Just nu har jag kommit fram till att jag aldrig mer ska flyga. Någonsin.
Tre katastrofer på cirka en vecka är mer än tillräckligt för att min slumrande flygrädsla ska dra upp till ytan med raketfart. Jag vet exakt vilka sätt jag skulle kunna tänka mig att dö på och vilka jag räds mest i hela världen, och att krascha med ett flygplan innehar en topplacering på den sistnämnda listan. Fy helvete vilken genuin ångest jag får av att föreställa mig den sista minuten i de där stackars människornas liv. Skjut mig i huvudet, knivhugg mig i magen, låt mig dö i en bilkrock eller bli ihjälsparkad av en häst eller låt blixten slå ner i mig, jag bryr mig inte (eller jo, för jag vill inte dö, men...) men den sista minuten av mitt liv ska inte ägnas åt ett okontrollerbart avgrundsvrål bland 100 lika vrålande människor och en hjärna som blir dysfunktionell av insikten att snart, snart avslutas mitt liv genom att jag drämmer i marken från 1 mils höjd. (Och därefter hamnar mina vanställda rester på Liveleak och äckelmedia kommer publicera bilder på och information om mig som jag aldrig någonsin bett om att få spridda, allt medan en massa vilt främmande FB- och Instagramhorare av någon anledning tror sig sörja mig). Fuck. That.
Mvh bil, båt och tåg.