Whirlie
Trådstartare
Hej kloka medsystrar.
Jag känner mig helt slut som förälder, maka och människa. Just nu går den mesta av min energi åt till att gå upp på morgonen, inte bli arg på barnen eller maken och att försöka sköta jobb och barn på någon godkänd nivå. Snubblade över ett utbrändhetstest, KEDS, från Karolinska institutet. Svarade på frågorna och fick 41. Enligt beskrivningen skulle över 19 kunna tyda på utbrändhet.
Jag sökte hjälp i höstas för att jag inte riktigt orkade ta hand om mina barn. Pratade med BVC- sköterskan som skrev remiss till psykolog. Som jag gått sporadiskt och pratat med under våren och hösten. Det har nog totalt blivit kring sju tillfällen. Där har jag fått praktiska råd som att prata med partnern om hushållssysslorna, ta promenader, sova mer, gå på familjerådgivning, hitta sätt att söva barnen snabbare och senast att anlita barnvakt så vi kan få sova eller städa/röja. Jag försöker allt det (utom barnvakt för det är svårt att hitta). Men det är inte så lätt i praktiken. Just nu känns det som inget hjälper.
Vi har två barn. Jag har nu jobbat ca två månader efter föräldraledighet nr två. Första barnet sov jättedåligt första 18 månaderna. Minst tre och emellanåt upp till nio uppvak på en natt. Jag tog samtliga uppvak. Vi samsov och liggammade så det gick. Då började uppvaken minska och upphörde någon månad innan nr två föddes. Andra barnet sover bättre och sämre i perioder, men det är några uppvak där också. Lilla är också svårare att söva om, kan bli skrikig och ibland får jag gå runt flera timmar för att hon ska somna om.
Innan andra barnet föddes oroade jag mig för att inte orka ta hand om två barn. Jag har suttit och gråtit av oro och sorg, och känt att det var en dålig idé att skaffa syskon.
När jag var höggravid blev en väldigt viktig person i mitt liv svårt sjuk. Jag släppte allt, tog med mig sonen och reste för att stötta och hjälpa sista tiden i livet. Innan lilla var född avled denna. Vilket skapade ett stort tomrum. Jag mådde inte alls bra och blev sjukskriven.
Lilla föddes med buller och brak, sex timmar från första värken. Det var en jobbig förlossning för det var långa kraftiga värkar med jättekort paus mellan varje. Förlossningen var på natten efter att jag (och maken) haft stökiga nätter med jättesjukt barn. Så jag hade inga krafter kvar till en förlossning. Om det inte var för peppen från maken och den underbara personalen hade jag nog varit traumatiserad.
Jag trodde det skulle kännas lättare när lilla blev större. Men det för det inte. Emellanåt kanske. Men det känns hela tiden som jag stretchar på min absoluta maxgräns. Att jag snart inte kommer orka gå upp på morgonen, inte ta hand om mina barn. Jag är redan en dålig förälder till mina barn och jag är orolig att det ska sätta spår hos dem att jag inte kan bemöta dem på ett bra sätt. Min man är också jättetrött. Och vi tycker båda två att vi gör mycket mer än den andre av det jobb som måste föras hemma.
Vi är dessutom alltid sjuka, hela familjen. De dagar barnen inte varit sjuka, i någon utsträckning (inkl snuva), det här skolåret kan jag räkna på mina två fingrar. Vi vuxna är också sjuka stup i kvarten. Jag blir oftast sjukast, magsjuk flest dagar eller mest feber/feber flest dagar.
Men jag har förstått att det är det normala småbarnslivet. Att alltid vara trött och orkeslös. Gissar att de flesta småbarnsföräldrar, med mer än ett barn, skulle skatta högre än 19 på KEDS. Utan att vara utbrända.
Så när definieras man som utbränd som förälder (jag gör det uppenbarligen inte eftersom psykologen inte diagnostiserat mig som det)?
Och ni andra tvåsmåbsarnsföräldrar - vad är era bästa tips för att orka överleva och kliva upp varje morgon?
Jag känner mig helt slut som förälder, maka och människa. Just nu går den mesta av min energi åt till att gå upp på morgonen, inte bli arg på barnen eller maken och att försöka sköta jobb och barn på någon godkänd nivå. Snubblade över ett utbrändhetstest, KEDS, från Karolinska institutet. Svarade på frågorna och fick 41. Enligt beskrivningen skulle över 19 kunna tyda på utbrändhet.
Jag sökte hjälp i höstas för att jag inte riktigt orkade ta hand om mina barn. Pratade med BVC- sköterskan som skrev remiss till psykolog. Som jag gått sporadiskt och pratat med under våren och hösten. Det har nog totalt blivit kring sju tillfällen. Där har jag fått praktiska råd som att prata med partnern om hushållssysslorna, ta promenader, sova mer, gå på familjerådgivning, hitta sätt att söva barnen snabbare och senast att anlita barnvakt så vi kan få sova eller städa/röja. Jag försöker allt det (utom barnvakt för det är svårt att hitta). Men det är inte så lätt i praktiken. Just nu känns det som inget hjälper.
Vi har två barn. Jag har nu jobbat ca två månader efter föräldraledighet nr två. Första barnet sov jättedåligt första 18 månaderna. Minst tre och emellanåt upp till nio uppvak på en natt. Jag tog samtliga uppvak. Vi samsov och liggammade så det gick. Då började uppvaken minska och upphörde någon månad innan nr två föddes. Andra barnet sover bättre och sämre i perioder, men det är några uppvak där också. Lilla är också svårare att söva om, kan bli skrikig och ibland får jag gå runt flera timmar för att hon ska somna om.
Innan andra barnet föddes oroade jag mig för att inte orka ta hand om två barn. Jag har suttit och gråtit av oro och sorg, och känt att det var en dålig idé att skaffa syskon.
När jag var höggravid blev en väldigt viktig person i mitt liv svårt sjuk. Jag släppte allt, tog med mig sonen och reste för att stötta och hjälpa sista tiden i livet. Innan lilla var född avled denna. Vilket skapade ett stort tomrum. Jag mådde inte alls bra och blev sjukskriven.
Lilla föddes med buller och brak, sex timmar från första värken. Det var en jobbig förlossning för det var långa kraftiga värkar med jättekort paus mellan varje. Förlossningen var på natten efter att jag (och maken) haft stökiga nätter med jättesjukt barn. Så jag hade inga krafter kvar till en förlossning. Om det inte var för peppen från maken och den underbara personalen hade jag nog varit traumatiserad.
Jag trodde det skulle kännas lättare när lilla blev större. Men det för det inte. Emellanåt kanske. Men det känns hela tiden som jag stretchar på min absoluta maxgräns. Att jag snart inte kommer orka gå upp på morgonen, inte ta hand om mina barn. Jag är redan en dålig förälder till mina barn och jag är orolig att det ska sätta spår hos dem att jag inte kan bemöta dem på ett bra sätt. Min man är också jättetrött. Och vi tycker båda två att vi gör mycket mer än den andre av det jobb som måste föras hemma.
Vi är dessutom alltid sjuka, hela familjen. De dagar barnen inte varit sjuka, i någon utsträckning (inkl snuva), det här skolåret kan jag räkna på mina två fingrar. Vi vuxna är också sjuka stup i kvarten. Jag blir oftast sjukast, magsjuk flest dagar eller mest feber/feber flest dagar.
Men jag har förstått att det är det normala småbarnslivet. Att alltid vara trött och orkeslös. Gissar att de flesta småbarnsföräldrar, med mer än ett barn, skulle skatta högre än 19 på KEDS. Utan att vara utbrända.
Så när definieras man som utbränd som förälder (jag gör det uppenbarligen inte eftersom psykologen inte diagnostiserat mig som det)?
Och ni andra tvåsmåbsarnsföräldrar - vad är era bästa tips för att orka överleva och kliva upp varje morgon?
