@BernT Det är så lite så. Jag tycker du är modig som skriver om hur du mår och att prata med din pappa låter som en jättejättebra idé. Ofta blir ju folk ledsna i efterhand om de inte fått en chans att hjälpa till och kanske är det lättare för dig att hantera det här om du prata med andra om det. Sök hjälp där du kan, det blir så mycket lättare om man har folk omkring sig man kan prata med. Och pyssla i stallet om det hjälper, rid eller promenera med hästen eller vad det nu är. Allt som känns bra.
Stor kram från mig i alla fall!
Killen ville ju att jag inte skulle prata om det med andra. Men har berättat för ganska många nu. Det är ju dels ett sätt att bearbeta det. Vi har psykologer på jobbet så ska gå till dom när jag börjar jobba om två veckor. Tänker också att om de på jobbet vet så förstår de ju vad det är om jag börjar gråta rakt upp och ner utan direkt anledning. Då vill jag ju inte att de ska komma med sina "vad är det" utan mer, backa och ge mig space så jag kan lugna mig och få samla mig lite.
Tack
och tack för att jag får bara bolla lite tankar om det hela.
