max 3 år! Det är typ sex år sen. Så det är en ständig påminnelse om failure, att vi inte har köpt något annat boende och nu inte heller kan eftersom priserna galopperat iväg.

Sen är den skitful och tråkig också. Och dyr.

Ni kan visst byta bostad, att ni inte kan det är ett hjärnspöke hos dig.

Och i vems ögon är det ett misslyckande att ni fortfarande bor kvar? Dina? Din mans? Era familjers? Era vänners? Och i jämförelse med vadå? Du och din man har varandra, ni har barn, ni har roliga och välbetalda jobb, och ni har värme i bostaden och mat på bordet. Det är långt ifrån alla som har det så bra. Vad gör det om ni blev kvar några år extra i denna lägenhet, livet blir inte alltid som man planerat. Chilla lite och njut av vad du har, istället för att lägga negativ energi på det du inte har. Livet är inte en tävling, vare sig mot dig själv eller någon annan, eller din uppväxt. Du behöver inte bevisa något för någon, du behöver bara ta dig tid att njuta av det du har, det är det som ÄR livet.

 

[Amha]

Nä, vill ha en trädgård att kunna släppa ut barnet (barnen) i, ha en studsmatta osv. Mer utrymme för barn och familj och för intressen och hobbys. Det är dåligt med det i en trea högst upp i huset.

Det är inte helt ovanligt häromkring att man går från lägenhet till radhus och sen landar i en fristående villa. Kan det vara en möjlighet? Radhus i barnvänligt område med grönytor där de kan träffa kompisar? Kanske lite längre från stan än ni önskar men på hanterbar nivå?

 

[Kiwifrukt]

När jag läste tråden i första omgången tyckte jag din sambo lät som en bortskämd barnrumpa som inte kunde tänka sig att bo i ett område där det bor en person han inte gillar. Men nu är det du och inte han som låter extremt bortskämd och gnällig. Det är långt ifrån alla som ens kan fundera på att skaffa ett sånt boende du vill ha i Sveriges andra största stad.

Jag har ett bra jobb och en bra lön. Men jag är ensamstående och det krävs mer av mig för att kunna köpa ett eget boende än om jag haft en partner. Och nej, det är inte bara att gå ut och plocka en partner som fallfrukt. Redan där har du mer än vad jag har, för ni är två.

Väx upp och sluta gnälla, ni har otroligt mycket mer än många andra och det är på riktigt respektlöst mot dem som verkligen inget har att du ens antyder att du skulle vara fattig. Vad gör det att vänta ett par år om det är vad som krävs, du är väl inte ens 30 år?

 

[BernT]

Det är inte helt ovanligt häromkring att man går från lägenhet till radhus och sen landar i en fristående villa. Kan det vara en möjlighet? Radhus i barnvänligt område med grönytor där de kan träffa kompisar? Kanske lite längre från stan än ni önskar men på hanterbar nivå?

Det är ett alternativ men det hela beror på pris och renoveringsbehov. Är det mycket renoveringsbehov behöver det vara billigt för att vi ska kunna lösa det (man får ju inte låna nån mille till renovering gissar jag) och är det dyrare kan det bara vara väldigt små renoveringsbehov typ måla om.

 

[BernT]

När jag läste tråden i första omgången tyckte jag din sambo lät som en bortskämd barnrumpa som inte kunde tänka sig att bo i ett område där det bor en person han inte gillar. Men nu är det du och inte han som låter extremt bortskämd och gnällig. Det är långt ifrån alla som ens kan fundera på att skaffa ett sånt boende du vill ha i Sveriges andra största stad.

Jag har ett bra jobb och en bra lön. Men jag är ensamstående och det krävs mer av mig för att kunna köpa ett eget boende än om jag haft en partner. Och nej, det är inte bara att gå ut och plocka en partner som fallfrukt. Redan där har du mer än vad jag har, för ni är två.

Väx upp och sluta gnälla, ni har otroligt mycket mer än många andra och det är på riktigt respektlöst mot dem som verkligen inget har att du ens antyder att du skulle vara fattig. Vad gör det att vänta ett par år om det är vad som krävs, du är väl inte ens 30 år?

Vi är 31 och 37 så inte särskilt unga längre

 

[vemsomhelst123]

Nja är nog mest besvikelsen som ska gå över. Att även om man kämpat och jobbar röven av sig så hjälper det inte. Det går över nån dag, brukar gå ganska fort.

Fast det gör det ju typ inte för nån. Jag har jobbat heltid länge, vi har oxå en nettoinkomst på närmare 100 k, och har ägt bostäder i typ 10 år. Vi kan nog inte heller köpa det du vill ha utan att all kostnad blir boende. Ingen av våra vänner i liknande sits kan göra det heller. Vår kompromiss är en lägenhet som vi vill ha och som inte behöver renoveras istället för ett renoveringsprojekt i långedrag, andra vi känner har gjort tvärtom. Och vill vi vidare så småningom är lägenheten ett bra steg på vägen för att kunna det. De flesta i vår ålder 30-40 utan massa pengar med sig sitter ju i vår och er sits. Med skillnaden att är man inne på marknaden har man lite extra att kräma till med oftast. Ingen med våran inkomst kan köpa det ni vill ha, det är lite sjukt men det finns ingen orättvisa i det.

 

[Amha]

Det är ett alternativ men det hela beror på pris och renoveringsbehov. Är det mycket renoveringsbehov behöver det vara billigt för att vi ska kunna lösa det (man får ju inte låna nån mille till renovering gissar jag) och är det dyrare kan det bara vara väldigt små renoveringsbehov typ måla om.

Radhusen ligger ofta lägre i pris, ffa om du kan leta dig en bit ut. Jag bor f.n i kedjehus, sitter ihop i garagen. På min baksida är det.. vad kan det vara.. 10 meter gräsmatta kanske? Därefter kommer en allmänning med fotbollsplan, föreningsägd. Hittar du nåt liknande har du ett guldläge. Det är värdefullt för kommande köpare (dvs kan resultera i en sjysst budgivning). Trots dessa ligger ju dessa hus kanske ett par millar lägre i pris än fristående hus i samma område. Köper du ett sådant kan du ju börja räkna lite på vad du har för möjligheter. Vill ju till att du har koll på vad de brukar gå på i området, hur priserna ändrats under covid-19 och hur man tror att de ändras när det dämpas.

Jag hade kunnat köpa ett med lite renoveringsjobb och bara gått in med så mycket banken kräver, för att sedan rusta upp det för pengarna jag har kvar. Däremot inga fler hemmarenoverade projekt gjorda av slarver 1 och 2 som man måste göra om pga skador osv från dessa.! Därefter börjat spana på vad jag kan tänka mig som nästa område och hållit ögonen öppna efter ett hus ni kan tänka er.

 

[BernT]

Fast det gör det ju typ inte för nån. Jag har jobbat heltid länge, vi har oxå en nettoinkomst på närmare 100 k, och har ägt bostäder i typ 10 år. Vi kan nog inte heller köpa det du vill ha utan att all kostnad blir boende. Ingen av våra vänner i liknande sits kan göra det heller. Vår kompromiss är en lägenhet som vi vill ha och som inte behöver renoveras istället för ett renoveringsprojekt i långedrag, andra vi känner har gjort tvärtom. Och vill vi vidare så småningom är lägenheten ett bra steg på vägen för att kunna det. De flesta i vår ålder 30-40 utan massa pengar med sig sitter ju i vår och er sits. Med skillnaden att är man inne på marknaden har man lite extra att kräma till med oftast. Ingen med våran inkomst kan köpa det ni vill ha, det är lite sjukt men det finns ingen orättvisa i det.

Aha fast vi har bruttoinkomst på runt 100, inte netto. Kanske skulle varit tydlig med det men man brukar ju alltid prata om löner innan skatt men klart hade vi haft netto 100 kunde vi sparat minst 60 säkert 70 i månaden

 

[vemsomhelst123]

Aha fast vi har bruttoinkomst på runt 100, inte netto. Kanske skulle varit tydlig med det men man brukar ju alltid prata om löner innan skatt men klart hade vi haft netto 100 kunde vi sparat minst 60 säkert 70 i månaden

Jag menade oxå brutto ! Haha. Skrev fel!
Poängen är iaf att det är så marknaden är. Vi har inte heller råd (eller det har vi, men då får vi bara bo) med nyrenoverat i typ långedrag.
Edit: nu räknade jag på det. Vi skulle kunna låna så vi kan köpa för 12 mille. Men då skulle ju allting annat få stå på vänt under många år. Det hade vi aldrig satt oss i. Och den stora skillnaden mellan oss är att vi är inne på marknaden. Är det inte värt nåt år eller två för att få det du vill?

 

[BernT]

Jag menade oxå brutto ! Haha. Skrev fel!
Poängen är iaf att det är så marknaden är. Vi har inte heller råd (eller det har vi, men då får vi bara bo) med nyrenoverat i typ långedrag.
Edit: nu räknade jag på det. Vi skulle kunna låna så vi kan köpa för 12 mille. Men då skulle ju allting annat få stå på vänt under många år. Det hade vi aldrig satt oss i. Och den stora skillnaden mellan oss är att vi är inne på marknaden. Är det inte värt nåt år eller två för att få det du vill?

Lätt hänt jo det är väl så vi får göra. Min sambo har varit väldigt anti det men jag sa att det är så ALLA gör och ska vi kunna köpa något måste vi också göra det. Och skulle det va så att marknaden kraschat så vi får lite när vi säljer så betyder det väl att alla andra hus också gått ner i pris så att de också blir billigare.

 

[escodobe]

Kortedala är väl utsatt område?

Nä. Du har lite skev bild av var man kan bo.

 

[Kiwifrukt]

Vi är 31 och 37 så inte särskilt unga längre

Och jag är 32 och har för drygt två månader sen fått min första fasta anställning trots fem års högskolestudier. Hade jag haft en partner hade jag ganska snart kunnat köpa ett eget boende, men nu har jag inte det. Jag kanske kan göra det när jag är jämngammal med din partner om jag får behålla mitt jobb, klättra lite på lönestegen och kunna spara. Jag väljer att fokusera på det istället för att tänka att jag kommer vara redo för graven vid 37.

 

[escodobe]

Nä, vill ha en trädgård att kunna släppa ut barnet (barnen) i, ha en studsmatta osv. Mer utrymme för barn och familj och för intressen och hobbys. Det är dåligt med det i en trea högst upp i huset.

Då verkar ju kortedala utmärkt. Fin natur runt hörnet, lärjeån är otroligt vacker om våren.Du har Galaxen i bergsjön med hästar,kossor och kaniner. Gamlestan och Kviberg växer så att det knakar.

 

[Roheryn]

Vi är 31 och 37 så inte särskilt unga längre

Allt är relativt. Jag är 50 (jättegammal enligt dig) och har precis flyttat in i det som är MIN dröm. Jag har förvisso haft ett liv som gift med ett barn tidigare, och då bodde vi i villa (som vi köpte när jag var 27 och sålde när jag var 40, dock med extremt dåligt tajmat köp och försäljning så med rätt liten vinst), men jag har både mellanlandat i dyr hyresrätt (i 7 år) efter en separation och flyttat rätt många mil för att ha råd med den gården jag äger och bor på nu. Jag tror säkert att du skulle tycka att mitt hus är ett ruckel (och ja, badrummet måste renoveras så fort jag har råd!), men jag har plats nog att ta emot alla vänner som vill hälsa på, min dotter finns rätt nära, jag har min drömhäst i stallet och jag kan förhoppningsvis ge min dotter en första bas för en egen hästverksamhet. Jag fick hela härligheten för under 3 miljoner (som var min gräns) och bor väl ca 1 1/2 timme från din region (där jag bodde förut). Nu jobbar jag mestadels hemma, men skulle kunna pendla till några olika halvstora städer på under en timme.

Ville bara försöka visa dels att livet inte är någon rät linje - saker händer, liksom - och dels att det går att få sin dröm med mindre pengar. För min del har det ju varit begränsande att jag är ensam, trots hög inkomst har jag ju bara EN lön, och att jag precis som ni haft begränsat med kontanter till insatsen.

Jag måste också säga att trots att min hyrestvåa som jag hade innan jag flyttade hit inte på något sätt var det ultimata boendet så trivdes jag med livet medan jag bodde där. Jag sov i vardagsrummet för att låta min dotter ha sovrummet, det var en högst ordinär lägenhet (allt vitt, standardkök, standardbadrum) och jag kunde inte ha gäster på middag (alldeles för litet!). Men jag gillade läget, fyllde livet med annat (hästar, dotter, vänner som jag träffade på andra ställen än hemma osv) och levde ett bra liv trots ett boende som inte var det jag "egentligen" ville ha.

 

[MJLee]

Nej precis, det har jag aldrig sagt. Min uppfattning är att det är främst är husets läge och storlek som styr priserna, i de områden jag tittar. Eventuella renoveringsbehov, faktiska eller upplevda, påverkar priset lite men ytterst marginellt. Om det inte är helt fallfärdigt eller sprillans nybyggt då.

Håller med, här i Stockholm skulle jag nog säga att läget är nästan allt. Samma hus beroende på läge kan gå för flera miljoners skillnad. Och nu pratar vi inte ens Djursholm, Djurgården och liknande. Inte ens Saltis, Lidingö och Värmdö. Nacka, Täby, Bromma/Äppelviken är också snordyra.

 

[Voeux]

Håller med, här i Stockholm skulle jag nog säga att läget är nästan allt. Samma hus beroende på läge kan gå för flera miljoners skillnad. Och nu pratar vi inte ens Djursholm, Djurgården och liknande. Inte ens Saltis, Lidingö och Värmdö. Nacka, Täby, Bromma/Äppelviken är också snordyra.

…och Tyresö

 

[a1agnlju]

Håller med, här i Stockholm skulle jag nog säga att läget är nästan allt. Samma hus beroende på läge kan gå för flera miljoners skillnad. Och nu pratar vi inte ens Djursholm, Djurgården och liknande. Inte ens Saltis, Lidingö och Värmdö. Nacka, Täby, Bromma/Äppelviken är också snordyra.

Skulle väl säga att i alla fall Bromma, Nacka och Täby har haft höga priser under mycket lång tid. Där var det dyrt även när jag var ung på 80-talet. I alla fall villorna. När mina föräldrar var små (40-talet) och bodde i Bromma var det ju flera områden som var för rikt folk, Ålsten t ex.
Däremot märks det ju att Staden växer eftersom många söderförorter har blivit betydligt dyrare de senaste 20 åren, för att inte tala om Norrtälje t ex. Det var inte så länge sedan man kunde få ett riktigt fint hus där för en spottstyver. Rejält uppsving på priserna där.

 

[Snubbelfot]

En pluspoäng med den här tråden är att den påminner mig om hur fantastiskt lyckligt lottad jag själv är. Framför allt genom att inte ha vare sig längtan eller behov att bo citynära i någon av storstadsregionerna. Vi bor i ett 70-tals suterränghus på landet bland åkrar och skog, med tomt och hus i underbart fritt söderläge. Enda tunga renoveringsposten som återstår är badrummet, övrigt som t ex ytskikt tar vi bit för bit när budget och ork/lust tillåter. Hästen står inhyrd ett par km bort till rimlig kostnad (med stora hagar, ridhus mm), skola och barnomsorg finns också på cykelavstånd, jag har 25 minuter i bil till jobbet, sambon jobbar mest hemma och reser litet. Vi har en knapp timme i bil till centrala Göteborg. Och huslånet kröp nyligen ner under miljonen. En, alltså. Den nivån på skuldsättning ger mig en stor frihets- och trygghetskänsla, dessutom innebär de låga boendekostnaderna (även om de delvis kompenseras av transportkostnader) frihet och flexibilitet kring hur mycket man arbetar och med vad.

Jag är född och uppväxt i kanten av Göteborg, har bott i by på landet i femton år och på landet-landet de senaste fem. Visst innebär det vissa begränsningar att bo på landet jämfört med i stan. Framför allt bilberoendet är en boja som är svårt att bortse från och som skulle behöva politisk vilja kring kollektivtrafik för att minimera. Men fördelarna med att bo på landet, åtminstone när man passerat 25-30, uppväger med råge imho.