Kompromissa om boendeort

[Snubbelfot]

En pluspoäng med den här tråden är att den påminner mig om hur fantastiskt lyckligt lottad jag själv är. Framför allt genom att inte ha vare sig längtan eller behov att bo citynära i någon av storstadsregionerna. Vi bor i ett 70-tals suterränghus på landet bland åkrar och skog, med tomt och hus i underbart fritt söderläge. Enda tunga renoveringsposten som återstår är badrummet, övrigt som t ex ytskikt tar vi bit för bit när budget och ork/lust tillåter. Hästen står inhyrd ett par km bort till rimlig kostnad (med stora hagar, ridhus mm), skola och barnomsorg finns också på cykelavstånd, jag har 25 minuter i bil till jobbet, sambon jobbar mest hemma och reser litet. Vi har en knapp timme i bil till centrala Göteborg. Och huslånet kröp nyligen ner under miljonen. En, alltså. Den nivån på skuldsättning ger mig en stor frihets- och trygghetskänsla, dessutom innebär de låga boendekostnaderna (även om de delvis kompenseras av transportkostnader) frihet och flexibilitet kring hur mycket man arbetar och med vad.

Jag är född och uppväxt i kanten av Göteborg, har bott i by på landet i femton år och på landet-landet de senaste fem. Visst innebär det vissa begränsningar att bo på landet jämfört med i stan. Framför allt bilberoendet är en boja som är svårt att bortse från och som skulle behöva politisk vilja kring kollektivtrafik för att minimera. Men fördelarna med att bo på landet, åtminstone när man passerat 25-30, uppväger med råge imho.

(Granne med skolan, i närmaste pyttepyttebyn, finns förresten ett par byggklara tomter för 100 tkr/st + VA/el om nån skulle vara trött på stan. )

 

[Voeux]

En pluspoäng med den här tråden är att den påminner mig om hur fantastiskt lyckligt lottad jag själv är. Framför allt genom att inte ha vare sig längtan eller behov att bo citynära i någon av storstadsregionerna. Vi bor i ett 70-tals suterränghus på landet bland åkrar och skog, med tomt och hus i underbart fritt söderläge. Enda tunga renoveringsposten som återstår är badrummet, övrigt som t ex ytskikt tar vi bit för bit när budget och ork/lust tillåter. Hästen står inhyrd ett par km bort till rimlig kostnad (med stora hagar, ridhus mm), skola och barnomsorg finns också på cykelavstånd, jag har 25 minuter i bil till jobbet, sambon jobbar mest hemma och reser litet. Vi har en knapp timme i bil till centrala Göteborg. Och huslånet kröp nyligen ner under miljonen. En, alltså. Den nivån på skuldsättning ger mig en stor frihets- och trygghetskänsla, dessutom innebär de låga boendekostnaderna (även om de delvis kompenseras av transportkostnader) frihet och flexibilitet kring hur mycket man arbetar och med vad.

Jag är född och uppväxt i kanten av Göteborg, har bott i by på landet i femton år och på landet-landet de senaste fem. Visst innebär det vissa begränsningar att bo på landet jämfört med i stan. Framför allt bilberoendet är en boja som är svårt att bortse från och som skulle behöva politisk vilja kring kollektivtrafik för att minimera. Men fördelarna med att bo på landet, åtminstone när man passerat 25-30, uppväger med råge imho.

Jag önskar att jag kände så, alltså, verkligen. Jag älskar naturen och saknar den ofta, önskar att jag hade stor plats till fler hundar och ett växthus. Mannen vill mest spela golf och vi hade kunnat bo nära någon fin bana. Hade vi flyttat bort från stan hade boende och belåningsgrad inte behövt vara en huvudbry, och jag får förslaget med jämna mellanrum från personer som inte bor i storstad. Men, det är inte så enkelt heller, i varje fall inte för min del. Jag är född här, jag är van vid att höra tunnelbanans muller och se nya människor varje gång jag går utanför dörren. Jag har ett väldigt stort behov av diversitet, i människor och aktiviteter. Jag blir inspirerad av folks olikheter och vill därför se en palett av folk dagligen. Jag är van vid gatubelysningen och att inte ens vintern känns mörk. När mina barn växer upp så vill jag att de ska kunna välja att syssla med keramik, innebandy eller klassisk musik i sin hemkommun. Att deras vänner är olika, har olika etnicitet, intressen, politiska åsikter och har föräldrar som har olika livsstil. Så de kan få välja sin identitet, och hitta sin grupp människor, på en plats där valmöjligheterna finns. Sånt är viktigt för mig, och skulle jag lämna stan så skulle jag känna att jag krympte. Jag behöver allt det här, alla intryck. För att inte tala om att jag har mina föräldrar och syskon nära, vilket känns ännu viktigare nu när vi får barn. Min man är också uppväxt i Stockholm, och vi båda gick universitetet här till och med, vilket gör att vi har kanske 97% av våra vänner här i stan.

Ja, nu föreslog ju inte du att just jag skulle flytta ut utan du beskrev din egen situation, och jag är ärligt talat lite avis på er som inte är bundna till storstad på det sättet som jag är. Jag har verkligen en inbyggd landsbygdsromantiker som alltid kommer att längta ut. Så ovan är mest en beskrivning till de som ofta föreslår att folk ska lämna stan, och en förklaring till varför det inte är så enkelt. Det är inte att man "ska" bo i stan, inte ens utbudet som lockar (jag går liksom inte på Dramaten och Operan var och varannan helg). Men jag har liksom betongen, anonymiteten och diversiteten i blodet på nåt sätt. Och ja, då blir det jävligt dyrt att bo...

 

[Voeux]

Så ja, jag är en sån som motsäger mig att man får "mer för pengarna" när man flyttar ut. Jag skulle få mer boende, men mindre av mitt liv

 

[Lingon]

Jag önskar att jag kände så, alltså, verkligen. Jag älskar naturen och saknar den ofta, önskar att jag hade stor plats till fler hundar och ett växthus. Mannen vill mest spela golf och vi hade kunnat bo nära någon fin bana. Hade vi flyttat bort från stan hade boende och belåningsgrad inte behövt vara en huvudbry, och jag får förslaget med jämna mellanrum från personer som inte bor i storstad. Men, det är inte så enkelt heller, i varje fall inte för min del. Jag är född här, jag är van vid att höra tunnelbanans muller och se nya människor varje gång jag går utanför dörren. Jag har ett väldigt stort behov av diversitet, i människor och aktiviteter. Jag blir inspirerad av folks olikheter och vill därför se en palett av folk dagligen. Jag är van vid gatubelysningen och att inte ens vintern känns mörk. När mina barn växer upp så vill jag att de ska kunna välja att syssla med keramik, innebandy eller klassisk musik i sin hemkommun. Att deras vänner är olika, har olika etnicitet, intressen, politiska åsikter och har föräldrar som har olika livsstil. Så de kan få välja sin identitet, och hitta sin grupp människor, på en plats där valmöjligheterna finns. Sånt är viktigt för mig, och skulle jag lämna stan så skulle jag känna att jag krympte. Jag behöver allt det här, alla intryck. För att inte tala om att jag har mina föräldrar och syskon nära, vilket känns ännu viktigare nu när vi får barn. Min man är också uppväxt i Stockholm, och vi båda gick universitetet här till och med, vilket gör att vi har kanske 97% av våra vänner här i stan.

Ja, nu föreslog ju inte du att just jag skulle flytta ut utan du beskrev din egen situation, och jag är ärligt talat lite avis på er som inte är bundna till storstad på det sättet som jag är. Jag har verkligen en inbyggd landsbygdsromantiker som alltid kommer att längta ut. Så ovan är mest en beskrivning till de som ofta föreslår att folk ska lämna stan, och en förklaring till varför det inte är så enkelt. Det är inte att man "ska" bo i stan, inte ens utbudet som lockar (jag går liksom inte på Dramaten och Operan var och varannan helg). Men jag har liksom betongen, anonymiteten och diversiteten i blodet på nåt sätt. Och ja, då blir det jävligt dyrt att bo...

Jag vet vad du menar även om jag inte är uppvuxen eller bor i storstad. Jag vill kunna slippa ta bilen överallt. I min lilla stad kan jag cykla överallt. Kommer jag ut på landet på vintern en kväll så tycker jag att det är obehagligt mörkt och jag längtar tillbaka till gatubelysningen i stan! Jag hade nog känt mig fängslad på landet av tvånget att behöva ta bilen/kollektivtrafik överallt. Cykeln tar jag till stranden, till stan och till affären. Jag behöver aldir gleta parkeringsplats när vi ska till stranden. Det finns alltid nånstans att ställa cykeln.

 

[a1agnlju]

En pluspoäng med den här tråden är att den påminner mig om hur fantastiskt lyckligt lottad jag själv är. Framför allt genom att inte ha vare sig längtan eller behov att bo citynära i någon av storstadsregionerna. Vi bor i ett 70-tals suterränghus på landet bland åkrar och skog, med tomt och hus i underbart fritt söderläge. Enda tunga renoveringsposten som återstår är badrummet, övrigt som t ex ytskikt tar vi bit för bit när budget och ork/lust tillåter. Hästen står inhyrd ett par km bort till rimlig kostnad (med stora hagar, ridhus mm), skola och barnomsorg finns också på cykelavstånd, jag har 25 minuter i bil till jobbet, sambon jobbar mest hemma och reser litet. Vi har en knapp timme i bil till centrala Göteborg. Och huslånet kröp nyligen ner under miljonen. En, alltså. Den nivån på skuldsättning ger mig en stor frihets- och trygghetskänsla, dessutom innebär de låga boendekostnaderna (även om de delvis kompenseras av transportkostnader) frihet och flexibilitet kring hur mycket man arbetar och med vad.

Jag är född och uppväxt i kanten av Göteborg, har bott i by på landet i femton år och på landet-landet de senaste fem. Visst innebär det vissa begränsningar att bo på landet jämfört med i stan. Framför allt bilberoendet är en boja som är svårt att bortse från och som skulle behöva politisk vilja kring kollektivtrafik för att minimera. Men fördelarna med att bo på landet, åtminstone när man passerat 25-30, uppväger med råge imho.

Jag är också lyckligt lottad och köpte i tid och har lån på strax över miljonen för ett hus några mil från centrala Stockholm. Bekymret i TS fall är att det inte finns något utrymme för kompromisser. Vi tycker att det är okej att renovera lite allteftersom och ha en halvtimme eller mer till jobbet. Det vill inte ts kompromissa med. Rätt skev inställning till livet

 

[MiniLi]

Jag är också lyckligt lottad och köpte i tid och har lån på strax över miljonen för ett hus några mil från centrala Stockholm. Bekymret i TS fall är att det inte finns något utrymme för kompromisser. Vi tycker att det är okej att renovera lite allteftersom och ha en halvtimme eller mer till jobbet. Det vill inte ts kompromissa med. Rätt skev inställning till livet

Har man en skrev inställning till livet för att man inte har råd med renoveringar (eftersom huspriserna är så höga även för dessa hus) och för att man vet att man har svårt att klara pendling?

Jag förstår att man kan bli provocerad när ts uttrycker att de är fattiga osv men det känns ju väldigt överdrivet att skriva att inställningen till livet är skev. Taskigt.

 

[Eurydome]

Jag önskar att jag kände så, alltså, verkligen. Jag älskar naturen och saknar den ofta, önskar att jag hade stor plats till fler hundar och ett växthus. Mannen vill mest spela golf och vi hade kunnat bo nära någon fin bana. Hade vi flyttat bort från stan hade boende och belåningsgrad inte behövt vara en huvudbry, och jag får förslaget med jämna mellanrum från personer som inte bor i storstad. Men, det är inte så enkelt heller, i varje fall inte för min del. Jag är född här, jag är van vid att höra tunnelbanans muller och se nya människor varje gång jag går utanför dörren. Jag har ett väldigt stort behov av diversitet, i människor och aktiviteter. Jag blir inspirerad av folks olikheter och vill därför se en palett av folk dagligen. Jag är van vid gatubelysningen och att inte ens vintern känns mörk. När mina barn växer upp så vill jag att de ska kunna välja att syssla med keramik, innebandy eller klassisk musik i sin hemkommun. Att deras vänner är olika, har olika etnicitet, intressen, politiska åsikter och har föräldrar som har olika livsstil. Så de kan få välja sin identitet, och hitta sin grupp människor, på en plats där valmöjligheterna finns. Sånt är viktigt för mig, och skulle jag lämna stan så skulle jag känna att jag krympte. Jag behöver allt det här, alla intryck. För att inte tala om att jag har mina föräldrar och syskon nära, vilket känns ännu viktigare nu när vi får barn. Min man är också uppväxt i Stockholm, och vi båda gick universitetet här till och med, vilket gör att vi har kanske 97% av våra vänner här i stan.

Ja, nu föreslog ju inte du att just jag skulle flytta ut utan du beskrev din egen situation, och jag är ärligt talat lite avis på er som inte är bundna till storstad på det sättet som jag är. Jag har verkligen en inbyggd landsbygdsromantiker som alltid kommer att längta ut. Så ovan är mest en beskrivning till de som ofta föreslår att folk ska lämna stan, och en förklaring till varför det inte är så enkelt. Det är inte att man "ska" bo i stan, inte ens utbudet som lockar (jag går liksom inte på Dramaten och Operan var och varannan helg). Men jag har liksom betongen, anonymiteten och diversiteten i blodet på nåt sätt. Och ja, då blir det jävligt dyrt att bo...

Jag förstår ditt resonemang om myller och diversitet direkt utanför dörren och ett stort utbud av aktiviteter för barnen till fullo men det bygger ju på att man bor i innerstan eller strax utanför, inte i en villa i Tullinge, Gustavsberg eller Tyresö. I de avseendena får man ju lika mycket myller och diversitet för pengarna om man bor i ett liknande område i vilken annan stad som helst.

Sen har väl alla städer en kulturskola där man kan spela klassisk musik, och innebandyklubbar finns väl överallt.

 

[Eurydome]

Där jag bor har lägenhetspriserna varit rätt stilla iaf de senaste fyra åren. Får väl se vad som händer framåt men jag räknar inte med att kunna göra bostadskarriär iaf.

Edit. Jag är inte missnöjd alltså. Köpte inte för att göra vinst utan för att bo. Men ville bara peka på att den där bostadskarriären inte existerar överallt längre på samma sätt som förr.

Jaha, det var förvånande. Jag visste att priserna låg mer eller mindre stilla i avfolkningsbygder men trodde ändå att det tickade uppåt i princip överallt annars, i olika takt beroende på område.

 

[Voeux]

Jag förstår ditt resonemang om myller och diversitet direkt utanför dörren och ett stort utbud av aktiviteter för barnen till fullo men det bygger ju på att man bor i innerstan eller strax utanför, inte i en villa i Tullinge, Gustavsberg eller Tyresö. I de avseendena får man ju lika mycket myller och diversitet för pengarna om man bor i ett liknande område i vilken annan stad som helst.

Sen har väl alla städer en kulturskola där man kan spela klassisk musik, och innebandyklubbar finns väl överallt.

Nja, alltså, det beror ju på vad du jämför med. Det är en himla skillnad på förort och landet när det kommer till utbud och diversitet, och skillnad förorter emellan. Dessutom är det skillnad på att ha innerstan 30 min bort eller 3h bort. Bott i både förort, innerstad och mindre städer som inte är Stockholm och i mina ögon är skillnaden väldigt stor.

 

[Fruentimber]

Jag önskar att jag kände så, alltså, verkligen. Jag älskar naturen och saknar den ofta, önskar att jag hade stor plats till fler hundar och ett växthus. Mannen vill mest spela golf och vi hade kunnat bo nära någon fin bana. Hade vi flyttat bort från stan hade boende och belåningsgrad inte behövt vara en huvudbry, och jag får förslaget med jämna mellanrum från personer som inte bor i storstad. Men, det är inte så enkelt heller, i varje fall inte för min del. Jag är född här, jag är van vid att höra tunnelbanans muller och se nya människor varje gång jag går utanför dörren. Jag har ett väldigt stort behov av diversitet, i människor och aktiviteter. Jag blir inspirerad av folks olikheter och vill därför se en palett av folk dagligen. Jag är van vid gatubelysningen och att inte ens vintern känns mörk. När mina barn växer upp så vill jag att de ska kunna välja att syssla med keramik, innebandy eller klassisk musik i sin hemkommun. Att deras vänner är olika, har olika etnicitet, intressen, politiska åsikter och har föräldrar som har olika livsstil. Så de kan få välja sin identitet, och hitta sin grupp människor, på en plats där valmöjligheterna finns. Sånt är viktigt för mig, och skulle jag lämna stan så skulle jag känna att jag krympte. Jag behöver allt det här, alla intryck. För att inte tala om att jag har mina föräldrar och syskon nära, vilket känns ännu viktigare nu när vi får barn. Min man är också uppväxt i Stockholm, och vi båda gick universitetet här till och med, vilket gör att vi har kanske 97% av våra vänner här i stan.

Ja, nu föreslog ju inte du att just jag skulle flytta ut utan du beskrev din egen situation, och jag är ärligt talat lite avis på er som inte är bundna till storstad på det sättet som jag är. Jag har verkligen en inbyggd landsbygdsromantiker som alltid kommer att längta ut. Så ovan är mest en beskrivning till de som ofta föreslår att folk ska lämna stan, och en förklaring till varför det inte är så enkelt. Det är inte att man "ska" bo i stan, inte ens utbudet som lockar (jag går liksom inte på Dramaten och Operan var och varannan helg). Men jag har liksom betongen, anonymiteten och diversiteten i blodet på nåt sätt. Och ja, då blir det jävligt dyrt att bo...

Jag är 50/50 lantis/stadsbo. Nu har jag sån jävla tur att jag äger en fantastisk liten gård mitt ute på landet med alla dess fördelar, dessutom utan lån, men det kan verkligen värka i bröstet på mig emellanåt över hur mycket jag saknar storstan och i mitt fall då Oslo. Precis det du beskriver, en helt annan enkelhet man inte kan uppleva här ute. En annan form av njutning att bara kunna ta trikken vart som helst, en kaffe runt hörnet, en middag på haket tjugo meter bort.

 

[Amha]

Jag är också lyckligt lottad och köpte i tid och har lån på strax över miljonen för ett hus några mil från centrala Stockholm. Bekymret i TS fall är att det inte finns något utrymme för kompromisser. Vi tycker att det är okej att renovera lite allteftersom och ha en halvtimme eller mer till jobbet. Det vill inte ts kompromissa med. Rätt skev inställning till livet

Ehm... Ja alltså.. jag har ju bott (bor) sådär, några mil från Stockholm, renoverat allteftersom och jag förstår verkligen varför ts inte vill. Kanske inte för att hon/de har svårt att leva med fula tapeter/handfat en stund (det förstår jag inte heller) men när jag har sett grannar ta in folk för renovering har man ju bara tänkt "hur pallar de med dessa?!" och ännu värre de som håller på själva i all oändlighet. De vi tar in är ju snart en del av inredningen, jobbar snabbt och lämnar dessutom fint resultat och har bra lösningar på det mesta. Snickaren kommer hit med sin son ibland så våra barn leker ihop men hur många har det så väl med sina hantverkare? För oss har det ju varit viktigare än prislappen att vi både kan ha en god relation och att de lämnar ett bra resultat. Dessutom litar jag fullt på dem så de jobbar medan vi är på jobb. Sen är ju kök och badrum riktigt skit att helrenovera. Bye bye dusch och smidiga matlagningsmöjligheter liksom. Det vore ju toppen att fixa innan inflytt. Om man inte har alternativa lösningar dvs. Ett separat rum där man ska måla, tapetsera eller nåt kan man ju ofta stänga till lite.

Däremot måste man ju anpassa val av boende efter vad plånboken säger. Dvs sök dig utåt, börja med en lägenhet i område på uppsving, ta ett boende där man kommer behöva göra lite renovering /.../ för att sedan hitta drömkåken. Tyvärr är det ju lite så man måste välja.

 

[Lingon]

Har man en skrev inställning till livet för att man inte har råd med renoveringar (eftersom huspriserna är så höga även för dessa hus) och för att man vet att man har svårt att klara pendling?

Jag förstår att man kan bli provocerad när ts uttrycker att de är fattiga osv men det känns ju väldigt överdrivet att skriva att inställningen till livet är skev. Taskigt.

Har man inte råd med ett hus (inkl. de renoveringar man anser behöver göras) så får man ju leat efter ett billigare hus. Det jag tycker är en skev inställning är att TS har en skev inställning till vad som är ett måste och vad som är lyx. Huset hon länkade till beskriver det perfekt. Det är helt ok hus utseendemässigt men TS anser att det måste till en miljon in renoveringar innan det överhuvutaget är möjligt för henne att bo i. DET är en skev inställning.

 

[Sharpless]

Jaha, det var förvånande. Jag visste att priserna låg mer eller mindre stilla i avfolkningsbygder men trodde ändå att det tickade uppåt i princip överallt annars, i olika takt beroende på område.

Nu tror jag att anledningen till att priserna där @MiniLi bor inte har stigit nämnvärt, bitvis beror på att det färdigställdes lite för många lägenheter på för kort tid. Vet att i föreningen jag bor i, dröjde det mer än två år innan alla lägenheter var sålda. Jag misstänker att priserna kommer öka något framöver, så länge inte marknaden kraschar. Då jag bor i en tvåa, har jag mest kollat på dessa priser, och de verkar ha börjat stiga jämfört med nypriset nu.

 

[Eurydome]

@Voeux Jag vet inte riktigt vad du menar med ”landet” men jag tänker på villaområde i mellanstor svensk stad typ Mariefred, Helsingborg eller Eskilstuna. Jag tänker att det myllrar lika mycket utanför dörren i ett villaområde i nån av de städerna som utanför dörren till en villa i Trollbäcken.

 

[Voeux]

Jag vet inte riktigt vad du menar med ”landet” men jag tänker på villaområde i mellanstor svensk stad typ Mariefred, Helsingborg eller Eskilstuna.

Om man enbart håller sig i sitt villaområde såklart. Men vi jobbar inne i Stockholm och har vänner här, så visst skulle det vara skillnad för oss att bo i Mariefred eller i Huddinge. Vi skulle fortsätta röra oss inne i stan flera dagar i veckan. Sen tycker jag att det också är stor skillnad i diversitet kommunerna emellan, och även områden inom kommunerna. Säg, ett villaområde i Täby och ett område med både villor och lägenheter i Huddinge. Större mix, på vissa platser mer än andra.

Så det klart det finns diversitet och mer eller mindre myller på andra platser i Sverige än i och kring Stockholm. Givetvis. Men dels jämförde jag med landet i mitt inlägg, alltså inte villaförort, och utöver detta så är det ju andra värden som att detta är vårt hem. Vi är rotade i Stockholm och har vårt och våra här. Likväl som att andra är rotade och har sitt och sina i Eskilstuna eller Helsingborg. Att man kan tänka sig att kompromissa med just myllret för en villaförort, innebär ju inte att vilken villaförort vart som helst would do. För oss skulle det vara nästintill befängt att flytta från Stockholm. Lämna våra familjer, nu när vi själva ska få barn dessutom, och precis alla våra vänner. Byta jobb båda två och flytta till typ, Norrköping. För att starta ett helt nytt liv, långt från alla, för att vi där hade råd med en villa? Det låter befängt i mina öron. Då bor vi, såklart, hellre i lägenhet. Hemma.

 

[Eurydome]

Nja, alltså, det beror ju på vad du jämför med. Det är en himla skillnad på förort och landet när det kommer till utbud och diversitet, och skillnad förorter emellan. Dessutom är det skillnad på att ha innerstan 30 min bort eller 3h bort. Bott i både förort, innerstad och mindre städer som inte är Stockholm och i mina ögon är skillnaden väldigt stor.

Sen tyckte i alla fall jag att när man kom bara en liten bit utanför stan så blev det lätt ett jätteprojekt att ses med kompisar som också hade barn och också bodde en liten bit utanför stan. Jag bodde i söderort och hade en kompis som bodde i Urshults i Sundbyberg. Det var inte så att man kvistade över på en fika direkt med två små barn i släptåg, vare sig kollektivt eller med egen bil.

 

[Voeux]

Sen tyckte i alla fall jag att när man kom bara en liten bit utanför stan så blev det lätt ett jätteprojekt att ses med kompisar som också hade barn och också bodde en liten bit utanför stan. Jag bodde i söderort och hade en kompis som bodde i Urshults i Sundbyberg. Det var inte så att man kvistade över på en fika direkt med två små barn i släptåg, vare sig kollektivt eller med egen bil.

Ja, jag bodde på Lidingö en tid och hade vänner i Tyresö. Det var ett satans projekt. Därför tittar vi främst i söderort där jag har båda mina föräldrar, alla syskon och alla de vänner som inte bor i innerstan. Mannens vänner bor kvar i stan så jag tänker att vi flyttar innan de börjar dra sig ut i norrort

 

[MiniLi]

Nu tror jag att anledningen till att priserna där @MiniLi bor inte har stigit nämnvärt, bitvis beror på att det färdigställdes lite för många lägenheter på för kort tid. Vet att i föreningen jag bor i, dröjde det mer än två år innan alla lägenheter var sålda. Jag misstänker att priserna kommer öka något framöver, så länge inte marknaden kraschar. Då jag bor i en tvåa, har jag mest kollat på dessa priser, och de verkar ha börjat stiga jämfört med nypriset nu.

Det är ju samma i andra delar av stan. Haft kompisar som haft jättesvårt att sälja och definitivt inte gått med vinst..
Små lägenheter går bättre, troligen pga studenterna.

 

[MiniLi]

Har man inte råd med ett hus (inkl. de renoveringar man anser behöver göras) så får man ju leat efter ett billigare hus. Det jag tycker är en skev inställning är att TS har en skev inställning till vad som är ett måste och vad som är lyx. Huset hon länkade till beskriver det perfekt. Det är helt ok hus utseendemässigt men TS anser att det måste till en miljon in renoveringar innan det överhuvutaget är möjligt för henne att bo i. DET är en skev inställning.

Jag håller inte med. Bara för att man tycker annorlunda behöver man ju inte kalla det skevt.

 

[a1agnlju]

Ehm... Ja alltså.. jag har ju bott (bor) sådär, några mil från Stockholm, renoverat allteftersom och jag förstår verkligen varför ts inte vill. Kanske inte för att hon/de har svårt att leva med fula tapeter/handfat en stund (det förstår jag inte heller) men när jag har sett grannar ta in folk för renovering har man ju bara tänkt "hur pallar de med dessa?!" och ännu värre de som håller på själva i all oändlighet. De vi tar in är ju snart en del av inredningen, jobbar snabbt och lämnar dessutom fint resultat och har bra lösningar på det mesta. Snickaren kommer hit med sin son ibland så våra barn leker ihop men hur många har det så väl med sina hantverkare? För oss har det ju varit viktigare än prislappen att vi både kan ha en god relation och att de lämnar ett bra resultat. Dessutom litar jag fullt på dem så de jobbar medan vi är på jobb. Sen är ju kök och badrum riktigt skit att helrenovera. Bye bye dusch och smidiga matlagningsmöjligheter liksom. Det vore ju toppen att fixa innan inflytt. Om man inte har alternativa lösningar dvs. Ett separat rum där man ska måla, tapetsera eller nåt kan man ju ofta stänga till lite.

Däremot måste man ju anpassa val av boende efter vad plånboken säger. Dvs sök dig utåt, börja med en lägenhet i område på uppsving, ta ett boende där man kommer behöva göra lite renovering /.../ för att sedan hitta drömkåken. Tyvärr är det ju lite så man måste välja.

Håller med där. Vi tar också in hantverkare på det vi inte vill göra själva och anlitar då dem vi har haft förr och litar på. Inte billigast, men pålitliga och duktiga.

TS vill ju inte ens måla om, och det måste man ju nästan alltid om man inte vill ha några märken från föregående boende.