Hej!
Jag skriver under nytt konto för att slippa bli igenkänd.
Jag har varit tillsammans med samma man i närmare 30 år och har under ganska många år känt att jag inte är lycklig med honom. Ibland har vi bråkat men det har blivit så att vi har sagt förlåt till varandra och så har förhållandet lunkat på. För min del handlar det om att jag har svårt att sätta ord på mina känslor och jag känner att jag inte vågar säga för mycket får då blir han så arg och besviken. Så jag viker mig hellre för att få ro. Mannen är mycket lättstressad och sker någon enstaka sak utanför planen så får han nära nog utbrott.
Jag får tillägga att han aldrig har lagt hand på mig eller våra barn utan utbrotten riktas mot honom själv genom att han anklagar sig själv för att vara värdelös eller någon annan typ av självömkande beteende i första hand.
Det känns som om jag får hålla honom under armarna så att han inte ska drunkna. Och det är något jag gjort under i stort sett hela vårt förhållande. Vi säger att vi älskar varandra men orden känns falska och är något som vi säger till varandra av gammal vana. I alla fall känns det så från min sida och jag är rätt säker på att han känner lika egentligen.
Jag har tidigare bett honom om att söka hjälp för sina depressioner, men han har inte gjort det och det verkar inte som om han förstår vilken påverkan hans humör har på oss andra och säger jag något så blir han arg och sticker eller säger -Det är lika bra att jag drar så ni blir av med mig.
Det är något han sagt mer än en gång och snart är jag där och försöker plocka upp spillrorna och sedan är vi tillbaka i lunken. jag är ju rädd för förändring också förstås. Det ser jag nu när jag läser vad jag skriver.
På semestern har vi delvis åkt iväg med var sitt barn eftersom vi har djur hemma som vi inte kan lämna bort. Sedan har han och jag åkt iväg några dagar bara vi två. Vi har åkt till storstäder och vandrat runt. Mysigt iof, men jag är hela tiden på helspänn och försöker curla så mycket jag kan för att han inte ska hinna bli för hungrig, för varm eller stressad på något sätt. Så jag har inte haft så särskilt avslappnade resor, men han har trivts bra och kommit hem med ny energi. Jag är å andra sidan som en blöt trasa och är mest nöjd när jag får vara hemma med ungarna eller på någon hästrelaterad resa, men skulle jag nämna det för mannen så skulle vi genast hamna i botten på hans offerbrunn igen. Så jag är tyst och spelar med.
I år var det tänkt att vi skulle åka iväg igen, men igår sade han att han tyckte att vi skulle ställa in den resan eftersom jag inte gillar när han blir stressad. Det var väl fösta gången som den pengen uttryckligen visade sig ha ramlat ner, kan man kanske säga. Jag sade att jag skulle fundera, men egentligen kunde jag inte hålla med honom mer om det beslutet.
Jag känner också att jag inte är lycklig för fem öre och vill mycket hellre bo utan honom helt. Alltså inte bara skippa resan utan även separera här hemma.
Jag har ett gäng kompisar som har skilt sig eller separerat och jag känner sån avund för att de är fria och får bestämma själva över sitt liv.
Jag vet bara inte hur jag ska orka. För det blir jag som kommer så ordna allt och han kommer inte göra några större ansträngningar för att t ex. söka annat boende eller fixa med det ekonomiska. Och när jag gjort det kommer han ha åsikter om hur jag har löst saker och ting, För det gör han alltid. Barnen är vuxna, om än inte utflugna. Det underlättar ju en del förstås.
Jag vet helt enkelt inte var jag ska börja och behöver lite tankar från andra än min egen hjärna. Jag känner inte att jag kan prata med någon av mina vänner om detta riktigt än och någon nära släkting som jag har såpass mycket förtroende för så jag känner att jag kan prata om det här har jag inte heller, så därför vänder jag mig till er.
I vilken ände ska jag börja för att sortera upp mitt misserabla äktenskap och bli lycklig???
Jag skriver under nytt konto för att slippa bli igenkänd.
Jag har varit tillsammans med samma man i närmare 30 år och har under ganska många år känt att jag inte är lycklig med honom. Ibland har vi bråkat men det har blivit så att vi har sagt förlåt till varandra och så har förhållandet lunkat på. För min del handlar det om att jag har svårt att sätta ord på mina känslor och jag känner att jag inte vågar säga för mycket får då blir han så arg och besviken. Så jag viker mig hellre för att få ro. Mannen är mycket lättstressad och sker någon enstaka sak utanför planen så får han nära nog utbrott.
Jag får tillägga att han aldrig har lagt hand på mig eller våra barn utan utbrotten riktas mot honom själv genom att han anklagar sig själv för att vara värdelös eller någon annan typ av självömkande beteende i första hand.
Det känns som om jag får hålla honom under armarna så att han inte ska drunkna. Och det är något jag gjort under i stort sett hela vårt förhållande. Vi säger att vi älskar varandra men orden känns falska och är något som vi säger till varandra av gammal vana. I alla fall känns det så från min sida och jag är rätt säker på att han känner lika egentligen.
Jag har tidigare bett honom om att söka hjälp för sina depressioner, men han har inte gjort det och det verkar inte som om han förstår vilken påverkan hans humör har på oss andra och säger jag något så blir han arg och sticker eller säger -Det är lika bra att jag drar så ni blir av med mig.
Det är något han sagt mer än en gång och snart är jag där och försöker plocka upp spillrorna och sedan är vi tillbaka i lunken. jag är ju rädd för förändring också förstås. Det ser jag nu när jag läser vad jag skriver.
På semestern har vi delvis åkt iväg med var sitt barn eftersom vi har djur hemma som vi inte kan lämna bort. Sedan har han och jag åkt iväg några dagar bara vi två. Vi har åkt till storstäder och vandrat runt. Mysigt iof, men jag är hela tiden på helspänn och försöker curla så mycket jag kan för att han inte ska hinna bli för hungrig, för varm eller stressad på något sätt. Så jag har inte haft så särskilt avslappnade resor, men han har trivts bra och kommit hem med ny energi. Jag är å andra sidan som en blöt trasa och är mest nöjd när jag får vara hemma med ungarna eller på någon hästrelaterad resa, men skulle jag nämna det för mannen så skulle vi genast hamna i botten på hans offerbrunn igen. Så jag är tyst och spelar med.
I år var det tänkt att vi skulle åka iväg igen, men igår sade han att han tyckte att vi skulle ställa in den resan eftersom jag inte gillar när han blir stressad. Det var väl fösta gången som den pengen uttryckligen visade sig ha ramlat ner, kan man kanske säga. Jag sade att jag skulle fundera, men egentligen kunde jag inte hålla med honom mer om det beslutet.
Jag känner också att jag inte är lycklig för fem öre och vill mycket hellre bo utan honom helt. Alltså inte bara skippa resan utan även separera här hemma.
Jag har ett gäng kompisar som har skilt sig eller separerat och jag känner sån avund för att de är fria och får bestämma själva över sitt liv.
Jag vet bara inte hur jag ska orka. För det blir jag som kommer så ordna allt och han kommer inte göra några större ansträngningar för att t ex. söka annat boende eller fixa med det ekonomiska. Och när jag gjort det kommer han ha åsikter om hur jag har löst saker och ting, För det gör han alltid. Barnen är vuxna, om än inte utflugna. Det underlättar ju en del förstås.
Jag vet helt enkelt inte var jag ska börja och behöver lite tankar från andra än min egen hjärna. Jag känner inte att jag kan prata med någon av mina vänner om detta riktigt än och någon nära släkting som jag har såpass mycket förtroende för så jag känner att jag kan prata om det här har jag inte heller, så därför vänder jag mig till er.
I vilken ände ska jag börja för att sortera upp mitt misserabla äktenskap och bli lycklig???
