Känslor vs. förnuft... vad väljer man?

[Petruska]

Och barnets rättigheter då?
Det enda jag hör hos dig och @Inte_Ung är bara att det går bara Föräldrarna vill.

JAG, JAG, JAG

Vart är tanken på barnet? Barnets rättigheter till ett bra liv.
Nej föräldrarnas vilja är viktigare än barnet!

Jag tänker också på det ansvar som hamnar på barnet. Jag har haft tur. Mina minnen är smärtfria. Men det är ändå minnen av att vara 3-4 år och stå bredvid en pappa som har ramlat omkull och brutit armen och därför inte kan resa sig (han använde hjälpmedel för att kunna gå och dem kunde han inte hålla i med bruten arm), eller att vara i samma ålder i snöstorm och snö så djup att ens pappa inte kan ta sig fram och fundera på hur jag skulle göra för att få hem honom. Jag tänkte inte ens "få hem oss", jag tänkte på att rädda honom.

Andra funktionshinder kan ge betydligt mer dramatiska sådana situationer.

Även nu när det finns mobiler, är det inte självklart att en treåring klarar av att ringa efter hjälp.

 

[besq]

Ja barn fattar och i perioder är det verkligen jobbigt för dem. Men, och det är ett viktigt men, barn vänjer sig också vid att mamma inte kan göra det eller detta och att mamma är svårt sjuk. Det blir vardag och något som är normalt för dem och man hittar andra sätt att umgås. Det svåraste för mina barn var nog när jag hamnade i rullstol för då blev det så tydligt även utåt. Jag tror att det är svårare på ett sätt att acceptera och förstå för barn som man inte lever med. Jag ser det på mina bröders barn, särskilt en av dem att hen tycker att det är jobbigt. Sambons barnbarn har alltid haft stenkoll på när hon kan sitta i knät och när det inte går. För henne har jag ju alltid varit sjuk då hon bara är tre år så för henne är det helt naturligt att jag inte kan leka på det sätt morfar kan och hon accepterar det utan problem.

Jag förstår fullt ut att du tvekar. Jag gör verkligen det. När jag var som sjukast var jag livrädd för att bli gravid och det trots att jag är steriliserad. Jag visste att jag inte hade förmågan att ta hand om ett barn på det sätt som jag vill. För hur det än är så är det ju det som är det viktiga, att kunna, att ha en ärlig möjlighet att ta hand om sitt barn på det sätt man själv vill. Jag är så lyckligt lottad att jag fick mina barn tidigt och de var 8 och 10 år när olyckan hände. Visst är det mycket jag hade önskat att jag hade kunnat göra ihop med dem som jag inte har kunnat men på samma gång har jag varit hemma och har kunnat finnas till hands för dem på ett annat sätt än om jag hade jobbat. (Jag har alltså varit sjukskriven och sedan förtidspensionär sedan olyckan hände för 14 år sedan.)

Jag förstår hur du tänker med kramarna. Det har varit långa tider då ingen ens har kunnat peta på mig och jag har fått stålsätta mig på alla vis för att överhuvudtaget orka ännu en dag och det är oerhört tufft. På samma gång har mina barn gjort att jag har orkat lite till och lite till.

Tack för att du delar med dig.
Fint inlägg.
Jag tror du förstår en hel av min oro och rädsla,

 

[Petruska]

Ja barn fattar och i perioder är det verkligen jobbigt för dem. Men, och det är ett viktigt men, barn vänjer sig också vid att mamma inte kan göra det eller detta och att mamma är svårt sjuk. Det blir vardag och något som är normalt för dem och man hittar andra sätt att umgås. Det svåraste för mina barn var nog när jag hamnade i rullstol för då blev det så tydligt även utåt.

Jo, barn vänjer sig. Det är naturligt för barn att det är som det är.

Men det ger ju också erfarenheter och formar personen hos barnet - på kort och lång sikt. Jag är som sagt helt nöjd med min uppväxt, men det är ändå inte självklart för mig att man som vuxen vill föda ett barn in i den sortens situation, som ger den specifika påverkan på barnets erfarenheter och personlighetsbildning (eller vad man ska kalla det).

Det blir ju en väldigt distinkt "miljöfaktor" som ingen hade valt om det hade gått att undvika, så att säga.

Nu är min bild av dig att du är ungefär en av världens bästa föräldrar, så ta inte illa vid dig, är du snäll.

(Min syster har haft problem med funktionshindrets synlighet, men inte jag.)

 

[besq]

http://www.dt.se/dalarna/falun/veronica-hedenmarks-svara-handikapp-inget-hinder-for-att-bli-mamma
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/dalarna/trots-svara-sjukdomen-nu-ar-hon-mamma

Två exempel på vad Inte _ung menar. Vill man tillräckligt så löser man det. Tycker man att det "verkar besvärligt" att den ena parten behöver ta större delen av VAB-en, att man riskerar missa utekvällen med polarna eller att behöver ta en större del av skötseln för barnet under den korta tid som barnet inte kan hjälpa till själv så missar man målet med varför man vill eller inte vill få barn.

Jag förlorade min mamma i unga år. Inga barn borde vara med om det,
Jag tycker det är märkligt hur du bara glatt delar en länk med hur någon som har ALS skaffat barn.
Det är en jättesvår diskussion huruvida man ska skaffa barn om man har en dödlig sjukdom och inte kommer leva tills barnet blir vuxet.
Jag har inget svar på den frågan och fördömer ingen - men jag tycker inte man bara kan säga att det bara är att göra det om man vill, man måste samtidigt tänka på att barnet kan få spendera många år utan sin mamma.

 

[Lena Furberg]

Jag tänker fortfarande att det i livet sällan finns val där ena alternativet är helt rätt och det andra helt fel, att det "gäller att välja rätt". Lite som med religion - man måste hitta rätt "kyrka" i det stora kyrkoutbudet för att bli frälst och slippa komma till helvetet och det valet är minsann nära nog omöjligt. Om det vore så.

Jag tror bägge valen kan bli "rätt" eller "fel" liksom att bägge alternativen kan ha ingredienser av bra och dåligt i en salig blandning.

Därför kanske valet som sådant inte ska dramatiseras så. Jag vet att det är lätt att säga på avstånd såhär, men jag har själv tvingats göra val som jag än idag inte vet om de var de bästa, men jag valde och livet går vidare och det blev helt ok! Viktigast är att jag inte tänker tillbaka och grämer mig, ältar och tänker "OM jag bara..." för det är bara destruktivt.

Man ska nog ha sympati med sig själv och tillåta sig att välja utan att lägga börda på sig och gräma sig över att man kanske skulle gjort annorlunda.

Istället fatta ett beslut och gå vidare. Lämna "om" bakom sig och se att den väg man valde faktiskt är bra på många sätt och att den andra vägen kanske inte alls blivit bättre.

Flum flum. Men så tänker jag :-)

 

[mandalaki]

@besq Dina inlägg är ett bra exempel på att det ofta finns en människa bakom en buketråd, och att trådar då kan framstå som ganska hjärtlösa.

 

[a1agnlju]

Och barnets rättigheter då?
Det enda jag hör hos dig och @Inte_Ung är bara att det går bara Föräldrarna vill.

JAG, JAG, JAG

Vart är tanken på barnet? Barnets rättigheter till ett bra liv.
Nej föräldrarnas vilja är viktigare än barnet!

Väldigt svårt att fråga barnet innan det är fött. Det går inte att förutse om barnet får ett bra liv oavsett förälderns handikapp. Det enda man kan göra är att ge de förutsättningar man kan för att barnet ska få ett bra liv. Om man inte anser att man kan det genom sitt handikapp, ekonomi, eller vad det nu kan vara så har man troligtvis bestämt sig för att inte skaffa barn.

I de två exemplen ser jag få hinder för att barnen ska få ett bra liv trots deras föräldrars handikapp. Skulle jag skaffa barn om jag hade ALS? Nej, det skulle jag inte, men inte på grund av det fysiska handikappet i första hand utan för att sjukdomen i regel innebär döden inom en förhållandevis kort period (om inte sjukdomen avstannar som i den ena kvinnans fall).

Du och andra må tycka att det är egoistiskt tänkt. Låt så vara då...

 

[a1agnlju]

Jag förlorade min mamma i unga år. Inga barn borde vara med om det,
Jag tycker det är märkligt hur du bara glatt delar en länk med hur någon som har ALS skaffat barn.
Det är en jättesvår diskussion huruvida man ska skaffa barn om man har en dödlig sjukdom och inte kommer leva tills barnet blir vuxet.
Jag har inget svar på den frågan och fördömer ingen - men jag tycker inte man bara kan säga att det bara är att göra det om man vill, man måste samtidigt tänka på att barnet kan få spendera många år utan sin mamma.

Ja du... Min syster har ALS så, jo, jag är medveten om sjukdomen. Det är dock inte syftet med att ta med artiklarna. Det är att det trots allt i slutänden viljan som avgör om man skaffar barn eller ej.

 

[Dentaku]

En aspekt som jag tycker är viktig är hur detta påverkar barnet, Min brors barn är ofta orolig för mig. Då har de ändå inte sett mig riktigt dålig. Men ändå är 5-åringen riktigt orolig. Trots att jag säger att det inte är någon fara.


Barn fattar. De är smarta och förstår att man är sjuk eller ledsen.

Ja barn fattar och i perioder är det verkligen jobbigt för dem. Men, och det är ett viktigt men, barn vänjer sig också vid att mamma inte kan göra det eller detta och att mamma är svårt sjuk. Det blir vardag och något som är normalt för dem och man hittar andra sätt att umgås.

Barn vänjer sig absolut men det betyder inte att situationen inte påverkar dem. Att en förälder är begränsad fysiskt är en sak, att ett barn ska behöva oroa sig och ta ansvar för sin förälders sjukdom är en annan.

Man vänjer sig vid att undra om ambulansutryckningen gäller ens förälder. Det blir normalt att man kan hitta sin förälder akut dålig och veta hur man ska agera då. Men det är inte särskilt kul.

 

[TinyWiny]

Jo, barn vänjer sig. Det är naturligt för barn att det är som det är.

Men det ger ju också erfarenheter och formar personen hos barnet - på kort och lång sikt. Jag är som sagt helt nöjd med min uppväxt, men det är ändå inte självklart för mig att man som vuxen vill föda ett barn in i den sortens situation, som ger den specifika påverkan på barnets erfarenheter och personlighetsbildning (eller vad man ska kalla det).

Det blir ju en väldigt distinkt "miljöfaktor" som ingen hade valt om det hade gått att undvika, så att säga.

Nu är min bild av dig att du är ungefär en av världens bästa föräldrar, så ta inte illa vid dig, är du snäll.

(Min syster har haft problem med funktionshindrets synlighet, men inte jag.)

Det gör det absolut! På samma gång formas vi alla på olika sätt av vår uppväxt och det behöver inte vara enbart negativt. Min dotter har berättat flera gånger vilken nytta hon har haft/har i sitt studie och yrkesliv av att ha egen erfarenhet av olika funktionshinder. (Jag hör också väldigt dåligt vilket har gjort att mina barn har lärt sig vikten av att prata tydligt och att inte hålla handen för munnen utan att det går att läsa på läpparna så det är inte "bara" det som kom senare.) Sen ska jag inte sticka under stol med att jag självklart, om jag hade haft ett val, hellre hade velat att de hade sluppit den erfarenheten.

För mig är det långt ifrån självklart att man vill föda ett barn in i en ickeoptimal miljö. Som jag skrev var jag livrädd för att bli gravid för att jag inte kunde ta hand om ett barn på det sätt jag vill. På samma gång vet jag också hur oerhört mycket mina barn har gett och ger mig och det vill jag inte heller vara utan. Det är en enormt svår situation och det är fullkomligt omöjligt att ge något råd till någon som är i Ts situation.

Min son hade egentligen inte heller några problem med att jag hamnade i rullstol utåt men tyckte självklart att det var jobbigt att jag blev sämre. Min dotter däremot tyckte att det var jättejobbigt när folk tittade och kompisar undrade.

Tack Det var väldigt snällt skrivet. Jag tar absolut inte illa upp

 

[TinyWiny]

Barn vänjer sig absolut men det betyder inte att situationen inte påverkar dem. Att en förälder är begränsad fysiskt är en sak, att ett barn ska behöva oroa sig och ta ansvar för sin förälders sjukdom är en annan.

Man vänjer sig vid att undra om ambulansutryckningen gäller ens förälder. Det blir normalt att man kan hitta sin förälder akut dålig och veta hur man ska agera då. Men det är inte särskilt kul.

Självklart påverkar situationen barnen. Även i utåt sett perfekta familjer där det inte förekommer sjukdom mer än förkylningar påverkas barnen på olika sätt. Vissa negativa och vissa positiva. Det går aldrig att komma ifrån.

Om barnet sätts att ta ansvar för föräldern tycker jag att man har brustit i sitt föräldraansvar. Det är aldrig okej hur sjuk man än är. Oro är svår att komma ifrån och nästan alla barn oroar sig på olika sätt för sina föräldrar även om de är friska. Det är naturligt att oroa sig när man har en relation till någon som man är beroende av.

 

[besq]

Nu ska jag släppa detta en stund och äta julmiddag med mina kollegor.

 

[besq]

Väldigt svårt att fråga barnet innan det är fött. Det går inte att förutse om barnet får ett bra liv oavsett förälderns handikapp. Det enda man kan göra är att ge de förutsättningar man kan för att barnet ska få ett bra liv. Om man inte anser att man kan det genom sitt handikapp, ekonomi, eller vad det nu kan vara så har man troligtvis bestämt sig för att inte skaffa barn.

I de två exemplen ser jag få hinder för att barnen ska få ett bra liv trots deras föräldrars handikapp. Skulle jag skaffa barn om jag hade ALS? Nej, det skulle jag inte, men inte på grund av det fysiska handikappet i första hand utan för att sjukdomen i regel innebär döden inom en förhållandevis kort period (om inte sjukdomen avstannar som i den ena kvinnans fall).

Du och andra må tycka att det är egoistiskt tänkt. Låt så vara då...

Jag inser att du och jag har olika inställning til detta så jag orkar inte diskutera mer med dig.

Visst man kan säga att det alltid går att skaffa barn.
Men utifrån det du skriver tycker jag då det handlar om att då vara egoistisk och inte sätta barnet främst, Och sånt funkar inte för mig. Jag är inte sån. Jag vill sätta mitt barn främst.

Så jag diskuterar inte mer med dig.

 

[besq]

Diskussionen i tråden har varit bra. För jag har insett att om jag inte skaffar barn så gör jag det av omtanke och kärlek till barnet.
Inte för att jag inte vill ha barn, eller är bekväm eller inte orkar.

Utan omtanke och kärlek. Det känns fint.

 

[a1agnlju]

Jag inser att du och jag har olika inställning til detta så jag orkar inte diskutera mer med dig.

Visst man kan säga att det alltid går att skaffa barn.
Men utifrån det du skriver tycker jag då det handlar om att då vara egoistisk och inte sätta barnet främst, Och sånt funkar inte för mig. Jag är inte sån. Jag vill sätta mitt barn främst.

Så jag diskuterar inte mer med dig.

Nej, det är ibland inte så kul att inse att den främsta orsaken till att folk skaffar barn är för sin egen skull och att det inte är något särskilt konstigt med det. Dock betyder det inte att man inte vill det allra bästa för sitt barn. Något som nog är svårt att sätta sig in i om man inte upplevt föräldraskapet själv.

Känsla och förnuft behöver inte stå i motsatsförhållande till varandra.Av den anledningen kan ingen annan än du och din man svara på den initiala frågan i denna tråd.

 

[besq]

Något som nog är svårt att sätta sig in i om man inte upplevt föräldraskapet

Eller så är det de som inte har barn som har en sundare och klarare bild. Tex så ser vi kanske bättre hur vissa borde avstått föräldraskap och att vilja inte alltid räcker,

 

[Korven]

Eller så är det de som inte har barn som har en sundare och klarare bild. Tex så ser vi kanske bättre hur vissa borde avstått föräldraskap och att vilja inte alltid räcker,

Du är så klok

 

[dobbis]

Eller så är det de som inte har barn som har en sundare och klarare bild. Tex så ser vi kanske bättre hur vissa borde avstått föräldraskap och att vilja inte alltid räcker,

Klever girl !

 

[athena_arabians]

Diskussionen i tråden har varit bra. För jag har insett att om jag inte skaffar barn så gör jag det av omtanke och kärlek till barnet.
Inte för att jag inte vill ha barn, eller är bekväm eller inte orkar.

Utan omtanke och kärlek. Det känns fint.

Att du ens luftar de funderingar du gjort visar att du känner omtanke och kärlek oavsett vilket val du gör

Jag ser det på samma sätt i det val jag har gjort.

 

[a1agnlju]

Eller så är det de som inte har barn som har en sundare och klarare bild. Tex så ser vi kanske bättre hur vissa borde avstått föräldraskap och att vilja inte alltid räcker,

Hur man ens kan uttala sig på det sättet. Ja, ni som inte är föräldrar vet nog vad det innebär att vara förälder...