Sv: Just nu är jag irriterad på... Del 3
kl
För att jag inte får ihop något. Mitt liv är ett kaos.
Jag kan inte se konserten jag verkligen hängt upp hela mitt liv, det som skulle hålla mig uppe, rädda den här sommaren. på för att det helt enkelt inte går ihop praktiskt, det är midsommardagen och jag kan inte ta mig till Arlanda i tid, tåg går inte, bussar går inte, ingenting går. Och jag har redan lovat en väninna att åka, hon har bokat hotell och köpt biljetter från Tyskland, men det går ju inte, jag har inte tid, inte råd, inte ork. Mitt gamla jag hade löst det ändå, mitt gamla jag hade åkt dit dagen innan och gått ute hela natten, men dagens jag fixar det inte, dagens jag skulle få ett bryt och sluta under ytan under natten.
Jag orkar inte ta tag i något, inte slutföra något, inte planera något, jag tröstshoppar slut på varje öre jag har och struntar i att jag förstör alla sommarens och höstens konsertplaner, min räddning från vardagen, för jag orkar inte planera, jag skiter i det, jag vill bara ha något som dämpar all jävla smärta och ångest här och nu. Och varje gång jag klickar på köp-knappen är jag övertygad om att det ska kännas bättre den här gången, bara lite, men det gör aldrig det, och jag bara upprepar samma misstag gång på gång trots att det aldrig blir bra.
Jag orkar inte med min häst och jag hatar att hon bara är en plåga i mitt liv, något som tar tid, pengar och energi och något som inte ger mig någonting tillbaka. Jag vill ha tillbaka det vi hade tidigare, när ridturerna var en energikälla, när tävlingarna lyfte mig till skyarna och när hennes kliande mule på min axel fyllde mig med värme, men jag känner ingenting, jag ser henne inte som en levande varelse längre, kan inte älska henne, det är bara tomhet och likgiltighet kvar.
Jag vill inte träffa mannen som kanske tycker om mig och som jag förmodligen skulle kunna bli kär i, för att... därför, jag har inte energi och jag vill dessutom ändå inte ha sex, jag har tappat all lust för kärlek och sex och känslor och relationer, även de vänskapliga. Jag vill inte ha med människor att göra mer, jag bara förstör, gör ingen nytta, stjäl energi, är inte värd att tycka om.
Jag vill inte ägna mig åt min normala verklighetsflykt, mina TV-spel, för att de gör mig ledsen, jag blir ledsen av att spela som karaktärer vars liv ändå har en mening mitt i alla miserabla och blodiga historier, och jag blir ledsen av att tänka på människorna som jobbat med spelen, producerat, animerat, skapat, allt sådant som jag vill viga mitt liv åt men aldrig kommer lyckas med.
Ingenting fungerar bara och jag är så trött på att varje jävla kväll slutar i hysteriska tårar och den här djävulska panikslagna smärtan i bröstet, att varje dag vilja springa ut ur min kropp och ut ur min hjärna, men inte finner en lösning, att jag är fast och att det inte hjälper att skrika, gråta, springa eller fly. Jag är fast i det här, för alltid. Fan.
