Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Ok, det låter som nåt jag skulle sluta med för att hästen tycker det är obehagligt måste jag erkänna.:cool:

Men du, 7:e, hur vet man då redan från marken att den ÄR blockerad :confused: Eller menar han att den alltid blir det när man spänner sadelgjorden:confused: Annars, hur skulle man märka det?

(jag jag vet att jag är obildad ang alla kotor och var dom sitter och hinner inte söka upp det nu, men gissar att den är långt "ner":o:D)

Att man ska låta fysiken vara som den är för att det kan upplevas obehagligt för hästen att släppa på det ena och det andra låter lite bakvänt. Hellre ta obehagliga veterinärräkningar, och obehag i samband med vet.besök för att man inte ville manipulera bort den där lilla låsningen som hindrade hästen att jobba rätt? :crazy: Sen att man ska vara försiktig med det MAN SJÄLV gör om man inte har någon utbildning utan bara lärt sig dessa enstaka medel, det är en annan femma!
Många beskriver rehabilitering och läkning som en process där man måste genomgå samma smärta (psykiskt eller fysiskt eller både och) som vid tillfället för traumat för att kunna bearbeta det. Kanske lite drastiskt att jämföra med i ett sånt här fall, men som förklaring till varför jag tycker påståendet låter konstigt!

Vill man lära sig att känna av de låsningar som finns bör man skaffa sig en utbildning inom området! :p Men lite enkelt förklarat så kan man känna det på hur bra svikt det är längst bak i halsen i sidled.
De som lär ut metoden menar att sista halskotan alltid blir låst när man spänner sadelgjorden (mer eller mindre som sagt, den ligger mellan bogbladen som lätt blir ngt. ihoptryckta när man spänner gjorden). Själv har jag svårt att tro att den alltid blir det men metoden är såpass skonsam att det inte känns som att den skadar att använda som daglig "check".
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Ja jag tycker nog att har en häst problem ska inte jag fixa och trixa trots ev motstånd, eller obehag. Om den inte har det så finns ju ingen anledning heller att pressa igenom något, kan jag tycka:cool:

Men ok, tack för förklaringen ja, jag misstäntke att den måste sitta där nere nånstans:cool:. :D
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Ja jag tycker nog att har en häst problem ska inte jag fixa och trixa trots ev motstånd, eller obehag. Om den inte har det så finns ju ingen anledning heller att pressa igenom något, kan jag tycka:cool:

Jag tror jag håller med i din tankegång rent allmänt, men ytterligare försök till förklaring för tankegången i det här fallet:

Testa ha ett bestick eller liknande långt metallobjekt i munnen och spänn käkarna. Det är obehagligt i princip bara av att ha det där och drar man i det blir det väldigt obehagligt! :eek: (inte att det nödvändigtvis gör superont men bekvämt är det inte).
Om man istället slappnar av i käkarna blir det stor skillnad. (Nu när jag skulle testa var iofs den mest tydliga kopplingen att det var mycket svårare att följa med i nacken i sidled/nedåt om käkarna var spända, och att det var grymt svårt att slappna av i käkarna öht! men så harjag lite problem med käkleden.. :o )
Obehaget hästen känner blir alltså pga spänningen. Och är också en del i att lära hästen bort med spänningen - den får eftergift "av sig själv" tack vare att bettet blir mer behagligt när den slappnar av. Hästar som inte har lärt sig slappna av för tygeltag lär tycka i princip vad man än gör är obehagligt. Hästar som spänner sig är också kort i muskulaturen och därför kan det (precis som vid stretching) vara lite obehagligt att föra huvudet åt sidan tills de kommit på att de kan slappna av och länga muskulaturen.
Motståndet man får precis i början kan också komma av att hästen inte förstår vad vi vill- har inte lärt sig följa med och ge efter för trycket. Men då tar man ju inte bort trycket (förrän hästen gör ansats till rätt riktning), då lär sig hästen aldrig att ge efter för trycket.
Som lekman tycker jag inte man ska "pressa igenom" om hästen är väldigt motvillig och den ändå verkar förstå vad man vill. Men då vet man ju att hästen förmodligen har problem som behöver rättas till. Som "behandlare" är det -oftast- bättre att ändå komma igenom av anledningen att hästen inte alltid tycker samma sak som kroppen, det kan vara obehagligt att ta sig igenom saker men kommer kännas mycket bättre efteråt. Det vet inte hästen!

De klassiska stegen är:
*hästen följer skeptiskt och med lite motstånd med i den riktning vi önskar
*hästen stöter på ett motstånd (oftast i form av de spända musklerna och/eller blockeringen som vi vill lätta på) och försöker därför ta sig loss någon gång innan den blir fokuserad igen.
*hästen börjar tugga på bettet
*hästen slappnar av och får automatiskt "belöning" i form av att bettet känns mjukare

Har den redan varit med om det några gånger behöver man inte alls stöta på något motstånd eller någon motvilja. Däremot tuggandet brukar vara tecken på att hästen ännu inte slappnar av. Den som håller i tygeln känner tydlig skillnad när hästen börjar slappna av eftersom det känns som att hela munnen mjuknar trots att munnen är sluten och hästen vågar ha kvar kontakten.
 
Senast ändrad:
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Nu förmänskligar du.
att ta metall mellan tänderna är inte kul- prova med en hund.

din metod på tryck/ eftergift är inget som jag har lärt mig- i munnen!

Det är ryttaren som ska ge eftergiften- just för att inte skapa en spänning.
Att hålla tills hästen ger efter är förkastligt.

Om man rider så på tränsbett kan jag förstå att det är lättare med en stång- skarpt- hästen ger efter- bara fokus på var den har huvudet o ryttaren känner sig mer behaglig till mods- när den "går rätt".
börja i rätt ände så får hästen förtroende för bettet- bakifrån o sitt med en mjuk stilla hand- magic uppenbarar sig.
Sen får handen aldrig bli statisk, utan ska vara levande i sin kontakt.
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Kan ta ett exempel som avser att få "loss" 7:e halskotan som ofta blir mer eller mindre blockerad när sadelgjorden spänts (enligt förespråkarna för metoden, t ex Giniaux som var en väldigt känd fransk veterinär/osteopat). Används med fördel på tränsbett eftersom man då lättast kan "känna munnen":
Böj hästens huvud ifrån dig med hjälp av yttertygeln som du håller ungefär vid manken. Den andra tygeln används bara för att undvika att bettet åker igenom munnen (vid behov). Vänta ut tills hästen slappnar av, ofta tuggar de frenetiskt och spänner emot till en början, när de sedan slappnar av släpper ofta blockeringen automatiskt. Vill då hästen ta tillbaka huvudet igen så får den göra det.

Vissa "vardagsflexioner" kan alla ryttare göra för att förbättra förutsättningarna inför varje ridpass. Men för att ha någon långsiktig nytta av osteopat-manipulationer (vilket de ju också är) bör såklart någon utbildad inom området behandla emellanåt, någon som kan se ev. underliggande orsaker till att en blockering ofta kommer tillbaka förutom uppenbara saker som att sadelgjorden spänns.


Är du helt säker på att det är 7:e halskotan det avser? Det är inte jag...däremot 5:e och i bästa fall, 6:e, men inte 7:e...
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Nu förmänskligar du.
att ta metall mellan tänderna är inte kul- prova med en hund.

din metod på tryck/ eftergift är inget som jag har lärt mig- i munnen!

Det är ryttaren som ska ge eftergiften- just för att inte skapa en spänning.
Att hålla tills hästen ger efter är förkastligt.

Om man rider så på tränsbett kan jag förstå att det är lättare med en stång- skarpt- hästen ger efter- bara fokus på var den har huvudet o ryttaren känner sig mer behaglig till mods- när den "går rätt".
börja i rätt ände så får hästen förtroende för bettet- bakifrån o sitt med en mjuk stilla hand- magic uppenbarar sig.
Sen får handen aldrig bli statisk, utan ska vara levande i sin kontakt.

Använd fingrarna eller något annat istället då, det är inte trycket mot tänderna jag syftar på utan obehaget i käkarna och nacken! :p

Övrigt låter mest som åsikter och dom får du givetvis ha, ingen som tvingar dig till manipulationer/flexioner! ;)
Det som beskrevs var f ö avsett främst från marken stillastående.
Det jag fått lära mig (rent allmänt inom ridning, NH m.m.) är att hästen ska lära sig ge efter innan eftergiften kommer, men det gäller bara när ett tryck läggs på av ett syfte, däremellan ska det inte finnas något tryck = inget att ge efter.
Men den diskussionen känns som en evighetsdiskussion som sagt eftersom det är helt olika filosofier = en smaksak.

Tillägg: såna här flexioner kan du inte göra på stång. En flexion av underkäken dvs helt annan *går* men ger ingen vidare effekt eftersom det är så sjukt svårt att känna när hästen slappnar av jämfört med på tränsbett, lätt att bli lurad för att hästen försvinner undan.
 
Senast ändrad:
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Är du helt säker på att det är 7:e halskotan det avser? Det är inte jag...däremot 5:e och i bästa fall, 6:e, men inte 7:e...

99% säker. För att vara 100% måste jag fixa fram boken först.
Dock är ju detta "ryttarvarianten". Osteopat-manipulationen för samma sak ser lite annorlunda ut.
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

99% säker. För att vara 100% måste jag fixa fram boken först.
Dock är ju detta "ryttarvarianten". Osteopat-manipulationen för samma sak ser lite annorlunda ut.

Kl! hur ser den andra manipulationen ut då?
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

KL
Nu har ni tappat mig i diskussionen för nu låter det som ni sitter och rider på sjuka hästar?!
:confused::cry::crazy:
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Kl! hur ser den andra manipulationen ut då?

Om du menar den andra som i osteopat-manipulationen så vågar jag inte svara på det. Delvis eftersom jag är osäker utan att kolla i boken (har aldrig utfört det själv, bara tittat på och ströläst i Giniaux´bok). Kan ha varit frambenen i kors - huvudet åt sidan.
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Det är ryttaren som ska ge eftergiften- just för att inte skapa en spänning.
Att hålla tills hästen ger efter är förkastligt.
Hm, nu måste jag få förklarat hur man då får hästen att bli eftergiven för hjälperna, om man själv ska ge efter innan man fått svar från hästen.

Om man väntar ut en eftergift från hästen och då mjuknar själv och är o förblir mjuk tills nästa tygeltag/ökad kontakt, hur kan då det skapa spänning?

Att däremot ta upp kontakt med munnen och ge efter innan hästen mjuknat, borde kunna bygga upp en spänning. -en inlärd motspänning och acceptans av tryck.?

Men jag kanske helt har missat vad du menar eg! Du får gärna lägga ut texten och upplysa för jag vill inte misshandla någon mun!:)
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Jag funderar lite lika här...

Bara en liten definiering först: När jag gör en förhållning så vill jag att hästen "sänker farten", bibehåller takt och samlar sig något.

Som jag har förstått det så är det när man känner eftergift från hästen i en förhållning som jag vet att bakbenen är med mig. Förhållningen ger mig möjlighet att få kvittens på vad som händer i hästen. Jag kan kolla av var jag har hästen via förhållning. När hästen svarar på min förhållning genom kroppen, i.e. samlar sig rätt, så blir det en eftergift från hästen. Eller, det blir inte något annat egentligen än att förhållning går igenom. Vi båda ger varandra eftergift kan man säga.

När hästen spjärnar emot min förhållning så har jag inte bakbenen med mig, alltså då har jag av någon anledning fått ett påskjut istället för samling när jag "kontaktar" hästen med mitt säte och hand för/inför en förhållning.

Här tror jag det finns olika metoder till att få hästen att förstå vad man är ute efter. Några av dessa metoder har vi sett här på film (gissar jag).

Vissa driver fram hästen till handen och försöker igen och ser om bakbenen är med bättre nästa gång, andra söker eftergiften till handen först innan drivning. Den ene går genom påskjutet, och den andre genom bärkraften. (?)
Det finns säkert nittioelva sätt till, men det som är lika är resultatet man vill nå. Bara olika vägar att gå.

Kanske menar axel att man då i "spjärnet" ska driva in bakdelen till handen och ge tygel när bakbenen är med - därav ordet eftergift? Rätta mig här axel om du upplever att jag missuppfattat dig.

Men jag tänker att jag känner i min kropp när jag visualiserar ridningen här framför tangentbordet att även om man går via den vägen, drivning till handen, att hästen då borde ge eftergift när bakbenen kommer med, så man får sitt kvitto och kan ge i handen (eller det blir ju att hästen ger sig själv eftergift egentligen). Man ger eftergift i handen när kvittot kommit så att säga. När spjärnet slutat i handen har jag baken med.
 
Senast ändrad:
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Nej så menar jag inte.

har ni aldrig läst alla ridhandböcker som unga?

Där man gör upprepade kramar- signaler.

När hästen är välriden efter detta system går kramen o sätets inverkan ner i bakhovarna.

att dra samtidigt som man sparkar på är det absolut inte heller tal om.
om hästen litar på en- att den får eftergift- ger den eftergift- i eftergiften.

ang. Karl så lägger hand ner handen till normalläge- när korrigeringen är avslutad.
eleverna som jag har sett- rider med okänslig hög hand o höjer den ännu mer- för att sakta av.
 
Senast ändrad:
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

När hästen spjärnar emot min förhållning så har jag inte bakbenen med mig, alltså då har jag av någon anledning fått ett påskjut istället för samling när jag "kontaktar" hästen med mitt säte och hand för/inför en förhållning.

Här tror jag det finns olika metoder till att få hästen att förstå vad man är ute efter. Några av dessa metoder har vi sett här på film (gissar jag).

Vissa driver fram hästen till handen och försöker igen och ser om bakbenen är med bättre nästa gång, andra söker eftergiften till handen först innan drivning. Den ene går genom påskjutet, och den andre genom bärkraften. (?)
Det finns säkert nittioelva sätt till, men det som är lika är resultatet man vill nå. Bara olika vägar att gå.

Ja det finns fler vägar än så, eller varianter. Men jag tycker inte att det för min del, nånsin fungerar att börja via munnen. (Även om det är det som man som ryttare gärna har som första alternativ:o rent spontant.) Men andra kan ha andra erfarenheter. Och på filmerna finns ju detta.

Jag tycker att man får gå via många växlingar av gångart (och sedan tempo) för att få med bakdelen och då få känslan av eftergift i hästens kropp och mun. Jag tycker det känns samtidigt i hela hästen, inte enbart i munnen. Det går via övergångarna, först skritt-halt många gånger, sen skritt-trav. Inte påskjutet i sej. På vissa hästar behöver man rida på mer framåt för att få den att komma fram till handen (få den ärliga bjudningen framåt) men kontakten bakbenen-munnen kommer inte av påskjutet och man "hoppas" inte att bakdelen kommer med, utan det är fortfarande via många många halvhalter, dvs uppbalanseringar, många övergångar där hästen också får balansera upp sej bakifrån, samt många många (även om de är små) växlingar i tempot.

Jag tycker att grunden är balans, balansera upp, sen takten, taktmässigheten i rörelsen som betyder allt för om det blir en ärlig eftergift genom kroppen, det blir inte möjligt utan. Samt framåtbjudning och förstås kontakt.
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Ja, en häst som är välriden på det systemet... Som jag fattar det är detta vi talar om här ett sätt att korrigera hästen, inte ridning på en välriden häst...

Men tänk då att du gör dessa kramningar, och hästen fortsätter att "spjärna" emot, ev hänger sig i tygeln, spurtar på med bakbenen, hänger sig på bogen. Då kramar du bara vidare, varv på varv? (det tror inte jag att du gör, men jag kunde inte låta bli :D) Berätta gärna hur du gör då. :)

Det finns de som går en annan väg tror jag, som är lite effektivare men som även kan se lite "bryskt" ut (för att använda någons härliga uttryck :D, var det ditt?)- ex PK sätt. Sen är det ju självklart att hästägaren behöver ändra sitt eget ridsätt för att inte kasta bort korrigeringen som är gjord. Här är nog många som faller i sitt eget gamla badvatten igen. Man hoppas ju att ryttaren får hjälp den med!

"att hålla tills hästen ger" och att ge pulsering tills hästen ger är ju i princip samma sak. Hästen får ju inte eftergift förrän ryttaren slutar med pulseringen. När ryttaren inte gör något alls - det är då ryttaren ger eftergift.

Dina kramningar är ju oxå tryck, på vilken du förväntar dig hästens eftergift...
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Jag tycker att man får gå via många växlingar av gångart (och sedan tempo) för att få med bakdelen och då få känslan av eftergift i hästens kropp och mun. Jag tycker det känns samtidigt i hela hästen, inte enbart i munnen. Det går via övergångarna, först skritt-halt många gånger, sen skritt-trav. Inte påskjutet i sej.
[...]
Jag tycker att grunden är balans, balansera upp, sen takten, taktmässigheten i rörelsen som betyder allt för om det blir en ärlig eftergift genom kroppen, det blir inte möjligt utan. Samt framåtbjudning och förstås kontakt
Håller helt med dig!


Men om vi har en häst/ponny som halvhalterna är "trasiga" på. Inget händer, vad vi än gör i sadeln. Hästen har tidigare lärt sig att ryttaren balanserar i tyglarna. Hur ska jag då lyckas med tempoväxlingar? Jag har själv varit där, ex hopp-ponny. Kämpat med detta och då är det en korrigering som behövs. Det tar inte lång tid innan hästen igen blir lyhörd - och sen är det bara styrkan i hästkroppen som bestämmer hur bra vi gör resten. Då kan lite "brysk" ridning göra underverk. Men först måste hästen/ponnyn förstå att en förhållning menar något. När vi nått dit är vi på ett helt annat plan.
På vissa hästar behöver man rida på mer framåt för att få den att komma fram till handen (få den ärliga bjudningen framåt) men kontakten bakbenen-munnen kommer inte av påskjutet och man "hoppas" inte att bakdelen kommer med, utan det är fortfarande via många många halvhalter, dvs uppbalanseringar, många övergångar där hästen också får balansera upp sej bakifrån, samt många många (även om de är små) växlingar i tempot.
Min uppfattning är att en häst som har mycket myror i brallan inte är mottaglig för den typen av framåtridning förrän förhållningen går igenom hästen något sånär. Tills dess rider inte jag på detta sätt. Men en del hästar behöver den typen av ridning. Den hästen som har lättare att stanna än gå fram. Håller med helt!

Jag upplever att när hästen med myror i brallan, fattat grejen och formen så kommer det att behövas ridas framåt. Då får man börja jobba med framåtbjudningen.
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

"att hålla tills hästen ger" och att ge pulsering tills hästen ger är ju i princip samma sak. Hästen får ju inte eftergift förrän ryttaren slutar med pulseringen. När ryttaren inte gör något alls - det är då ryttaren ger eftergift.
Då kan du lika bra spänna in den:mad:
att dra i en som spjärnar- jo tack du.
Ge den inget att spjärna mot- det är det som Karl gör- fast i mitt tycke på ett sämre sätt.
Hästarna han rider måste ha varit förskräckligt illa ridna.
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Min uppfattning är att en häst som har mycket myror i brallan inte är mottaglig för den typen av framåtridning förrän förhållningen går igenom hästen något sånär. Tills dess rider inte jag på detta sätt. Men en del hästar behöver den typen av ridning. Den hästen som har lättare att stanna än gå fram. Håller med helt!

Jag upplever att när hästen med myror i brallan, fattat grejen och formen så kommer det att behövas ridas framåt. Då får man börja jobba med framåtbjudningen.

Jag menar inte såna hästar här. På dom får man först hitta lugnet och takten.

De som behöver ridas mer framåt är hästar som inte går fram till handen, som vill backa av och inte är inte har framåtbjudningen.

Jag pratade inte om riktigt illa ridna hästar, utan generellt, eftersom du frågade efterolika vägar?

På en som inte lyssnar till förhållningar får man börja om med grundridning tycker jag. Start och stopp från början. Det tar inte så lång tid om man bara är konsekvent och nöter in men det är där det oftast brister, man förvirrar hästen genom att inte vara exakt varje gång. Börja från skritt, berömma när den svarar rätt, verkligen använda magen, inte bara tyglarna och vänta på att hästen svarar öht, stannar upp, - direkt beröm. Det tar tid av grundjobb men det är det som ger mest resultat.

Kan ryttaren vara konsekvent och inte bara leta snabba sätt så blir det mycket bättre och behövs inte "bryskhet" i onödan. Men det är bara min synpunkt. Ju sämre riden häst, desto större skäl att börja om.
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

KL

jag skulle oxå vilja ha tips på hur man konsekvent får en illa riden häst att ta förhållningar så de går ända bak och att eftergiften sprids genom hela kroppen.:)

Tex, en häst som pga sin framåtanda (hets) ridits med balans i tygeln pga ryttarens osäkerhet/kanske dåliga balans tills låst läge uppnåtts. En som gärna hänger på tygeln med styv hals och spänner överlinjen. En som alltså är oberörd av "kramningar", mest bara blir besvärad av upprepade signaler som ändå inte går igenom.

Det som funkar bäst nu, är att mjukt höja handen med liten cirkelrörelse så det inte finns något att hänga tag i och som kopplar ur mottrycket mot handen och ger tydlig effekt i kroppen. Direkt efteråt då hästen slutat ligga på kan man rida på med sitsen, då den först då blivit mottaglig för signaler i ryggen och få effekt som är jättestor mot beteendet innan.

jag vill tex inte sitta och betona något tryck/takt i en rygg som är spänd! Spända muskler kan inte uppfatta och svara på tryck är min upplevelse. men så fort man fått ryggen att arbeta dynamiskt och släppt efter så är den möjlig att inverka i.
Så, jag försöker få en eftergift genom att "skola munnen" (där kom det!) till at svara på tygelinverkan med mjuk hals o käke och få den mjukheten att fortplanta sig bakåt, sedan inverka med sitsen.
Ibland funkar det att låta munnen vara helt och få igång hästen med övningar bakifrån men är den helt ointaglig behövs lite förhållningar!!
 
Sv: Klimke o P Karl-film, stångridning och diverse annat...

Man måste sätta sin ridning i proportion till vad den är van vid.

en travhäst- där kusken inte sällan ligger baklänges o drar i munnen- blir självklart okänslig.

Jag tycker inte att det handlar om att man ska skola munnen, utan hästens lydnad.
Genom att som Flash skrev- start o stop o aldrig göra motsatta hjälper samtidigt- som en unghäst- lära in i dess hjärna.

Var den har huvudet i det läget är oväsentligt.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp