Jag tänker också på det ansvar som hamnar på barnet. Jag har haft tur. Mina minnen är smärtfria. Men det är ändå minnen av att vara 3-4 år och stå bredvid en pappa som har ramlat omkull och brutit armen och därför inte kan resa sig (han använde hjälpmedel för att kunna gå och dem kunde han inte hålla i med bruten arm), eller att vara i samma ålder i snöstorm och snö så djup att ens pappa inte kan ta sig fram och fundera på hur jag skulle göra för att få hem honom. Jag tänkte inte ens "få hem oss", jag tänkte på att rädda honom.Och barnets rättigheter då?
Det enda jag hör hos dig och @Inte_Ung är bara att det går bara Föräldrarna vill.
JAG, JAG, JAG
Vart är tanken på barnet? Barnets rättigheter till ett bra liv.
Nej föräldrarnas vilja är viktigare än barnet!
Andra funktionshinder kan ge betydligt mer dramatiska sådana situationer.
Även nu när det finns mobiler, är det inte självklart att en treåring klarar av att ringa efter hjälp.