Känslor vs. förnuft... vad väljer man?

[stjarnhimmel]

Det är ledsamt att någon skall behöva känna så.
Både att de känner sig skuldbelagda och att de inte känner att de kan erbjuda ett barn ett bra liv.
För det senare så anser jag att samhället skall gå in och kompensera.

Men samhället kompenserar inte det. Alla som behöver assistent får inte detta.
Det är den krassa verkligheten. Och skaffar man barn måste man hantera verkligheten.
Inte hur samhället borde vara.

 

[Inte_Ung]

Men samhället kompenserar inte det. Alla som behöver assistent får inte detta.
Det är den krassa verkligheten. Och skaffar man barn måste man hantera verkligheten.
Inte hur samhället borde vara.

Då så får vi nog helt krasst se till att förbättra det från samhällets sida.

 

[stjarnhimmel]

Då så får vi nog helt krasst se till att förbättra det från samhällets sida.

Fast det hjälper inte den som behöver hjälp nu.

 

[Inte_Ung]

Fast det hjälper inte den som behöver hjälp nu.

Det kan det göra.
Det handlar om omfördelning av kommunala resurser.

 

[stjarnhimmel]

Det kan det göra.
Det handlar om omfördelning av kommunala resurser.

Jo men som enskild person kan du inte göra den omfördelningen.

 

[a1agnlju]

Om du läser ts #9 så ser du att hennes funderingar är enormt mycket mer nyanserade än att handla om VAB-tid och att den andre tar hand om barnet. Du blandar fortfarande ihop henne med @stjarnhimmel s hypotetiska scenario om hon själv skulle bli förälder med sjukdom.

"Problemet är att jag känner att det inte är så enkelt som att allt går att lösa.
Eller kanske att lösningarna inte är självklara.
Det handlar om huruvida man får ett bra liv- hur bra liv erbjuder jag barnet? Kommer jag tex inte kunna hålla mitt barn i famnen eller inte våga hålla i barnet pga jag är rädd att tappa det? En oerhört kort period i barnens liv bär man runt barnet. Att inte kunna bära barnet är inget som kommer påverka barnet. De skulle hitta minst lika trygga lösningar på annat sätt (såsom schalar, bärsele etc. som alla andra föräldrar).
Hur blir livet för mig själv och pappan? Annorlunda, precis som för alla andra föräldrar

Kommer jag ha kontstant dåligt samvete för att jag pga sjukdom inte är den förälder som jag vill vara? Det är bara framtiden som kan utvisa det. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte såg till att vara mer närvarande "ponnymamma" under ena dotterns ponnyår och för att jag inte haft möjligheten att vara den "bullmamma" jag hade önskat. Föräldralivet är fullt av dåligt samvete. Det hör liksom till.

Kommer pappan få ta en orimlig börda? Nej, för vill man så finns lösningar. Att bli pappa är inte någon börda. Och åter igen. Barnets behov ändrar sig genom livet. Man bär inte barnet, matar, nattar mm fram tills barnet är 18 år. Det är (återigen) en oerhört kort tid i livet.

Menar du att ni var båda hemma i 1,5 år?
För om jag ska vara krass så tror jag att det bästa hade varit om pappan hade kunnat vara hemma samtidigt med mig. Och visst kan jag jobba och han vara hemma. Men- kanske ett halvår eller nio månader hade jag nog velat vara hemma. Och då handlar det om ekonomi dvs att leva bara på föräldrapenning för en person samt sparade pengar. Det är inte så hög inkomst." Ett problem som håller på i 1,5 år och som innebär samma bekymmer som de allra flesta andra föräldrar.

Ingen större skillnad mot vad alla andra föräldrar frågar sig innan de får barn. Frågor som löser sig i 99 % av alla föräldraskap.

Således borde frågan VILL vara den högst prioriterade frågan även i ts fall (under förutsättning att ts ,tillsammans med sin läkare, kommer fram till att det är fysiskt möjligt för henne att genomgå en graviditet).

 

[Monstermom]

Ingen större skillnad mot vad alla andra föräldrar frågar sig innan de får barn. Frågor som löser sig i 99 % av alla föräldraskap.

Jag undrar om du och andra som resonerar så här har någon som helst erfarenhet av kronisk och starkt begränsande sjukdom? För om dessa farhågor i stort sett är desamma som vemsomhelst-förälders, vad är det som är så unikt med just barn som gör att svår sjukdom inte innebär någon som helst begränsning eller hinder, när dessa begränsningar och hinder existerar i precis allt annat i livet/vardagen? Är barn magiska? Försvinner de stora svårigheter man har i vanliga fall just när det kommer till barnen?

Att resonera realistiskt kring de begränsningar man faktiskt har som sjuk är minst sagt rimligt, och att folk har mage att bara vifta bort farhågor som om de vore totalt omotiverade begriper jag inte! Faktiskt. Nej, att man är sjuk betyder inte per automatik att man inte borde skaffa barn, men det betyder däremot att man har fler och andra saker att värdera innan man fattar beslutet än vad friska människor har.

 

[stjarnhimmel]

http://www.dt.se/dalarna/falun/veronica-hedenmarks-svara-handikapp-inget-hinder-for-att-bli-mamma
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/dalarna/trots-svara-sjukdomen-nu-ar-hon-mamma

Två exempel på vad Inte _ung menar. Vill man tillräckligt så löser man det. Tycker man att det "verkar besvärligt" att den ena parten behöver ta större delen av VAB-en, att man riskerar missa utekvällen med polarna eller att behöver ta en större del av skötseln för barnet under den korta tid som barnet inte kan hjälpa till själv så missar man målet med varför man vill eller inte vill få barn.

Du MÅSTE börja läsa vad jag verkligen skriver och inte göra dina egna tolkningar hela tiden.
Det jag skrev är att det är tufft för ena parten att ta allt ansvar.
INTE att vab var största anledningen till att man ska avstå barn.
Dessutom är det inte kort tid som barnet behover omsorg.

Snälla, LÄS inläggen och det som verkligen står.

 

[mandalaki]

Jag undrar om du och andra som resonerar så här har någon som helst erfarenhet av kronisk och starkt begränsande sjukdom? För om dessa farhågor i stort sett är desamma som vemsomhelst-förälders, vad är det som är så unikt med just barn som gör att svår sjukdom inte innebär någon som helst begränsning eller hinder, när dessa begränsningar och hinder existerar i precis allt annat i livet/vardagen? Är barn magiska? Försvinner de stora svårigheter man har i vanliga fall just när det kommer till barnen?

Att resonera realistiskt kring de begränsningar man faktiskt har som sjuk är minst sagt rimligt, och att folk har mage att bara vifta bort farhågor som om de vore totalt omotiverade begriper jag inte! Faktiskt. Nej, att man är sjuk betyder inte per automatik att man inte borde skaffa barn, men det betyder däremot att man har fler och andra saker att värdera innan man fattar beslutet än vad friska människor har.

Klockrent!

 

[besq]

Här har det hänt saker i tråden.
Men jag tycker det är bra. Det behövs diskuteras.
Och framförallt behövs det diskuteras kring oss som inte syns så mkt i samhället. Och om våra livsvillkor.

Jag tänkte kommentera några inlägg nedan.
Jag väljer att i detta läge inte berätta hur vi kommer göra med graviditeten utan diskuterar bara allmänt.

 

[a1agnlju]

Du MÅSTE börja läsa vad jag verkligen skriver och inte göra dina egna tolkningar hela tiden.
Det jag skrev är att det är tufft för ena parten att ta allt ansvar.
INTE att vab var största anledningen till att man ska avstå barn.
Dessutom är det inte kort tid som barnet behover omsorg.

Snälla, LÄS inläggen och det som verkligen står.

Skriv vad du menar då. Jag har inte heller påstått (eller velat påstå) att rädslan för VAB skulle vara den största anledningen till du skulle råda ts att låta bli barn. Att behöva ta hela ansvaret för barnet under en period är jobbigt(det är ju inte så att ts verkar oförmögen att prata med barnet eller ta hand om det utefter sina fysiska möjligheter) men långt ifrån omöjligt om ts man är beredd på det och vill bli pappa.

 

[besq]

"Problemet är att jag känner att det inte är så enkelt som att allt går att lösa.
Eller kanske att lösningarna inte är självklara.
Det handlar om huruvida man får ett bra liv- hur bra liv erbjuder jag barnet? Kommer jag tex inte kunna hålla mitt barn i famnen eller inte våga hålla i barnet pga jag är rädd att tappa det? En oerhört kort period i barnens liv bär man runt barnet. Att inte kunna bära barnet är inget som kommer påverka barnet. De skulle hitta minst lika trygga lösningar på annat sätt (såsom schalar, bärsele etc. som alla andra föräldrar).
Hur blir livet för mig själv och pappan? Annorlunda, precis som för alla andra föräldrar

Kommer jag ha kontstant dåligt samvete för att jag pga sjukdom inte är den förälder som jag vill vara? Det är bara framtiden som kan utvisa det. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte såg till att vara mer närvarande "ponnymamma" under ena dotterns ponnyår och för att jag inte haft möjligheten att vara den "bullmamma" jag hade önskat. Föräldralivet är fullt av dåligt samvete. Det hör liksom till.

Kommer pappan få ta en orimlig börda? Nej, för vill man så finns lösningar. Att bli pappa är inte någon börda. Och åter igen. Barnets behov ändrar sig genom livet. Man bär inte barnet, matar, nattar mm fram tills barnet är 18 år. Det är (återigen) en oerhört kort tid i livet.

Menar du att ni var båda hemma i 1,5 år?
För om jag ska vara krass så tror jag att det bästa hade varit om pappan hade kunnat vara hemma samtidigt med mig. Och visst kan jag jobba och han vara hemma. Men- kanske ett halvår eller nio månader hade jag nog velat vara hemma. Och då handlar det om ekonomi dvs att leva bara på föräldrapenning för en person samt sparade pengar. Det är inte så hög inkomst." Ett problem som håller på i 1,5 år och som innebär samma bekymmer som de allra flesta andra föräldrar.

Ingen större skillnad mot vad alla andra föräldrar frågar sig innan de får barn. Frågor som löser sig i 99 % av alla föräldraskap.

Således borde frågan VILL vara den högst prioriterade frågan även i ts fall (under förutsättning att ts ,tillsammans med sin läkare, kommer fram till att det är fysiskt möjligt för henne att genomgå en graviditet).

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt dina inlägg. Men det är uppenbart att du inte vet vad det innebär att leva med svår sjukdom.

När jag skriver bära mitt barn menar jag att jag inte kan bära alls. Inte med sjal eller några hjälpmedel. Jag kan inte heller lyfta ner barnet i en vagn. Jag kan inte heller lyfta upp barnet till min famn. Att hålla i barnet kommer vara svårt och göra ont. Vissa dagar fungerar inte min kropp alls och då kommer jag inte kunna ha barnet i min famn ens. Blöjbyte etc kommer jag ha jättesvårt med pga min fumlighet.

Har precis haft en vecka med rejält skov. Har spenderat största tiden liggandes i sängen eller gråtandes på badrumsgolvet. Min sambo har fått komma till mig med mat. Har klarat mig tack vare starka smärtstillande.

En aspekt som jag tycker är viktig är hur detta påverkar barnet, Min brors barn är ofta orolig för mig. Då har de ändå inte sett mig riktigt dålig. Men ändå är 5-åringen riktigt orolig. Trots att jag säger att det inte är någon fara.


Barn fattar. De är smarta och förstår att man är sjuk eller ledsen.

Det jobbigaste psykiskt kommer nog vara att inte kunna krama sitt barn. Vissa dagar har jag så ont så jag skriker om någon rör mig. Så då får jag säga åt ett ledset barn att du får krama mig imorgon istället,

Så nej- det handlar inte om att inte kunna vara en bullmamma.
Du och jag har totalt skilda världar. Inbilla dig inget annat.

 

[besq]

Någon frågade om jag kunde få hjälp av samhället,
Jag har försökt luska runt lite.
Nån sorts personlig assistent kommer jag inte få.
Angående sjukskrivning så har jag varit det ett par gånger, och det har jag fått igenom i kortare perioder. Men är det efter ett halvår de ska avgöra om man kan utföra något arbete på hela arbetsmarknaden? För då får jag inte längre igenom det. Ytterst få med min sjukdom har fått igenom sjukpension( heter det så?) eller längre sjukskrivning

 

[stjarnhimmel]

Skriv vad du menar då. Jag har inte heller påstått (eller velat påstå) att rädslan för VAB skulle vara den största anledningen till du skulle råda ts att låta bli barn. Att behöva ta hela ansvaret för barnet under en period är jobbigt(det är ju inte så att ts verkar oförmögen att prata med barnet eller ta hand om det utefter sina fysiska möjligheter) men långt ifrån omöjligt om ts man är beredd på det och vill bli pappa.

Jag har ju skrivit precis det. Att det är tufft att vara ensamstående och göra allt. Mina ensamstående vänner tycker i alla fall det,

För övrigt har jag inte skrivit ett enda inlägg alls till TS. Jag vill inte lägga mig i alls hur hon ska göra. Och jag skulle aldrig skriva att VAB är det som får någon att låta bli barn.
Så jag förstår inte vad det är du har reagerat så mkt på. Att säga att det är tufft att vara ensamstående är nog inte så konstigt för de flesta.

 

[a1agnlju]

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt dina inlägg. Men det är uppenbart att du inte vet vad det innebär att leva med svår sjukdom.

När jag skriver bära mitt barn menar jag att jag inte kan bära alls. Inte med sjal eller några hjälpmedel. Jag kan inte heller lyfta ner barnet i en vagn. Jag kan inte heller lyfta upp barnet till min famn. Att hålla i barnet kommer vara svårt och göra ont. Vissa dagar fungerar inte min kropp alls och då kommer jag inte kunna ha barnet i min famn ens. Blöjbyte etc kommer jag ha jättesvårt med pga min fumlighet.

Har precis haft en vecka med rejält skov. Har spenderat största tiden liggandes i sängen eller gråtandes på badrumsgolvet. Min sambo har fått komma till mig med mat. Har klarat mig tack vare starka smärtstillande.

En aspekt som jag tycker är viktig är hur detta påverkar barnet, Min brors barn är ofta orolig för mig. Då har de ändå inte sett mig riktigt dålig. Men ändå är 5-åringen riktigt orolig. Trots att jag säger att det inte är någon fara.


Barn fattar. De är smarta och förstår att man är sjuk eller ledsen.

Det jobbigaste psykiskt kommer nog vara att inte kunna krama sitt barn. Vissa dagar har jag så ont så jag skriker om någon rör mig. Så då får jag säga åt ett ledset barn att du får krama mig imorgon istället,

Så nej- det handlar inte om att inte kunna vara en bullmamma.
Du och jag har totalt skilda världar. Inbilla dig inget annat.

Jag skriver utefter det jag läst i tråden. Jag känner inte till något annat om dig eller dina svårigheter och har svarat så som jag uppfattat din och din mans oro (frågor).

Diskussionerna som snurrat här kanske bara visar att det inte finns något rätt svar på din initiala fråga. Det är bara du och din man som kan bestämma om ni vill ha barn och om ni är beredda på de förändringar och hinder det innebär i era liv.

Mamman med svår benskörhet bestämde sig för att skaffa barn för att hon vill och tror att hon kan vara en minst lika bra mamma som någon annan. Mamman med ALS tog samma beslut. Jag ser det faktiskt inte på något annat sätt än att dessa två exemplen visar med all önskvärd tydlighet att de kan för att de vill.

Andra människor med fysiska hinder väljer andra vägar.

 

[Brandgul]

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt dina inlägg. Men det är uppenbart att du inte vet vad det innebär att leva med svår sjukdom.

När jag skriver bära mitt barn menar jag att jag inte kan bära alls. Inte med sjal eller några hjälpmedel. Jag kan inte heller lyfta ner barnet i en vagn. Jag kan inte heller lyfta upp barnet till min famn. Att hålla i barnet kommer vara svårt och göra ont. Vissa dagar fungerar inte min kropp alls och då kommer jag inte kunna ha barnet i min famn ens. Blöjbyte etc kommer jag ha jättesvårt med pga min fumlighet.

Har precis haft en vecka med rejält skov. Har spenderat största tiden liggandes i sängen eller gråtandes på badrumsgolvet. Min sambo har fått komma till mig med mat. Har klarat mig tack vare starka smärtstillande.

En aspekt som jag tycker är viktig är hur detta påverkar barnet, Min brors barn är ofta orolig för mig. Då har de ändå inte sett mig riktigt dålig. Men ändå är 5-åringen riktigt orolig. Trots att jag säger att det inte är någon fara.


Barn fattar. De är smarta och förstår att man är sjuk eller ledsen.

Det jobbigaste psykiskt kommer nog vara att inte kunna krama sitt barn. Vissa dagar har jag så ont så jag skriker om någon rör mig. Så då får jag säga åt ett ledset barn att du får krama mig imorgon istället,

Så nej- det handlar inte om att inte kunna vara en bullmamma.
Du och jag har totalt skilda världar. Inbilla dig inget annat.

Ni har säkert skrivit det 18 ggr i tråden. Men pappan kan väl vara hemma? Det är väl inte värre än vilken ensamstående förälder som helst. Ni får ju vara hemma tillsammans i 6 veckor och sen kan ni ju fylla på med semester och ni vill ha mer ledigt tillsammans.

Min syster har alltid varit helt själv med sitt barn och det gick ju det med. Två barn är det lite slitigare med tycker jag.

 

[Petruska]

Mamman med svår benskörhet bestämde sig för att skaffa barn för att hon vill och tror att hon kan vara en minst lika bra mamma som någon annan. Mamman med ALS tog samma beslut. Jag ser det faktiskt inte på något annat sätt än att dessa två exemplen visar med all önskvärd tydlighet att de kan för att de vill.

Jag tycker faktiskt att du beter dig rent för djävligt.

Jag är dotter till en ganska svårt funktionshindrad förälder. Enda orsaken till att han inte sprang efter mig när jag som tvååring drog iväg i skogen var naturligtvis att han inte ville det starkt nog. Självklart. Jag hittades dagen därpå, oskadd. Jag minns inget av detta, det har inte traumatiserat mig och jag lät dessutom samma förälder många år senare ta med sig min egen lilla son ut i skogen. För så ser min familjs liv ut. Vi lever ständigt på gränsen till det möjliga. Ibland bär det och ibland brister det. Det har inte ett skit med vad och hur vi vill att göra, det har med livets inbyggda begränsningar att göra.

Men kan vi inte bara få slippa höra att alla kan allt de vill.

Då slipper vi samtidigt höra att alla borde vilja så starkt att de kan.

Man mår rätt kass av att höra det när det inte alls stämmer med ens erfarenheter. Särskilt när det upprepas med sådan emfas.

 

[besq]

Jag skriver utefter det jag läst i tråden. Jag känner inte till något annat om dig eller dina svårigheter och har svarat så som jag uppfattat din och din mans oro (frågor).

Diskussionerna som snurrat här kanske bara visar att det inte finns något rätt svar på din initiala fråga. Det är bara du och din man som kan bestämma om ni vill ha barn och om ni är beredda på de förändringar och hinder det innebär i era liv.

Mamman med svår benskörhet bestämde sig för att skaffa barn för att hon vill och tror att hon kan vara en minst lika bra mamma som någon annan. Mamman med ALS tog samma beslut. Jag ser det faktiskt inte på något annat sätt än att dessa två exemplen visar med all önskvärd tydlighet att de kan för att de vill.

Andra människor med fysiska hinder väljer andra vägar.

Och barnets rättigheter då?
Det enda jag hör hos dig och @Inte_Ung är bara att det går bara Föräldrarna vill.

JAG, JAG, JAG

Vart är tanken på barnet? Barnets rättigheter till ett bra liv.
Nej föräldrarnas vilja är viktigare än barnet!

 

[Petruska]

Kan tillägga att jag absolut inte är kritisk mot min pappas föräldraskap med avseende på hans funktionshinder. Det har utan tvekan varit jobbigare för honom än för mig.

 

[TinyWiny]

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt dina inlägg. Men det är uppenbart att du inte vet vad det innebär att leva med svår sjukdom.

När jag skriver bära mitt barn menar jag att jag inte kan bära alls. Inte med sjal eller några hjälpmedel. Jag kan inte heller lyfta ner barnet i en vagn. Jag kan inte heller lyfta upp barnet till min famn. Att hålla i barnet kommer vara svårt och göra ont. Vissa dagar fungerar inte min kropp alls och då kommer jag inte kunna ha barnet i min famn ens. Blöjbyte etc kommer jag ha jättesvårt med pga min fumlighet.

Har precis haft en vecka med rejält skov. Har spenderat största tiden liggandes i sängen eller gråtandes på badrumsgolvet. Min sambo har fått komma till mig med mat. Har klarat mig tack vare starka smärtstillande.

En aspekt som jag tycker är viktig är hur detta påverkar barnet, Min brors barn är ofta orolig för mig. Då har de ändå inte sett mig riktigt dålig. Men ändå är 5-åringen riktigt orolig. Trots att jag säger att det inte är någon fara.


Barn fattar. De är smarta och förstår att man är sjuk eller ledsen.

Det jobbigaste psykiskt kommer nog vara att inte kunna krama sitt barn. Vissa dagar har jag så ont så jag skriker om någon rör mig. Så då får jag säga åt ett ledset barn att du får krama mig imorgon istället,

Så nej- det handlar inte om att inte kunna vara en bullmamma.
Du och jag har totalt skilda världar. Inbilla dig inget annat.

Ja barn fattar och i perioder är det verkligen jobbigt för dem. Men, och det är ett viktigt men, barn vänjer sig också vid att mamma inte kan göra det eller detta och att mamma är svårt sjuk. Det blir vardag och något som är normalt för dem och man hittar andra sätt att umgås. Det svåraste för mina barn var nog när jag hamnade i rullstol för då blev det så tydligt även utåt. Jag tror att det är svårare på ett sätt att acceptera och förstå för barn som man inte lever med. Jag ser det på mina bröders barn, särskilt en av dem att hen tycker att det är jobbigt. Sambons barnbarn har alltid haft stenkoll på när hon kan sitta i knät och när det inte går. För henne har jag ju alltid varit sjuk då hon bara är tre år så för henne är det helt naturligt att jag inte kan leka på det sätt morfar kan och hon accepterar det utan problem.

Jag förstår fullt ut att du tvekar. Jag gör verkligen det. När jag var som sjukast var jag livrädd för att bli gravid och det trots att jag är steriliserad. Jag visste att jag inte hade förmågan att ta hand om ett barn på det sätt som jag vill. För hur det än är så är det ju det som är det viktiga, att kunna, att ha en ärlig möjlighet att ta hand om sitt barn på det sätt man själv vill. Jag är så lyckligt lottad att jag fick mina barn tidigt och de var 8 och 10 år när olyckan hände. Visst är det mycket jag hade önskat att jag hade kunnat göra ihop med dem som jag inte har kunnat men på samma gång har jag varit hemma och har kunnat finnas till hands för dem på ett annat sätt än om jag hade jobbat. (Jag har alltså varit sjukskriven och sedan förtidspensionär sedan olyckan hände för 14 år sedan.)

Jag förstår hur du tänker med kramarna. Det har varit långa tider då ingen ens har kunnat peta på mig och jag har fått stålsätta mig på alla vis för att överhuvudtaget orka ännu en dag och det är oerhört tufft. På samma gång har mina barn gjort att jag har orkat lite till och lite till.